Springande punkten!

Skillnaden mellan att arbeta i en storstad som Malmö i uttryckningsverksamheten och i en liten arbetarkommun som Lomma var väldigt stor. Om man arbetar på samma ort som man bor, och orten är liten, är sannolikheten att få förbli anonym ganska liten. Men även det har sina för och nackdelar.
På polisstationen fanns både poliser som arbetade inne på kontoret med utredningar men även uniformerade utryckningspoliser i skifttjänst. De senare hade arbetat på samma arbetsplats sen tidigt 70-tal. Åtminstone när jag var 15 år och de jagade mig då jag lånat en flakmoppe utanför Icas varulager i Bjärred och på flaket satt mina 3 kompisar. Jag körde eftersom jag var den ende som var 15 år och straffmyndig. Polisen från Lomma hann ifatt oss trots att jag körde vad den stackars trötte mopeden orkade och jag fick böter för paråkning . De på flaket slapp undan.
Dessa utryckningspoliser arbetade kvar där på stationen med samma arbetsuppgifter och på samma arbetsplats, fast i nya lokaler.
En av de äldre poliserna, kallad vid många namn, "Äggapär" och "Ponny". Det första smeknamnet var för att han sålde ägg och det andra var för att hans 11-åriga dotter fick en ponny av sin pappa, oaktat att de bodde i ett inklämd litet kedjehus i ett bostadsområde med knapp tomt och absolut ingen plats för häst. Men hästen stod i garaget då den inte var på rymmen och halva orten letade efter den. ÄggaPär hette Bertil Persson och på den tiden jag arbetade där, tillhörde han det gäng som jobbade skift och som körde vid utryckningen. Men han hade även en egen golvfirma vid sidan om . Så den tid han inte var polis i tjänst, la han golv.
Vid ett tillfälle kom han 3 timmar försent till jobbet och pustade ut och tyckte det var så skönt att ha slutat jobbet som han ansåg att golvläggningen var - inte polisen.
En påskhelg berättade han vid fikan och med munnen full av kakor, att vi kunde köpa billigt påskris. En kollega följde med honom hem och där det förut stått en ponny, satt 3 äldre polska kvinnor med huckle på huvudet och band ris och satte i fjädrar.
kollegerna tröttnade mellan varven på honom. Inte sällan somnade han det första han gjorde då han han satte sig i en polisbil
En kväll då passet startade vid 17-tiden och de var 3 uniformerade poliser som skulle arbeta tillsammans kom ÄggaPär sent till kvällspasset och satte han sig i baksätet på polisbilen och de hade väl knappt kört ut från polisstationen, förän han snarkade så högt från baksätet att det var svårt att höra polisradion. ÄggaPär var rätt stor och det fanns en viss likhet med Edvard Persson, den skånska skådespelaren med stor mage och väldigt vidd i midjan.
ÄggaPär sov gott i baksätet. Kollegorna körde ut i den största rondellen i kommunen. De körde runt runt runt i högre och högre hastighet tills ÄggaPär skrek från baksätet att de måste stanna bilen för han måste spy.

Populärt lunchställe för personalen var nere i centrumhuset. Ett serviceboende med restaurang. De flesta av kollegorna gick ner och åt dagens. En sen förmiddag kom Äggapär till jobbet. Han var hungrig eftersom han varit uppe tidigt på morgonen och hämtat stora mattor som han skulle lägga efter att han slutat för dagen på polisen. I köket i lunchrummet fanns kyl och en liten frys. I kylen hade personalen var sin hylla att ha sin medhavda mat på. Oftast var det ett mjölkpaket, filpaket, något pålägg och smör. På Äggapärs hylla fanns två korvar rotmos och två korvar kokt fläskkorv. Han gick med distinkta steg mot kylen, öppnade dörren till kylen och tog fram sina rotmoskorvar och fläskkorvar. Med ett litet snabbt snitt med en vass kniv i plasten fick han snabbt upp rotmoskorven och tryckte en stor klump kall rotmos rätt in i munnen för att därefter upprepa snittet i fläskkorvens plastförpackning och trycka lika mycket korv in i munnen. Han stod vid köksbänken och tuggade och proceduren upprepades tills både rotmosen och fläskkorven var slut. Ingen sa något. Alla som satt runt bordet studerade denna lite unika måltid med förundrade blickar. När han var färdig, Äggapär, reste sig en kollega upp och sa högt. -"Nu ska jag gå och käka lunch nere i centrum. Det är raggmunkar och fläsk idag. Ska ni med?"
-"För helvete", skrek Äggpär. Vänta på mig och sen sprang han och hämtade sin jacka.


Varje söndag, ungefär vid samma klockslag, gjorde jag mig i ordning och sprang min löprunda hemifrån. Samma runda som alltid. Runt hela samhället, ner mot havet , mellan husen och till sist hem efter ca 1 mil. Jag sprang 6 dagar i veckan.
Att springa blir ett gift och till sist blir man inne i ett nästan hypnosliknande tillstånd. Omvärlden försvinner lite och vissa gånger mindes jag inte vissa delar av sträckan jag sprungit. Lite märkligt. Ännu märkligare blev det när jag denna söndag sprang ut på den större vägen som går genom samhället och en bil smög sig upp bakom mig. Den hade nog kört där en god stund, ungefär i samma hastighet som jag sprang. En snabb blick bakåt, konstaterade jag att det var en mindre bil med en ensam man i. Han log brett och ett tu tre så gasade han iväg och jag hann notera att bilen var blå.
Efter att ha sprungit ytterligare några kilometer, upptäckte jag återigen att en bil brummade bakom mig. En snabb blick över axeln och samme man, i samme bil, grinade lika brett mot mig, för att sen gasa iväg. Därmed var min hypnos bruten och varningsklockorna slog ojämt.
Jag hade sprungit ytterligare några kilometer och i höjd med vägen längst med stranden, upptäckte jag att den lilla blå bilen stod parkerad längst med vägkanten. Bakifrån såg jag in i bilen och där satt mannen, som tidigare grinat upp sig, med rutan nervevad. Jag sprang över på motsatt sida av vägen och försökte se ut som jag var inne i min löpning.
Det var tyst från bilen och motorn är avstängd. Jag fortsatte att springa men hade lagt både signalementet på mannen men även registreringsnumret på minnet. Det där med siffror och bokstäver är svårt att memorera när man springer. Precis som hjärnan inte kan göra räkning och löpning samtidigt. Dåligt tycker jag.
Efter ytterligare kilometer och nära hemmet, körde mannen i bilen återigen upp bakom mig. Denna gången var jag beredd. Om han skulle stanna så skulle jag...
Han stannade inte. Han lät bilen rulla sakta sakta. Däremot stannade jag. Tvärt. Jag böjde mig framåt för att få bättre sikt in i bilen. Något förvånad, släppte mannen på gasen. Han hade en hand på ratten och den andra handen i skrevet. Där var det full fart. Han onanerade hej vilt. Han var klädd endast i en t-shirt som räckte halvvägs så hela underlivet och benen var nakna.
Jag har inte stora fötter. Men jag sparkade allt jag orkade in i bildörren så det tjongade högt i plåten och hoppades att det skulle bli en rejäl buckla. Hela akten inne i bilen kom plötsligt av sig och bilen gasade iväg i högsta hastighet. Jag hade bara 300 meter hem. Den sträckan gick undan.
In genom dörren och kastade mig på telefonen till polisens ledningscentral. Signalementet kablades ut och en patrull från Lomma körde mot Bjärred. Den lilla blå bilen ägdes enligt bilregistret av en kvinna i Löddeköpinge och patrullen körde dit. Jo där stod bilen snyggt parkerad på uppfarten med en buckla i förardörren. Då patrullen ringde på dörren, var det tyst och tomt inne i huset. Inte ett ljud.

Men mannen i huset i Löddeköpinge blev kallad till förhör till polisstationen i Lomma. Det visade sig att han pysslat med mer snusk och otidigheter än att köra efter mig. Han hade smygit på skolan i Bjärred och kikat in i flickornas omklädningsrum och blottat sig både här och där i byn. Under förhöret passade jag på att kika in och se honom påklädd. Jag minns att utredningsmannen hotade honom med stryk om han visade sig söder om Löddeköpinge utan kalsonger och i närheten av flickor eller joggande kvinnor. Vad hans fru ansåg om hans utflykter med hennes bil, fick vi aldrig höra. Några fler anmälningar om sexuellt ofredande kom dock inte in.


Vid ett annat tillfälle, något år senare, då jag löptränade från Bjärred till Lomma tur och retur, uppmärksammade jag och min rottishane Trix, att en bil stod märkligt uppställd vid ett hus som låg sist på den gatan och skog och grönområde gränsade till tomten. Det var ingen bil jag kände igen. Två män smög runt om huset och altandörren ut till uteplatsen stod öppen. Mobiltelefon hade varit bra. Men det ägde jag så klart inte då. Lite längre ner i gatan gick en gubbe och påtade i sin trädgård så jag haffade honom och hojtade att han skulle springa in i huset och ringa polisen. Det är inbrott på gång längre ner i gatan. Det blev fart på gubben. Jag hörde hur han ropade till sin fru att nu var det bråttom. Jag ställde mig på rätt bra avstånd och höll utkik med Trix.

Det tog inte många minuter förän kollegorna anlände till platsen och visst var det skarpt. Tjuvarna hade tömt de mesta av värde i huset och baxat in det i bilen de ställt vid sidan av huset. Familjen fick behålla allt och inbrottstjuvarna fick straff. Denna löprunda fortsatte jag med i några år till och jag tror inte en enda människa i det bostadsområdet inte visste vem jag var. Glada tillrop och godis till Trix.

 
Allmänt | |
Upp