Blöt fest

I slutet av 1980-talet fick jag frågan om jag ville arbeta som utredare på polisen i Lomma. Det skulle invigas en ny polisstaion också. Den gamla på Kaptensgatan var undermålig på alla sätt och vis, och nu var man i färd med att iordningsställa lokaler på Slättängsgatan i Lomma. Där skulle finnas nya fina uppehållsrum, utredningsrum, separata omklädningsrum samt garaget för två målade polisbilar. Högsta chefen där, Kommissarie Hult, undrade om jag inte då samtidigt kunde vara värdinna på invigningsdagen, då många representater från såväl kommunen och allmänheten men framförallt alla representanter från olika avdelningar inom polisen, skulle närvara. Det skulle vara öppet hus. Man väntade en massa intresserade människor och man skulle bjuda på kaffe och kakor. Om inte jag kunde hjälpa till att koka kaffe och servera kakor mest hela dagen. Givetvis skulle det finnas annan personal också som skulle hjälpa till men de var ju civilanställda och nu ville Komissarie Hult ha en kvinnlig polis som bar uniformskjol och skjorta. Precis så korrekt och kvinnligt som en just kvinnlig polis kunde vara. Lite grann kändes det som ett spel för galleriet och med facit i handen, så inser jag ju att det var inte specifikt mig han var ute efter i det hänseendet att jag skulle bli en bra utredare hos honom, mer att jag kunde bära upp den mörkblå yllebyxkjolen, servera kaffe och spela kvinnlig polis på hans nya fina polisstation.
Eftersom jag aldrig sett förändringar som omöjliga och svåra, tackade jag ja utan att fundera så mycket mer på saken. Det var ju rätt praktiskt att få arbeta i Lomma då det bara blev 8 km hemifrån och mindre än halva vägen till jobbet än som i Malmö. Att klara av att arbeta dagtid med lite utredningar skulle väl säkert gå bra. Att jag sen fick stå i receptionen och göra pass på kvällstid, nämndes inte just då.


Jag blev inkallad till Komissarie Hult stora luftiga tjänsterum med fönster som vette ut mot gatan och med full kontroll på polishusets entre för allmänheten. Jag skulle få information om kommande invigning. Hult var en kortväxt, rödmosig, ganska uppsvullen fetknopp i 55 -års åldern som spände livremmen i sista hålet. Han körde med en polismålad bil hem till frugan klockan 11 varje arbetsdag och åt hemlagad lunch i lugn och ro. Kom sist in efter lunchen och på morgonen och gick först på eftermiddagen. Läste Aftonbladet, Kvällsposten, Sydsvenskan, Arbetet och Skånska Dagbladet varje dag och det tog ju sin lilla tid. Helst tillsammans med några koppar kaffe med vispgrädde i och med dopp därtill.
Jo, om jag kunde vara värdinna på den stora dagen vore ju trevligt. Då är det byxkjolen som gäller, sa Komissarie B. Hult och smackade med läpparna. Hans kaffe var uppdrucket men ytan på hans skrivbord var oklanderligt fri från både ringar efter koppen och efter smulorna av kakan.
Kan jag få ta med mig barnen hit då, undrade jag eftersom det var en lördag och maken arbetade ju skift i Malmö och någon barnvakt hade vi inte om helgen just då? Jo det gick väl an, sa Hult. Bara jag kunde sköta serveringen och viktigast var ju att se till att de som kom från Kommunen fick kaffe och kaka så kunde nog mina två små flickor följa med.


Dagen kom och mina döttrar som då var i 4-5 års åldern och ingen av dom särskilt svårhanterade, fick klä sig fint och följa med mamma till polisstationen.
Rytteriet anlände vid 9 -tiden med ett stort hästsläp och två fina hästar. Hundenheten kom och där fanns både narkotikahund och skyddshund. En svart retriver och en schäfer tillsammans med sina hussar. Trafikavdelningen men mitt gamla gäng dök upp och 2 stora polismotorcyklar parkerades precis utanför entren. Polisens musikkår och kör radades upp med alla instrumenten och de blänkande medaljerna på nystärkta uniformer. Ballonger prydde både entren och lokalerna inne på själva polisstationen. De båda stora garageplatserna var väl synliga med uppfällda portar och polisbilarna var parkerade utanför med halvt nervevade rutor. Polisbilarna var helt nya, komna direkt från fabriken och utrustade med allt som krävdes för att fullgöra arbetsuppgifter i ordninghållning och säkerhet. De blänkte i solen och en doft av läder kunde anas då man passerade förbi polisbilarna.
Jag hade klätt mig i den där förfärliga mörkblå yllebyxkjolen som räckte precis över knäna. Ofärgade nylonstrumpor och lågklackskor utan mönster i svart skinn. En nystruken polisskjorta och blå slips. Inget tingeltangel eller nagellack eller annat som kunde anas eller tyckas vara särskilt åt det kvinnliga hållet. Strikt som man sig bör då man bär uniform. Jag serverade kaffe och kakor till kommunfolket och till kollegorna. Ingen visade annat än uppskattning och glädje. Den som var mest glad var Kommisarie Hult. Han sken ikapp med solen. Fattades bara annat. Allt gick ju enligt planerna som han bestämt.


MIna döttrar fick fritt spelrum. Det vill säga att de fick titta på hästarna, på hundarna och på de fordon som var uppställda. Där var ju fler barn. Många nyfikna småpojkar i samma ålder och äldre, som ville klänga på motorcyklarna och kika in i de nya polisbilarna. Klappa hästarna.
Ett illjut från min dotter fick mig att rusa ut. I hästtransportens främre del stod min minsta dotter med sin lilla hand tillhälften

 
 

inne i en av polishästarna mun. Hur det gick till att få ut handen därifrån minns jag inte men ena fingret var lite plattare än det var innan. Men i samma stund som jag konstaterade det, var dottern på väg till nästa attraktion. Poisbilarna.


Då jag var i färd med att åter koka fler kannor kaffe inne i polishusets kök och uppehållsrum, hörde jag genom det öppna fönstret, hur mina barn pratade med de andra barnen . En pojke frågade en av mina flickor om det verkligen var sant att hennes mamma var polis? DET kunde man väl inte ha? En mamma som är polis. Nä det trodde han inte på.


Då tittade jag lite snett ut genom fönstret och såg att båda mina flickor hade satt sig i polisbilen. En vid ratten och den andra bredvid. De lekte poliser. Bilrutorna var helt nervevade och de andra barnen hängde som bärklasar på bilen, någon med halva överkroppen in genom en ruta baktill. Min ena dotter hojtade högt.
-"Johodå, min mamma är visst polis. Hon är där inne. Hon kommer snart ut!"


Alla mödrar mer eller eller mindre, anar när något börjar dra ihop sig till något annat än bara prat och jag tänkte att bäst att gå ut för att se till både mina barn men även kolla vad som skedde med de andra barnen. Då jag kom ut genom entredörren såg jag alla barnens ansikten vändes mot mig och min dotter tjöt glatt och pekade med sitt lilla pekfinger mot mig bakom vindrutan. Hon nådde inte ens upp till rattens övre kant.
-"DÄR är vår mamma!" tjoade hon med ett segervisst rop.

Det blev tyst bland barnen. En liten pojke sprang fram till mig och undrade om inte han också fick lova att sitta i polisbilen. Inte bara mina barn. De andra ville ju också prova.
Med risk för att bilen skulle fyllas med alla ungarna på en minut, sa jag lugnt att det får bli en i taget i så fall.
Lydigt ställde sig barnen i en liten kö och förväntansfulla och tålmodiga väntade de på sin tur. Den första pojken som stod främst var ganska lång. Han kunde se in genom bilens öppna fönster.
Någon ropade mitt namn och jag fick lämna barnen och gå därifrån och in i köket där någon ville ha hjälp med serveringen.
Då hörde jag bakom mig, min dotters rop.
-"Mamma, Mamma! Kom hit - jag har kissat jättemycket i bilen!"

 
Allmänt | | Kommentera |
Upp