Skolslut och jobbstart

 Det här med att gå skolan på ort långt borta från hemmet är vad det är. Idag pendlar man snabbt med X 2000 men då, år 1979, var det snälltåg som gällde och fanns inte det, var det mjölktåg. Hade man riktigt otur tog resan från Stockholm C till Lund C över 8 timmar. Ingen komfort att tala om. Vissa extrainsatta vagnar hade träbänkar.


Det var stora klasser på polishögskolan och alla elever som inte var stockholmsbor, pendlade hemåt. Kors och tvärs genom Sverige. I det tåg som gick söderut där jag åkte, var vi 6 stycken från Skåne bara i min klass. Sen fanns det 10 klasser i vår kursomgång med starten i September. En kursomgång som startade i januari med 10 klasser och en i och maj med samma antal. Så polisskoleelverna bildade lemmeltåg i sig själva. Det kunde vara en hel tågvagn bara med poliskoleelever. När tåget lämnade stationen sov 99% av alla och konduktören fick ett sjå. Men även konduktören lärde sig snabbt vem som var polisskoleelver och därmed var problemet rätt fort löst. Det var många biljetter som aldrig klipptes.


Jag själv pendlade varje helg i 9 månader. Den sista månaden gav jag upp och blev kvar tills examensdagen den 11 juli - det var många anledningar till att jag blev kvar. En var att min sambo som jag bodde med i Skåne, hade haft roligt med både grannfrun och andra vänner och bekanta och vår nyckel till ytterdörren var spridd hos många kvinnor. Så många att min mor hade tappat räkningen , sa hon. Hon måtte också ha tappat talförmågan för det var inget hon delade med sig till mig förän det gått 9 månader. Men det blev ju bra ändå i slutändan. För mig alltså.


Sovvagn eller liggvagn upp till Stockholm igen kl 23.30 från Lund C. Billigast var liggvagn. Då hade man med sig kudde och ett lakan. Det fick plats 6 stycken i en liggvagnskupé. Givetvis åkte vi poliselever från samma klass i samma liggvagnskupé. Tror det var där jag lärde mig sova i ett förfärligt oljud och stim. Fem grabbar i 20- åldern och så jag - i en kupé. Där förekom absolut inga otidigheter . Alla hade sambos hemma och alla höll sig på sin kant och säng. Men oljud.. i alla former från höga fisar till snarkninga och tåget som krängde och bromsade. Inga mjuka skarvar i rälsen och ibland körde lokföraren rally. Det var ju inte så att jag kom fram utvilad till skolan som började kl 8.00 på måndagsmorgonen. Det gjorde ingen. Alla var trötta.


Det var många ämnen att ta in på kursen. De praktiska ämnena gillades bäst. Att öva i uniform och köra svartvit polisbil. Det var grejer det. Det var nog först då, när vi fick öva tjuv och polis, som det riktigt gick upp för mig att jag skulle bli polis. Vi fick öva omhändertagande och gripande av person på varandra. Ena gången var man konstapel och nästa gång var man buse. Hände att någon arm och handled gick åt skogen - men roligt var det. Lagmans torg, som övningsplatsen inne på skolan hette, hade en samling med gamla grå hus som skulle föreställa ett litet kvarter i en stad. Där var många fyllerister, bråkmakare och annat bus som avlöpte. Även demonstrationer fick inövas på detta Lagmans torg. Skolans område hade små grusvägar som ledde till olika byggnader och där övades trafikolyckor och avspärrningar, rattfyllerister och bilstölder. Instruktörer och lärare tog det på djupaste allvar. De flesta elever också. Sen fanns det ju en och annan pajas.

 


Under denna period då jag gick polishögskolan, köpte jag mig en motorcykel. En stor tung Honda. Utan att ha något motorcykelkörkort. Jag hade bara B-behörighet för bil. Inte särskilt smart. Men tänkte väl att det skulle jag ju ta - med tiden. Det bar sig inte bättre än att en helg då jag var hemma i Skåne, körde jag den där motorcykeln och konstaplarna stod vid vägkanten och kontrollerade förare och fordon. Jag blev invinkad så klart. Men så tråkigt att jag glömt mitt körkort i Stockholm då - men det går väl lika väl att titta på min legitimation som polishögskolan utfärdat, tro - Herr konstapel och Kollega? Jodå det gick så bra så - Tack för det ja. När examensdagen kom, sålde jag den där motorcykeln. Min mor som jobbade på ortopeden i Lund och hade många patienter som också kört motorcykel, dock med körkort men det hade ju inte gått så bra ändå eftersom de hamnade på ortopeden. Min mor var intet ont anande om mitt inköp och jag vet faktiskt inte om hon än idag tror att motorcykeln tillhörde min sambo, han med de många kvinnorna. En annan dag när jag körde min motorcykel genom byn mötte jag min mor på cykel. Vilken tur att hjälm och halsduk skylde ansiktet så slapp jag skrämma livet ur henne. Det brottet att jag körde motorcykel utan gällande körkort, är idag preskriberat efter 38 år.


Så kom dagen då vi skulle åka hem efter att ha fått betyg och firats genom att rektorn på Polishögskolan höll tal i den stor aulan. Alla hade sina fina rena uniformer på och iklädda med vit mössa, även kallad för helikopterplattan för den var så himla stor, och det var högtidligt värre. Var och en fick komma fram och och ta i hand med rektorn. Blommor och ballonger. Tacktal och tårar.


Jag hade ingen som mötte upp med gratulationer, utan det blev ett snabbt tack och hej till alla kurskamrater. Sen åkte jag hem med en äldre kollega och 3 andra kursdeltagare som hade gått en annan kurs på skolan och slutade också för terminen. Vi var 5 polisstudenter som klämde in oss i hans turkosa volvo 142. Greven, som han kallades för, som körde bilen, halvlåg ner i sätet och körde hela resan och den tog inte ens 5 timmar. I det ska räknas att vägen då var inte så fin och absolut inte motorväg. Jag har aldrig åkt så fort bil i hela mitt liv. Det gick inte ens att titta ut. En snitthastighet på 150 knyck. Han tyckte att han var häftig. Vi andra satt tysta och mest skräckslagna. Men vi kom hem. Mitt i natten och jag kunde inte åka hem till min sambo, eller ville inte, utan sov över hos mina föräldrar. En vecka senare skulle jag börja som Extra Polisman i Malmö. Nu gällde det att hitta en bra bostad i Malmö eftersom jag inte hade någon bil och inte heller någon motorcykel längre. Sambon dumpades naturligtvis men kom till att bli en livslång vän för mig. Trots allt. Han hjälpte mig med allt jag bad om. Allt från att låna ut sin bil och tankkort till att rycka ut när det behövdes hjälp. Fanns alltid till hands. Dessvärre slutade det inte bra alls. Hans stora intresse i livet var motorer i alla dess former. Ju större maskiner dess bättre. Han köpte sig ett flygplan och var en väldigt duktig pilot. Men trots det, störtade han i backen en högsommardag för några år sen.


Jag fick kvarta hos min syster Ingrid som då bodde i Kronprinsens höghus i Malmö. Hon erbjöd sig att uppbåda en plats för mig och min madrass på golvet i hennes vardagsrummet tills jag hittade en egen lägenhet. Malmö Kommunala Bostadsbolag hade många lediga lägenheter så det skulle inte behöva bli mer än någon enstaka natt. Sagt och gjord så la vi oss på kvällen. Hon skulle upp tidigt eftersom hon skulle både tvätta håret och sminka sig vilket kunde ta sina timmar. Därefter skulle hon åka buss till Lund. Väckarklockan var en stereosom stod i vardagsrummet. Stora högatalare strömmade ut musik och prat när klockan var halv 5. Jag ropade på min syster att det var dags för henne att gå upp. Att klockan ringde. Hon svarade att hon steg upp. Jag själv skulle inte börja jobba förän kl 9 och det var gångavstånd till Davidhallstorg där polisstationen låg. Men både jag och min kära syster somnade om och med ett ryck vaknade hon då klockan var halv 8 vilket ju gjorde att hon inte hann någonting av sin planerade morgonmakeup. Hon fick ett raseriutbrott över sin försovning och med ett vilt skrikande och gapande, rusade hon in till mig i vardagsrummet där jag låg och sov helt oskyldig. En riktig spark som tog på rätt ställe fick dock mig att klarna till från slummern. Det löste sig dock bra genom att jag helt sonika reste mig upp och lyfte upp henne i luften och bar henne skrikande och fräsande in i badrummet. Det blev inga fler nätter i det vardagsrummet. Jag fick en lägenhet på stående fot och madrassen och jag fick sova på ett annat golv natten efter. Det blev mycket lugnare.


Första dagen på jobbet. Så spännande och så häftigt. Att klä sig i nystärkt skjorta, slips och de blå yllebyxorna. För det fanns nämligen bara yllebyxor. Kliade jämt.
Men stolt så jag nästan svimmade. Mitt första pass blev på dåvarande Centraljouren vilket var en avdelning som arbetade med att ta emot anmälningar per telefon och även personligt besök av de som uppsökte polisstationen. Man arbetade skift och att arbeta på natten var något alldeles speciellt. Det var ju mitt i sommaren och känslan att cykla till jobbet en ljummen kväll i ett grönt och fint Malmö var så underbart härligt. In på gården på Davidhallstorg och genom en bevakad grind och parkera cykeln på innergården. Jag kan fortfarande känna den doften av sommar mitt i stan. Det luktar olika i olika städer. Malmö på den tiden luktade väldigt gott. Fönstren på polisstationen på Davidhallstorg stod öppna ut mot torget och sommarluften svepte in lite kyligare mot morgonkvisten. Att fika mitt i natten tillsammans med poliser i olika åldrar och postitioner. Uppsluppet med hård och brutal humor, gliringar och rappa kommentarer att svara upp mot. Att stå upp för att man var både ny på jobbet, ny som polis men framför allt, kvinna i uniform. De gamla befälen som anställdes under den förstatliga tiden på 60-talet fnös lite föraktfullt och gav inte många uppskattande eller bekräftande blickar. Det stod # kom inte och tro du är något lilla fröken# i pannan på en del stofiler. Ett gammalt befäl som ansvarade för att rätta handskrivna polisanmälningar, vägrade kategoriskt att se att en polis kunde vara en kvinna. Polissyster på sin höjd. Dock hade ryktet om mig och vem jag var, redan nått Malmös poliskår innan jag hann dit och bakom gardinerna pratade man om den där nya kvinnliga polisen som snusade, tränade styrketäning, gud bevars och dessutom körde tung motorcykel. På den tiden, år 1980, var det inte så en kvinna uppförde sig eller tog sig ut. Min son som idag är 23 år, brukar skoja med mig och säga att han är uppväxt med två pappor. Kan väl ligga någonting i det kanske - att som 19 åring fostras in i en manschuvistisk anda och göra sig synlig och accepterad som en like, kräver sin "man" och har säkert satt prägel på allt runt omkring mig.


Trots att jargongen var hård och brutal, trivdes jag som fisken i vattnet. Kände mig genast som en i gänget. Det var att ta och ge och inte tänka att saker som sades, var personligt. Istället gav jag tillbaka med samma mynt. Upplevde faktiskt aldrig att jag blev mobbad eller retad. Förfördelningen och särskillnaden kom av de gamla uvarna bland äldre poliser.
Varje fredagspass som inföll sig var sjätte vecka och som började kl 17.00 fick jag var chaufför till kommisarie Albinsson. En lång magerlad mörkhårig man i 60-års ålder. Han hade utpräglad skolad Malmöitisk dialekt och hade ryktet om sig att vara en god man. Ingen trotsade honom men heller inte höjde honom till skyarna. Vi skulle då, han och jag, köra ute på Malmös gator och finnas tillgängliga till de större och tyngre ärendena som krävde en poliskommissaries beslut. Vanligtvis satt denne man bakom ett skrivbord alla andra dagar under sin tjänstgöring men när den inföll på en fredag, fick han vara "ute" i verkligeheten. Jämför man med idag är det rena skämtet. Men då var det sannerligen allvar. Passet påbörjades alltid likadan och varade fram till kl 02.00. När vi efter mycket om och ärenden som skulle göras innan vi åkte ut, till slut hamnade i bilen, han på passagerarsätet och jag bakom ratten, tryckte han med sin stora labbe på polisradions lilla uppringningsknapp och den skickade en signal till kommunikationscentralen som befanns sig på andra våningsplanet på Davidhallstorg. Det sprakade efter ett tag i radion och en polis på kommunikationscentralen svarade. Då sa Albinsson precis som han alltid gjorde .-"Detta är KOMMISSARIE Albinsson som talar. Bredivd mig har jag DRIVER Svensson (jag hette Svensson i efternamn på den tiden) och vi ska arbeta här ute på gatorna fram till klockan slår 02 ."


Som om de inte visste varken vem han var eller jag var ? - eller att vi skulle jobba denna kväll. Men det var viktigt för honom att han hade sin chaufför och tala om att han var kommissarie så de på kommunikationscentralen svarade att det var "uppfattat". Inget konstigt med det liksom. Samma dialog idag skulle gett upphov till att halva poliskåren ramlat av stolarna av gapskratt. Som att lyssna sen en stumfilmssnutt med helan och halvan. Men Då..då var det så det var - riktigt seriöst och med stort allvar.
Jag hade alltid svårt att hålla mig vaken. Hur ska en kommunikation se ut mellan en 19 årig nykläckt polisstuden och en på den tiden mossig kommissarie som inte ens kunde själv skriva en anmälan för det hade han knappt lärt sig. Fanns ju skrivbiträden precis som chaufförer. Det blev en stunds tomprat tills gubben kvartade in med djupa snarkningar. Jag körde runt på gatorna och tittade på allt möjligt. Stoppade lite trafikanter och kontrollerade körkort och nykterhet. Fast egentligen skulle vi bara var "standby" men jag höll på att svimma av inaktivetet. När det gått 2 timmar var det kaffepaus. Då skulle det rökas pipa och slås en sjua och titta efter ett eller två papper som kommit bort sig från kommissariens skrivbord och så klart, ringa hem till frun och höra om hon skött sina förpliktelser. Vi kom sällan ut innan 21 på kvällen fast kaffepausen skulle vara 15 minuter.
En sen natt brann det på en stor gård utanför Malmö. Hela gården stod i ljusan lågor och brandkår, ambulans och polis tillkallades. Givetvis också självaste "kommisariebilen" med hans drivern, skickades till platsen. Gården låg högt uppe på en höjd och man kunde se lågorna och röken från utkanten av stan. Vi körde dit liksom fler polisbilar. Spärra av motorvägen på grund av rök och göra plats för räddningsfordon. Brandkåren tömde snabbt sin tankbil med vatten och det bildades en stor fåra i leran av allt vattnet som sprutats ut.

 
 Vattenfåran forsade nerför markvägen med grus och lera. Så klart ville inte självaste kommissarien ge sig ut i den dyngan med nyputsade svarta uniformsskor. Det fick jag göra. Fördelen där var att jag hade storlek 36 i skor och de stora gummistövlarna i kofferten där bak som skulle användas just vid sådana här tillfällen, hade storlek 46. Så jag tog på mig stövlarna med skorna på. Klafsade mig uppför den branta lervällingsvägen för att inhämta lite information. Tyvärr var stövlarna ändå så stora att de fastnade halvvägs uppför branten och där stod jag - stuck in the mud. Till allas förtjusning och glädje. Jag livräddades dock av en pigg journalist som passade på att snabbt fotografera mig i dyngan. De fotona är också preskriberade eller som vi sa - hamnat i runda arkivet. Förstört och för alltid borta..Gården försvann också. Brann ner till grunden och inga människor kom till skada.
Allmänt | |
#1 - - Micke:

Svårt förstå att vår "vår" kompis brände dig, kan idag efter 30+ år ännu inte föstå att han inte fatta vilken diamant han missade. Sumpade mycket för....

Svar: Ja han sa det många gånger att det var hans livs största misstag <3 tror dock inte att han nånsin lärde sig att leva med och för en kärlek. Sorgligt!
Fia

Upp