Polishögskolan

Jag var blott 18 år då jag i mars månad år 1979, sökte in på Polishögskolans utbildning i Solna. Slutbetyget från gymnasiet kunde jag inte bifoga min ansökan utan skrev med sirliga bokstäver i "kommentarfältet" att jag fick bifoga betyget efter studenten. Det gick det med. Morsan var inte glad, men för en gång skull, stöttade hon mig.
Det blev många tester. Simkunnighet, fysiska tester, prov i svenska spåket, uppsatsskrivning och läkarundersökning. Anställningsvillkoren var bland annat;
Personlig lämplighet för polisyrket, gott omdöme, stabilt psyke, ordentlighet och pålitlighet. Lägst 19 år under antagningsåret. Svenskt medborgarskap, ostraffad, Körkort för bil. Simkunnighet. Manliga sökande skulle ha fullgjort värnplikten. God fysik, lämplig kroppskonstitution. Vad nu det innebär.
Så här i efterhand kan jag bara konstatera att det var några i min klass på polishögkolan som inte matchade de kraven. En man, Sune, som vi andra uppfattade som gammelgubbe, han var 33 år gammal och för oss andra verkligen en gammal gubbe, utmärkte sig ganska snabbt. Vår huvudlärare pratade sig lyrisk inför oss studenter över att han nu hade "gräddan" av Sveriges män och kvinnor framför sig. Vi var liksom "eliten" av eliten. Då räcker Sune upp handen för att uppmärksamma att han minsann "torskat för misshandel" för några år sen. Det visade sig också att Sune sjönk som en gråsten då vi skulle öva på livräddning i simbassängen på kronobergs polisstation. Vi fick rädda honom från drunkningsdöden. Men sen fick han stödlektioner i simning och klarade till slut de proven. Några år senare fick jag höra att han återgått till sitt forna yrke som taxichaufför. Kanske var det lugnast för alla.
Jag kom ju så klart in på utbildningen och åkte upp söndagen den 2 september och installerade mig hos Valborg Syrén på Backgatan i Solna. Hon hyrde ut ett litet rum med egen entre och toalett Där fanns en liten hall också. Och en säng. Sen var det inte mer. Jag köpte en kokplatta och hade min mat i en plastpåse utanför fönstret. Säkert förvar då det var på 4:e våningen och som tur det var vintersäsong.
Sängen i det lilla rummet var en formidabel katastrof. Jag for ner i en grop när jag satte mig på sängkanten ocn när jag la mig ner, blev det i stort sett omöjligt att för egen maskin ta sig ur den. Jag påtalade bristen på ordentlig säng men på det örat lyssnade inte Valborg. Hon var förresten stendöv på båda öronen och hörapparaten som aldrig var rätt inställd, lät som ett tjuvlarm. Man kunde höra hennes hörapparat redan i entren i hyreshuset då man klev in genom porten i höghusets entre.
Trots hennes tydliga protester, åkte jag till Ikea, hur har jag glömt, men det lär säkert varit någon hugad poliselev som ställde upp med både bil och tid och körde mig. Det inköptes en rejäl säng på 1,20 cm bred, vilket gjorde att golvytan i rummet försvann. Men syftet var ju att kunna sova. Inte dansa hambo.
Valborg Syrén hade en telefon i sin lägenhet. Det visste alla i huset. Jag hade ingen. Jag fick gå ner till Solna centrum och ringa ifrån en sån där telefonkiosk som slök 1 kronor i parti och minut. Eftersom jag hade både en mamma och en pojkvän som kände sig övergivna blev det att samla väldigt många 1 kronor. Det tröttnade jag snabbt på och köpte mig en grön telefon av Televerket. En sån med nummerskiva. Rummet var ju inte större än att telefonsladden nådde runt i hela rummet.
Kan ju nämna att när Valborg blev klar över situationen - och att jag slängt hennes gamla klenod till säng och att den troligtvis gått upp i rök för länge sen och att Ikeasängen som jag köpt skulle bli den sängen som stod kvar efter att jag flyttat - höll både jag och sängen på att åka rätt ut. Tror hon där överröstade sin egen hörapparat.
I klassen fanns närmare 25 elever men endast 4 kvinnor. Ingen mer än jag av tjejerna, fortsatte som polis. Den första som hoppade av skolan var Ann. Hon bodde i Lund och grät sig igenom alla dagar - av saknad efter sin sambo. Efter 2 månader gav hon upp och vi andra drog en lättnadens suck. Detta gråtande tog på allas krafter. Antagligen fortsatte hon att grina, för ryktet sa att då hon kom hem efter att hoppat av studierna, blev hon dumpad av sin pojkvän.
Det var en ständig kamp det där med att vara kvinna. Det första jag fick höra av vår klassföreståndare Poliskommisarie Ulvelid, var att jag fick allt klippa av mitt långa hår. Tänk om buset fick tag på håret och drog mig i det. Eller rent av drog av mig håret om det ville sig illa. JO jag hade långt rakt, i mitt tycke fint långt hår. Att jag försökte förklara att buset aldrig skulle komma mig så nära hjälpte knappast. Efter en månad var jag kortklippt.
Fysisk träning var väldigt viktigt. Om inte annat för att bli accepterad som en lika god kollega som en man ... och där kände jag att där var det dags för en total förändring och inställning för samtliga på denna skola. Att vara 19 år och inte räknas fullt ut för man var tjej. Jag började träna styrekträning. DET var det ingen tjej som tidigare hade gjort. De tidigare tjejerna hade klarat de fysiska proven genom att springa fort, simma fort och göra en faslig massa situps..jo för det räknades. Gjorde man över 50 situps på en viss tid..gud vet vilken, så klarade man det momentet väl och poängen räknades till den slutliga summan av allt. Jag bestämde mig för att bli starkaste tjejen på hela bygget. Jag blev det också. Gick upp 10 kilo muskler under de 10 månaderna som jag fullgjorde skoltiden. Stark som en liten björn. Men det där med förändring och inställning - Det har väl ännu inte uppnåtts trots det är typ snart 40 år sen.
Att bada i isvak stod på schemat mitt i smällkalla vintern. Det ryktades att det var fruktansvärt. Om man anade att det skulle bli en chock och kallt, så var det bara en aning. Alla elever var mer eller mindre skräckslagna över denna dag då vi bussades ut med gamla militärbussar av förekriget- modell till en ställe i skärgården där gymnastiklärarna hade sågat upp ett hål i isen. Där fanns ett stort omklädningsrum, 1 för damer och 1 för herrar. Vi skulle byta om till idrottskläder och ha gymnastikskor på. Vi fick ställa oss ute på isen i en gåsrad, givetvis i bokstavsordning. Eftersom jag hade S som första bokstav i mitt efternamn, hamnade jag näst sist bland tjejerna. Vi var ju givetvis uppdelade tjejer och killar. Totalt var vi 3 klasser som samlats där på isen. En klass var före vår. Jag var näst sist i vår klass. Alltså blev den lång väntan. Men bra tänkte jag. Då vet jag ju precis hur jag ska göra när det blev min tur. Man fick inte hoppa på huvudet ner i vaken. Då kunde det ju bli att man inte hittade upp i hålet igen. Eller åtminstone skulle det bli bekymmer för lärarna att dra upp eleven. Vi hade ett snöre runt midjan - ifall ifall, man skulle komma bort sig där nere i det svarta kalla hålet. Bra livförsäkring intygade en lång och gänglig intruktör. Hans mustasch påminde lite om en sorgsen vissen rabatt som fått tyna sakta bort av ointresse. Eller så hade han kanske tvinnat de där stackars håren för mycket.
Så klart blev det någon elev som inte hörsammat de order vi fått. Att inte hoppa med huvudet före. Det gick ett sus genom hela kön av huttrande poliselever när vi bestörtat blev åskådare till en dramatisk riktig livräddning. Behöver jag nämna vem? Jodå..mycket riktigt, Sune. Sprattlande slet de upp den stackarn genom hålet. Det var när ögat om man säger så.
Så var det min tur. Snöret runt midjan. Gå fram till kanten. Det slaskade illavarslande om mina fötter när jag närmade mig avgrundshålet. Svarta hålet blev plötsligt ett synonymt begrepp. Just där framme vid hålet kändes det inte direkt nödvändigt att gå den där utbildningen. Jag borde ha tänkt på detta innan jag sökte in. Att man skulle hoppa ner i en isvak. Till vilken nytta liksom? Nu vet jag att det hade kvittat. Jag har ändå aldrig livräddat någon i en isvak - inte heller på ett hav. Däremot har jag livräddat en vilsen självmordskandidat, då han stod vid kanalen i Malmö och hela halva poliskåren och räddningstjänsten ryckt ut för att förhindra ett självmord. Jag kunde inte förhindra att han hoppade ner i kanalen. Det gjorde han, men det hjälpte honom inte så mycket att dö eftersom vattnet bara nådde upp till knäna när han landade. Tror han bröt en fot om jag inte missminner mig.
Jag hoppade ner i isvaken. Mycket riktigt - det var kallt. Kallt, svart och ännu kallare än alla berättat om. Upp kom jag. Då blev det ännu kallare. Kläderna på kroppen smetade sig fast som slime och trots jag hade tänkt ut minutiöst hur jag skulle springa upp till omklädningsrummet och in i dusch och bastu - lydde inte min kropp mig. Men jag tog mig precis som alla andra, inklusive Sune, in i duschen och som intruktörerna berättat; Man skulle inte börja klä av sig förän man duschat varmt en stund. Därefter skulle man plocka av sig kläderna och gå in i bastun.
Har nog aldrig uppskattat en bastu så mycket som just den gången. Där satt vi. Vi 3 tjejer som varit nere i vattnet. Vi satt tysta och rätt så nöjda på den varma britsen. Några konversationer var inte nödvändigt. Vi hade klarat det där hemskt provet.
Mitt i tystnaden, hörde vi hur dörren till duschen slogs upp. Duschen gick igång och några grymtande ljud kom därinifrån. Vi tittade på varandra. Jodå..vi var ju alla 3 tjejerna där. Det saknades ingen. Men vem var då i duschen?
Det hann vi inte orda så mycket om förän dörren till bastun slogs upp och en vilt frustande man rusade fram till bänken och mer eller mindre kastade sig ner på britsen. Precis mellan mig och Eva. Han var förblindad av kyla. Huttrade och skakade, precis som vi gjort. Men vi var tysta som små möss. Tystnaden bröts då denne man, en naken polisskoleelev, tittade förvånat upp på oss tjejer och utbrast.
-"Men NI har gått in i fel bastu!"
Allmänt | |
#1 - - Karin:

Jaa! välkommen till bloggglivet! blir kul att följa :D Kram

Svar: <3 Ja hoppas på det! Du är ju proffset i familjen <3
fia söyseth

#2 - - Monika:

Jättekul Fia! Se framemot fortsättningen! Kram

Upp