Ding Dong

När jag väntade Karin, min andra flicka, blev jag som jag tidigare berättat, sängliggande större delen av graviditeten. Det fick följder. Sådana följder att den otålige barnafadern tittade lite för djupt ner i urringningen på en annan mamma. Hon bodde rätt långt ifrån oss men eftersom hon bodde på samma ort som den väntande fadern spelade fotboll om kvällarna, blev det ju inte särksilt långt bort. Hon hade också små barn men tydligen ingen närvarande pappa till dom.
Jag visste inget förrän jag en kväll fick en varningsklocka som slog illa i bröstet och när barnafadern valde att titta hem en sen vardagskväll vid midnatt, stod hans andra träningsväska packad och klar. Jag var också färdig med honom.


Men med tårar och ilska och med ett par väl bevarade och ömt vårdade gamla halvmeterstora julstjärnor halshuggna i frustration för de just då stod ivägen, fann jag att det var bättre att vara bedragen och vänta barn sängliggande och med en knapp 1-åring, än att vara allt de där plus att bli ensam. Men ränderna bleknar sällan. Det svåraste man kan göra i ett liv är att förändra ett invant livsmönster.
Efter en misslyckad semester många år senare fick jag till sist nog. Den semestern var ett minne i sig.
Vi hade planerat att tillsammans med goda vänner och tillika uppfödare av våra två Rottweilers, som jag för övrigt hade betalt med pengar jag jobbade svart för som städerska till både åklagare, sjusköterskor och andra väldigt viktiga personer i toppen av samhället, göra en bilsemester med hela familjen inklusive de två stora hundarna, till Öland, där ett helt sällskap av många hundmänniskor hade slagit läger i fasta husvagnar. En camping där årligen hundutställningar föll av stapeln. Maken fick uppdraget den semestern att hålla i trådarna och boka vagn, utställning med mera. Han var ivrig och entusiastisk.
Sagt och gjort. Vi packade in allt vi kunde tänkas behöva ha med oss med två barn och två hundar. Vi skulle stanna några dagar. Det var ju midsommarhelg. Varmt så det snurrade.
En stor svart volvo, utan solfilm på rutorna, utan AC, två rutor som inte gick att veva ner, två små barn som började undra när vi var framme kort efter avstampen hemifrån och efter att första limpsmörgåsen var testsmakad och uppäten av en av hundarna, hade vi 30 mils resa framför oss. Men vi kom fram till Öland efter 376 stopp längst vägen. Var det inte kisspaus av ungar så var det kisspaus av hundar eller svalka av benen som fastnat i galonet av svett och smält samman med huden till en otrolig häftmassa.
Ölandsbron i sikte och jubel i bilen. Över bron och land i sikte. Så slog jag en blick på maken i sätet bredvid mig och undrade lite spänt om vägbeskrivningen till den där campingen, vad den nu hette, som vi skulle bo på.
-"Vägbeskrivning?"
Utan mobiltelefon, utan vägbeskrivning eller telefonnummer till campingen. Inget namn på campingen. Min make hade inte tänkt på just den lilla detaljen.
En liten speceriaffär blev närmsta stopp och jag försökte med tillkämpat lugn att sansat berätta att vi inte hittade just den där campingen som hade fasta vagnar och tillät hundar..och hundutställning kanske? Då klack det till i den lilla speceriaffärens ägarinna och hon berättade glatt vägen dit.
Ingen i bilen hade någon talförmåga då vi rullade in på nämda camping, gud vet namnet på den, och förvånade vänner tog emot oss lite bekymrade över det stora svarta moln som hela tiden låg över huvudet på mig. Fortsättningen på helgen blev inte ett dugg bättre. Det var iskallt i vagnen och fönstrena dröp av fukt fram på småtimmarna och hundarna vann inte ens ett litet snöre på utställningen. Hemfärden blev inte heller bättre och ett halvår senare var skilsmässan ett faktum. Några dagar efter Lucia, flyttade barnafadern till Malmö.
Jämmer och elände. Jag la mig platt i sängen så fort barnen hade gått till skolan och grinade så ögonen svullande och rösten svek mig. Där hade jag försökt lappa ihop det jävla äktenskapet i 8 och ett halv år och där låg jag, dumpad för andra kvinnor, urless på att leva tillsammans med ett stort barn, 32 år gammal, utan den jävla svarta volvon och 2 mil till jobbet som bara erbjöd skifttjänst, två små flickor utan sin pappa och två stora hundar i ett radhus. Min far kom varje dag och drog samma visa.
-"Här kan du för faen inte ligga och lipa dagen i ända. Res på dig annars får du väl åka in till psyket ( då var man illa ute) och lägga in dig. Du är ju skvatt tokig där du ligger!"
Min mor vägrade besöka mig. Hon visste inte hur hennes liv skulle bli då hennes dotter hade separerat. Det kunde ju innebära mycket förändringar. Kanske skulle inte hennes dotter kunna städa till henne heller, eller handla mat varje vecka och baka veckans brödranson. Ja nya tider skulle det bli. Det visste väl alla. Men psyket blev det inte, även om jag kanske vid den tidpunkten hade mått bra av lite omvårdnad och omtanke, utan det blev annat.
Jag träffade min blilvande man 3 månader senare. Han flyttade in hos mig och flickorna och samtliga i omgivningen åjade och beklagade sig.  Grannarna sa upp bekantskapen och kollegorna skrek okvädningsord mot oss och hotade med att spöa upp min nya sambo, som givetvis också var polis, om han inte slutade upp att stjäla andras fruar.
Flickornas pappa köpte ett hus några kvarter bort och lovade guld och gröna skogar om min nye sambo flyttade och till barnen bedyrade han att så fort den där ...flyttat igen, så flyttade pappa hem. Olyckskorpar kraxade när bröllop bokades och jag fick ringa till skatteverket och påskynda skilsmässan mellan mig och barnafadern.
-"Jaha?! sa kvinnan på skatteverket -" Å varför vill du påskynda den? Det är alltid lång väntetid på sommaren eftersom de flesta handläggarna har semester och det lär kanske dröja någon månad till innan det blir en lagakraftvunnen dom. Går det bra?"
-"Ja bara jag är skild till den 4 september för då ska jag gifta mig!"

 
Allmänt | |
Upp