Det sa pang!

Trafikbrottsroteln låg ute på Östervärns Polisstation, kallad för Lärkträdet. Där fanns också bland annat Parkeringsenheten som på den tiden tillhörde Polisen. Det var en liten trist avdelning inom polisen som levde ett eget liv. Att hantera parkeringsböter morgon, middag och kväll - vem blir lycklig av det? Åtminstone var det ingen på den avdelning som såg lycklig ut. Rena begravningsstämningen, när man gick förbi deras utredningsrum. De satt i en inglasad reception varifrån de tog emot besök. Kan ju knappast vara någon som kom dit och berömde personalen för att de fått dryga parkeringsböter.


Lite lättare stämning rådde på Trafikbrottsroteln. Där hanterade man nästan bara trafikolyckor. Där fanns även en Trafikolycksbuss som bemannades måndag till fredag, från klockan halv 7 på morgonen till 21 på kvällen. Fördelad på 2 arbetslag om 4 poliser. Trafikolycksbussen, även kallad för TOK-bussen hanterade precis som det låter, trafikolyckor. Från början till slut. Fick de andra uppdrag så var det sk prioritet 1 ärenden. Prioritet 1 ärenden, då var det så bråttom att man inte kunde vänta på någon ordinär polisbil eller pikét, Å andra sidan, så var de som arbetade på TOK-bussen väldigt skickliga på att hantera just trafikolyckor. För varje trafikolycka upprättades en utförlig skiss som skulle vara helt överensstämmande med trafikolyckan med alla inblandade fordon och personer inritade på ett speciellt rutat papper. Linjal, penna och suddgummi. Ritunderlag och måttband. Viktigt.


Vi nyexaminerade poliselever fick vara på TOK-bussen i en vecka var, för att lära oss och att få inblick i den verksamheten. Jag fick en vecka tillsammans med Claes och Peter. Två snabba gubbar i 40 års åldern som jobbade flitigt. Claes var känd för att vara kvinnotjusare och visst var han det. Missade inte ett endaste tillfälle att krama om kvinnor i alla sammanhang Jag hade väl varit på TOK-bussen någon dag, då jag sent den kvällen, plötsligt fick besök. Min port nere i entren hade ingen porttelefon utan låstes kl 21 på kvällen. Trots det ringde det på min dörr strax innan klockan 22. Jag var i färd med att gå och lägga mig. Utanför dörren stod Claes. Iklädd i en lång överrock, tjusig mörk kostym och tjusiga svarta blanka skor och rätt så bra i gasen. Det fanns en doft runtomkring honom av starkt rakvatten, tuggummi och alkohol. Han trängde sig brutalt in genom dörren genom att knuffa undan mig, utan att vänta på verken ett hej eller välkommen eller ens stig in. Bara trumlade in och slängde sig ner i min soffa i vardagsrummet. Han hann än mindre ta av sig sina blanka skor, vilket jag noterade märkligt nog.


Jag stängde ytterdörren och gick snabbt in i mitt vardagsrum efter honom. Där halvlåg han i soffan i min vita soffa och pekade att jag skulle sätta mig bredvid honom. Han klappade på soffkudden som att visa att där kan jag sätta mig. Jag bad honom med rätt orolig röst att resa sig från min soffa och lämna min lägenhet Han skakade på huvudet och skrattade och bullrade att vi skulle ju ha lite "trevligt" han och jag. Så jag kunde bara komma och sätta mig bredvid honom. Plötsligt rusade han upp mot mig och trots det är 38 år sen, minns jag än idag, att jag blev totalt överrumplad. Han var över mig som en hök som precis slagit till sitt byte och i nästa sekund låg jag underst i soffan och med honom över mig. Jag slet som en vildkatt för att ta mig ur detta grepp och hur jag gjorde, det minns jag inte riktigt klart, allt gick väldigt fort, men urkrafter har man ju hört talas om. Kanske var det just det, eller så var det att hans berusning sänkte hans krafter och kordinationer. Jag kom mig i alla fall upp på fötter och rusade mot ytterdörren och fick upp den. Han rusade efter halvt snubblande och med långkappan sladdrande runt benen och den röda slipsen i halsen fladdrande. Balansen var utan tvivel det som fick honom på fall. Jag lyckades få tag på något av hans klädesplagg och med stor kraft lyckades jag knuffa ut honom ur lägenheten med en rejäl duns landade han utanför och jag smällde snabbt igen min ytterdörr och på med säkerhetskedjan i ett nafs. Han skrek utanför min dörr och bankade med knytnävarna. Antagligen hade han för tunna skor , annars hade han förmodligen sparkat på min dörr också.


Dagen efter var det åter TOK-bussen som gällde och jag inställde mig klockan halv 7 på morgonen, precis som både Claes och Peter. Claes visade inte på något sätt att vi hade haft denna incident kvällen innan. Jag bad att de skulle vänta på mig en stund för jag hade ett ärende. Jag gick upp till vår avdelsningschef Bernt Karlsson för att berätta att i denna buss och tillsammans med Claes, kunde jag inte arbeta. Jag förklarade mycket väl hur allt gått till kvällen innan. Bernt, som var en liten korpulent, nära flintskallig man med små glasögon och smala ögon, tittade lite förvånat på mig och log. Han förklarade att det nog var ett missförstånd det hela och att det var ju inte så många dagar som vi poliselever var på Trafikolycksbussen, så jag fick väl "stå" ut då de dagar som återstod av veckan. Sen skulle jag ju komma upp på hans avdelning och utreda trafikbrott och då slapp jag ju Claes. Det var bara att gå ut, stänga dörren bakom sig och ta hissen ner i källaren igen. Men jag tänkte dock inte nöja mig med det.


Claes och Peter väntade med bussen. Jag tog på mig en god min och försökte se trevlig ut. Min plats var baktill i bussen. Bakom Claes och Peter. Det var en sån där folkvagnsbuss, LT 31, med rätt stor utrymme bak. Där fanns en passagerarstol och resten av utrusningen i bilen bestod av två bänkar och bord emellan. Längst bak fanns lådor och mätinstrumen, kartor, måttband, papper, avspärrningsmaterial samt våra personliga väskor innehållande allt från kravallhjälmar till som i mitt fall, också värktabletter och bindor.


Rutorna på bussen var täckta med solfilm så man kunde titta ut, men de som stod utanför, såg inte in i bussen. Vi rullade ut från Lärkträdet och ut på Ehrenvärdsgatan till Sallerupsvägen i Malmö. Det var en solig skön morgon och trafiken hade nätt och jämt startat upp. Arbetsuppgiften så tidigt på morgonen brukade vara att bevaka trafikplatsen Segevång, eftersom där oftast uppstod köer och därmed krockar. Men denna dag flöt trafiken på smidigt och lugnt och efter några timmar, kunde vi lämna Segevång för att köra in mot stan. Att patrullera av gatorna med en stor polismålad buss, hade ju både en lugnande effekt och vi kunde samtidigt också titta efter trafikbrott. Om någon bröt mot trafikreglerna. Det var Peter som körde bussen och Claes som satt bredvid på passagerarsätet fram. När vi nådde Södervärns station, var det kaotiskt. Köer och bilar lite huller om buller. Två bilar hade krockat genom att den ena bilen plötsligt hade stannat och bakomvarande inte hunnit att bromsa in utan den hade brakat rätt in i baken på bilen framför. De stod nu mitt på gatan och spärrade av allt, så trafiken fick krångla sig förbi.


Dagens första trafikolycka. Peter parkerade polisbussen på ett bra avstånd fram till de krockade bilarna. Vi klev ut alla tre ur polisbussen. Rutinen var den samma. Claes gick bort mot de två bilförarna som nu stod och samtalade lite upprört på trottoaren en bit bort från oss. Peter gick bakom vår polisbuss för att hämta material att kunna skriva och mäta.
Eftersom jag var elev, hade jag inga direkta arbetsuppgifter i detta läget. Det var ju bara en sk "rövsmäll" och ett rutinärende. Jag iakktog istället kollegorna och var det så att de ville ha något hjälp, brukade de ge mig en hint. Jag klev ut på trottoaren och det var en väldligt varm morgon. Uniformen som man bar då man tjänstgjorde på trafikavdelningen, var en ljusblå overall med blixtlås fram. Blå skjorta och slips under, svarta skor och svarta strumpor. Ovanpå det, kopplet med radio, pistol, batong, handfängsel, reservmagasin till pistolen, ett par skyddshandskar som man knäppte fast i en liten läderrem på sidan. Viktigt var att ha på sig båtmössan som tillhörde overallen. Utan den på skallen och man kunde ifrågasättas om man var polis. Mössan var a och o. Den åkte på skallen och jag gick fram mot de parter i trafikolyckan som Claes påbörjat ett litet förhör med. Det såg lugnt och kontrollerat ut.


Att stå där på trottoaren och spana ut över stan, iklädd i uniform och med det en känsla av att hittat precis rätt i livet. Att veta att man valt rätt yrke. Att känna nästan som en berusning av lycka att äntligen kommit fram. Detta var precis det som jag längtat så efter! - Att få arbeta som polis och att få vara en del av samhället och att hjälpa till och ställa till rätta.


En annan bilist spanade också precis som jag gjorde - fast inte över stan och trafiken utan på mig där jag stod på trottoaren. Följden blev att han inte såg trafikolyckan rakt framför sig utan körde rätt in i de två krockade bilarna. Det small rejält. Bilen tvärstannade i ett moln av rök och damm. Inte bara han gjorde det..det small en gång till och ytterligare en gång och ytterligare en gång till. Det blev en lång kolonn av "rövsmällar" och när dammet lagt sig, kunde jag räkna till 7 bilar. En riktigt seriekrock med andra ord. Den som upplevt eller blivit åskådare till en krock vet att det uppstår ett vakum efter en smäll. Precis som luften tar slut på alla håll och kanter för både sakernas ting och för människorna. Det blir knäpptyst. Dock avbröts tystnaden lika fort med att föraren som brakat in i trafikolyckan, rusade ut ur sin bil och viftade med armarna och halvskrek att han verkligen inte såg att det var en krock mitt på gatan..som om krocken skulle varit på en gräsmatta bredvid?

Han rusade fram till mig och tjoade att det var minsann mitt fel. Inte alls aggressivt utan mest ett konstaterande. Han hade helt enkelt kört och samtidigt kollat in mig där jag stod på span i min uniform och det var ju jätteovanligt. Att se en kvinnlig polis i uniform alltså! Han kunde helt enkelt inte slita blicken. Man kan väl säga att det sa pang!
Det tog några timmar att skriva alla papper, skriva och berätta men vem som från början var orsak till olyckan blev ju lite kluvet - de var ju två. Av två olika anledningar.


En sen natt många år senare och på uppdrag tillsammans med en annan kollega blev vi beordrade att hämta en överförfriskad man i källaren på Amiralens dansplats. En man hade somnat på den offentliga toaletten. Vi hittade honom sittande på toaletten med byxorna vid anklarna, lutad mot väggen och sov som en gris. Det är lite vad det är att försöka klä på en halvnaken full omedgörlig man på 90 kilo. Men vi lyckades både dra upp byxorna och få honom halvvägs upp så vi kunde lyfta honom ut från toaletten. Glasdörren in till herrarnas toalett var stängd och en gentleman, som såg vårt dilemma, rusade fram och hjälpte till att öppna dörren för oss. Han höll upp dörren så vi kunde baxa ut toalettgästen genom den. Jag nickade till mannen som höll upp dörren och tackade så mycket för hjälpen. Det fanns en viss igenkänningsfaktor. Jag kände igen ansiktet men kunde inte placera honom i minnet vem han var. Det kunde han. Glatt utbrast han

 

-"HEJ! Där är ju du som gjorde att jag orsakade en seriekrock på Södervärns station för ett antal år sen...!"
Allmänt | |
Upp