Det sa pang!

Trafikbrottsroteln låg ute på Östervärns Polisstation, kallad för Lärkträdet. Där fanns också bland annat Parkeringsenheten som på den tiden tillhörde Polisen. Det var en liten trist avdelning inom polisen som levde ett eget liv. Att hantera parkeringsböter morgon, middag och kväll - vem blir lycklig av det? Åtminstone var det ingen på den avdelning som såg lycklig ut. Rena begravningsstämningen, när man gick förbi deras utredningsrum. De satt i en inglasad reception varifrån de tog emot besök. Kan ju knappast vara någon som kom dit och berömde personalen för att de fått dryga parkeringsböter.


Lite lättare stämning rådde på Trafikbrottsroteln. Där hanterade man nästan bara trafikolyckor. Där fanns även en Trafikolycksbuss som bemannades måndag till fredag, från klockan halv 7 på morgonen till 21 på kvällen. Fördelad på 2 arbetslag om 4 poliser. Trafikolycksbussen, även kallad för TOK-bussen hanterade precis som det låter, trafikolyckor. Från början till slut. Fick de andra uppdrag så var det sk prioritet 1 ärenden. Prioritet 1 ärenden, då var det så bråttom att man inte kunde vänta på någon ordinär polisbil eller pikét, Å andra sidan, så var de som arbetade på TOK-bussen väldigt skickliga på att hantera just trafikolyckor. För varje trafikolycka upprättades en utförlig skiss som skulle vara helt överensstämmande med trafikolyckan med alla inblandade fordon och personer inritade på ett speciellt rutat papper. Linjal, penna och suddgummi. Ritunderlag och måttband. Viktigt.


Vi nyexaminerade poliselever fick vara på TOK-bussen i en vecka var, för att lära oss och att få inblick i den verksamheten. Jag fick en vecka tillsammans med Claes och Peter. Två snabba gubbar i 40 års åldern som jobbade flitigt. Claes var känd för att vara kvinnotjusare och visst var han det. Missade inte ett endaste tillfälle att krama om kvinnor i alla sammanhang Jag hade väl varit på TOK-bussen någon dag, då jag sent den kvällen, plötsligt fick besök. Min port nere i entren hade ingen porttelefon utan låstes kl 21 på kvällen. Trots det ringde det på min dörr strax innan klockan 22. Jag var i färd med att gå och lägga mig. Utanför dörren stod Claes. Iklädd i en lång överrock, tjusig mörk kostym och tjusiga svarta blanka skor och rätt så bra i gasen. Det fanns en doft runtomkring honom av starkt rakvatten, tuggummi och alkohol. Han trängde sig brutalt in genom dörren genom att knuffa undan mig, utan att vänta på verken ett hej eller välkommen eller ens stig in. Bara trumlade in och slängde sig ner i min soffa i vardagsrummet. Han hann än mindre ta av sig sina blanka skor, vilket jag noterade märkligt nog.


Jag stängde ytterdörren och gick snabbt in i mitt vardagsrum efter honom. Där halvlåg han i soffan i min vita soffa och pekade att jag skulle sätta mig bredvid honom. Han klappade på soffkudden som att visa att där kan jag sätta mig. Jag bad honom med rätt orolig röst att resa sig från min soffa och lämna min lägenhet Han skakade på huvudet och skrattade och bullrade att vi skulle ju ha lite "trevligt" han och jag. Så jag kunde bara komma och sätta mig bredvid honom. Plötsligt rusade han upp mot mig och trots det är 38 år sen, minns jag än idag, att jag blev totalt överrumplad. Han var över mig som en hök som precis slagit till sitt byte och i nästa sekund låg jag underst i soffan och med honom över mig. Jag slet som en vildkatt för att ta mig ur detta grepp och hur jag gjorde, det minns jag inte riktigt klart, allt gick väldigt fort, men urkrafter har man ju hört talas om. Kanske var det just det, eller så var det att hans berusning sänkte hans krafter och kordinationer. Jag kom mig i alla fall upp på fötter och rusade mot ytterdörren och fick upp den. Han rusade efter halvt snubblande och med långkappan sladdrande runt benen och den röda slipsen i halsen fladdrande. Balansen var utan tvivel det som fick honom på fall. Jag lyckades få tag på något av hans klädesplagg och med stor kraft lyckades jag knuffa ut honom ur lägenheten med en rejäl duns landade han utanför och jag smällde snabbt igen min ytterdörr och på med säkerhetskedjan i ett nafs. Han skrek utanför min dörr och bankade med knytnävarna. Antagligen hade han för tunna skor , annars hade han förmodligen sparkat på min dörr också.


Dagen efter var det åter TOK-bussen som gällde och jag inställde mig klockan halv 7 på morgonen, precis som både Claes och Peter. Claes visade inte på något sätt att vi hade haft denna incident kvällen innan. Jag bad att de skulle vänta på mig en stund för jag hade ett ärende. Jag gick upp till vår avdelsningschef Bernt Karlsson för att berätta att i denna buss och tillsammans med Claes, kunde jag inte arbeta. Jag förklarade mycket väl hur allt gått till kvällen innan. Bernt, som var en liten korpulent, nära flintskallig man med små glasögon och smala ögon, tittade lite förvånat på mig och log. Han förklarade att det nog var ett missförstånd det hela och att det var ju inte så många dagar som vi poliselever var på Trafikolycksbussen, så jag fick väl "stå" ut då de dagar som återstod av veckan. Sen skulle jag ju komma upp på hans avdelning och utreda trafikbrott och då slapp jag ju Claes. Det var bara att gå ut, stänga dörren bakom sig och ta hissen ner i källaren igen. Men jag tänkte dock inte nöja mig med det.


Claes och Peter väntade med bussen. Jag tog på mig en god min och försökte se trevlig ut. Min plats var baktill i bussen. Bakom Claes och Peter. Det var en sån där folkvagnsbuss, LT 31, med rätt stor utrymme bak. Där fanns en passagerarstol och resten av utrusningen i bilen bestod av två bänkar och bord emellan. Längst bak fanns lådor och mätinstrumen, kartor, måttband, papper, avspärrningsmaterial samt våra personliga väskor innehållande allt från kravallhjälmar till som i mitt fall, också värktabletter och bindor.


Rutorna på bussen var täckta med solfilm så man kunde titta ut, men de som stod utanför, såg inte in i bussen. Vi rullade ut från Lärkträdet och ut på Ehrenvärdsgatan till Sallerupsvägen i Malmö. Det var en solig skön morgon och trafiken hade nätt och jämt startat upp. Arbetsuppgiften så tidigt på morgonen brukade vara att bevaka trafikplatsen Segevång, eftersom där oftast uppstod köer och därmed krockar. Men denna dag flöt trafiken på smidigt och lugnt och efter några timmar, kunde vi lämna Segevång för att köra in mot stan. Att patrullera av gatorna med en stor polismålad buss, hade ju både en lugnande effekt och vi kunde samtidigt också titta efter trafikbrott. Om någon bröt mot trafikreglerna. Det var Peter som körde bussen och Claes som satt bredvid på passagerarsätet fram. När vi nådde Södervärns station, var det kaotiskt. Köer och bilar lite huller om buller. Två bilar hade krockat genom att den ena bilen plötsligt hade stannat och bakomvarande inte hunnit att bromsa in utan den hade brakat rätt in i baken på bilen framför. De stod nu mitt på gatan och spärrade av allt, så trafiken fick krångla sig förbi.


Dagens första trafikolycka. Peter parkerade polisbussen på ett bra avstånd fram till de krockade bilarna. Vi klev ut alla tre ur polisbussen. Rutinen var den samma. Claes gick bort mot de två bilförarna som nu stod och samtalade lite upprört på trottoaren en bit bort från oss. Peter gick bakom vår polisbuss för att hämta material att kunna skriva och mäta.
Eftersom jag var elev, hade jag inga direkta arbetsuppgifter i detta läget. Det var ju bara en sk "rövsmäll" och ett rutinärende. Jag iakktog istället kollegorna och var det så att de ville ha något hjälp, brukade de ge mig en hint. Jag klev ut på trottoaren och det var en väldligt varm morgon. Uniformen som man bar då man tjänstgjorde på trafikavdelningen, var en ljusblå overall med blixtlås fram. Blå skjorta och slips under, svarta skor och svarta strumpor. Ovanpå det, kopplet med radio, pistol, batong, handfängsel, reservmagasin till pistolen, ett par skyddshandskar som man knäppte fast i en liten läderrem på sidan. Viktigt var att ha på sig båtmössan som tillhörde overallen. Utan den på skallen och man kunde ifrågasättas om man var polis. Mössan var a och o. Den åkte på skallen och jag gick fram mot de parter i trafikolyckan som Claes påbörjat ett litet förhör med. Det såg lugnt och kontrollerat ut.


Att stå där på trottoaren och spana ut över stan, iklädd i uniform och med det en känsla av att hittat precis rätt i livet. Att veta att man valt rätt yrke. Att känna nästan som en berusning av lycka att äntligen kommit fram. Detta var precis det som jag längtat så efter! - Att få arbeta som polis och att få vara en del av samhället och att hjälpa till och ställa till rätta.


En annan bilist spanade också precis som jag gjorde - fast inte över stan och trafiken utan på mig där jag stod på trottoaren. Följden blev att han inte såg trafikolyckan rakt framför sig utan körde rätt in i de två krockade bilarna. Det small rejält. Bilen tvärstannade i ett moln av rök och damm. Inte bara han gjorde det..det small en gång till och ytterligare en gång och ytterligare en gång till. Det blev en lång kolonn av "rövsmällar" och när dammet lagt sig, kunde jag räkna till 7 bilar. En riktigt seriekrock med andra ord. Den som upplevt eller blivit åskådare till en krock vet att det uppstår ett vakum efter en smäll. Precis som luften tar slut på alla håll och kanter för både sakernas ting och för människorna. Det blir knäpptyst. Dock avbröts tystnaden lika fort med att föraren som brakat in i trafikolyckan, rusade ut ur sin bil och viftade med armarna och halvskrek att han verkligen inte såg att det var en krock mitt på gatan..som om krocken skulle varit på en gräsmatta bredvid?

Han rusade fram till mig och tjoade att det var minsann mitt fel. Inte alls aggressivt utan mest ett konstaterande. Han hade helt enkelt kört och samtidigt kollat in mig där jag stod på span i min uniform och det var ju jätteovanligt. Att se en kvinnlig polis i uniform alltså! Han kunde helt enkelt inte slita blicken. Man kan väl säga att det sa pang!
Det tog några timmar att skriva alla papper, skriva och berätta men vem som från början var orsak till olyckan blev ju lite kluvet - de var ju två. Av två olika anledningar.


En sen natt många år senare och på uppdrag tillsammans med en annan kollega blev vi beordrade att hämta en överförfriskad man i källaren på Amiralens dansplats. En man hade somnat på den offentliga toaletten. Vi hittade honom sittande på toaletten med byxorna vid anklarna, lutad mot väggen och sov som en gris. Det är lite vad det är att försöka klä på en halvnaken full omedgörlig man på 90 kilo. Men vi lyckades både dra upp byxorna och få honom halvvägs upp så vi kunde lyfta honom ut från toaletten. Glasdörren in till herrarnas toalett var stängd och en gentleman, som såg vårt dilemma, rusade fram och hjälpte till att öppna dörren för oss. Han höll upp dörren så vi kunde baxa ut toalettgästen genom den. Jag nickade till mannen som höll upp dörren och tackade så mycket för hjälpen. Det fanns en viss igenkänningsfaktor. Jag kände igen ansiktet men kunde inte placera honom i minnet vem han var. Det kunde han. Glatt utbrast han

 

-"HEJ! Där är ju du som gjorde att jag orsakade en seriekrock på Södervärns station för ett antal år sen...!"
Allmänt | | Kommentera |

Skolslut och jobbstart

 Det här med att gå skolan på ort långt borta från hemmet är vad det är. Idag pendlar man snabbt med X 2000 men då, år 1979, var det snälltåg som gällde och fanns inte det, var det mjölktåg. Hade man riktigt otur tog resan från Stockholm C till Lund C över 8 timmar. Ingen komfort att tala om. Vissa extrainsatta vagnar hade träbänkar.


Det var stora klasser på polishögskolan och alla elever som inte var stockholmsbor, pendlade hemåt. Kors och tvärs genom Sverige. I det tåg som gick söderut där jag åkte, var vi 6 stycken från Skåne bara i min klass. Sen fanns det 10 klasser i vår kursomgång med starten i September. En kursomgång som startade i januari med 10 klasser och en i och maj med samma antal. Så polisskoleelverna bildade lemmeltåg i sig själva. Det kunde vara en hel tågvagn bara med poliskoleelever. När tåget lämnade stationen sov 99% av alla och konduktören fick ett sjå. Men även konduktören lärde sig snabbt vem som var polisskoleelver och därmed var problemet rätt fort löst. Det var många biljetter som aldrig klipptes.


Jag själv pendlade varje helg i 9 månader. Den sista månaden gav jag upp och blev kvar tills examensdagen den 11 juli - det var många anledningar till att jag blev kvar. En var att min sambo som jag bodde med i Skåne, hade haft roligt med både grannfrun och andra vänner och bekanta och vår nyckel till ytterdörren var spridd hos många kvinnor. Så många att min mor hade tappat räkningen , sa hon. Hon måtte också ha tappat talförmågan för det var inget hon delade med sig till mig förän det gått 9 månader. Men det blev ju bra ändå i slutändan. För mig alltså.


Sovvagn eller liggvagn upp till Stockholm igen kl 23.30 från Lund C. Billigast var liggvagn. Då hade man med sig kudde och ett lakan. Det fick plats 6 stycken i en liggvagnskupé. Givetvis åkte vi poliselever från samma klass i samma liggvagnskupé. Tror det var där jag lärde mig sova i ett förfärligt oljud och stim. Fem grabbar i 20- åldern och så jag - i en kupé. Där förekom absolut inga otidigheter . Alla hade sambos hemma och alla höll sig på sin kant och säng. Men oljud.. i alla former från höga fisar till snarkninga och tåget som krängde och bromsade. Inga mjuka skarvar i rälsen och ibland körde lokföraren rally. Det var ju inte så att jag kom fram utvilad till skolan som började kl 8.00 på måndagsmorgonen. Det gjorde ingen. Alla var trötta.


Det var många ämnen att ta in på kursen. De praktiska ämnena gillades bäst. Att öva i uniform och köra svartvit polisbil. Det var grejer det. Det var nog först då, när vi fick öva tjuv och polis, som det riktigt gick upp för mig att jag skulle bli polis. Vi fick öva omhändertagande och gripande av person på varandra. Ena gången var man konstapel och nästa gång var man buse. Hände att någon arm och handled gick åt skogen - men roligt var det. Lagmans torg, som övningsplatsen inne på skolan hette, hade en samling med gamla grå hus som skulle föreställa ett litet kvarter i en stad. Där var många fyllerister, bråkmakare och annat bus som avlöpte. Även demonstrationer fick inövas på detta Lagmans torg. Skolans område hade små grusvägar som ledde till olika byggnader och där övades trafikolyckor och avspärrningar, rattfyllerister och bilstölder. Instruktörer och lärare tog det på djupaste allvar. De flesta elever också. Sen fanns det ju en och annan pajas.

 


Under denna period då jag gick polishögskolan, köpte jag mig en motorcykel. En stor tung Honda. Utan att ha något motorcykelkörkort. Jag hade bara B-behörighet för bil. Inte särskilt smart. Men tänkte väl att det skulle jag ju ta - med tiden. Det bar sig inte bättre än att en helg då jag var hemma i Skåne, körde jag den där motorcykeln och konstaplarna stod vid vägkanten och kontrollerade förare och fordon. Jag blev invinkad så klart. Men så tråkigt att jag glömt mitt körkort i Stockholm då - men det går väl lika väl att titta på min legitimation som polishögskolan utfärdat, tro - Herr konstapel och Kollega? Jodå det gick så bra så - Tack för det ja. När examensdagen kom, sålde jag den där motorcykeln. Min mor som jobbade på ortopeden i Lund och hade många patienter som också kört motorcykel, dock med körkort men det hade ju inte gått så bra ändå eftersom de hamnade på ortopeden. Min mor var intet ont anande om mitt inköp och jag vet faktiskt inte om hon än idag tror att motorcykeln tillhörde min sambo, han med de många kvinnorna. En annan dag när jag körde min motorcykel genom byn mötte jag min mor på cykel. Vilken tur att hjälm och halsduk skylde ansiktet så slapp jag skrämma livet ur henne. Det brottet att jag körde motorcykel utan gällande körkort, är idag preskriberat efter 38 år.


Så kom dagen då vi skulle åka hem efter att ha fått betyg och firats genom att rektorn på Polishögskolan höll tal i den stor aulan. Alla hade sina fina rena uniformer på och iklädda med vit mössa, även kallad för helikopterplattan för den var så himla stor, och det var högtidligt värre. Var och en fick komma fram och och ta i hand med rektorn. Blommor och ballonger. Tacktal och tårar.


Jag hade ingen som mötte upp med gratulationer, utan det blev ett snabbt tack och hej till alla kurskamrater. Sen åkte jag hem med en äldre kollega och 3 andra kursdeltagare som hade gått en annan kurs på skolan och slutade också för terminen. Vi var 5 polisstudenter som klämde in oss i hans turkosa volvo 142. Greven, som han kallades för, som körde bilen, halvlåg ner i sätet och körde hela resan och den tog inte ens 5 timmar. I det ska räknas att vägen då var inte så fin och absolut inte motorväg. Jag har aldrig åkt så fort bil i hela mitt liv. Det gick inte ens att titta ut. En snitthastighet på 150 knyck. Han tyckte att han var häftig. Vi andra satt tysta och mest skräckslagna. Men vi kom hem. Mitt i natten och jag kunde inte åka hem till min sambo, eller ville inte, utan sov över hos mina föräldrar. En vecka senare skulle jag börja som Extra Polisman i Malmö. Nu gällde det att hitta en bra bostad i Malmö eftersom jag inte hade någon bil och inte heller någon motorcykel längre. Sambon dumpades naturligtvis men kom till att bli en livslång vän för mig. Trots allt. Han hjälpte mig med allt jag bad om. Allt från att låna ut sin bil och tankkort till att rycka ut när det behövdes hjälp. Fanns alltid till hands. Dessvärre slutade det inte bra alls. Hans stora intresse i livet var motorer i alla dess former. Ju större maskiner dess bättre. Han köpte sig ett flygplan och var en väldigt duktig pilot. Men trots det, störtade han i backen en högsommardag för några år sen.


Jag fick kvarta hos min syster Ingrid som då bodde i Kronprinsens höghus i Malmö. Hon erbjöd sig att uppbåda en plats för mig och min madrass på golvet i hennes vardagsrummet tills jag hittade en egen lägenhet. Malmö Kommunala Bostadsbolag hade många lediga lägenheter så det skulle inte behöva bli mer än någon enstaka natt. Sagt och gjord så la vi oss på kvällen. Hon skulle upp tidigt eftersom hon skulle både tvätta håret och sminka sig vilket kunde ta sina timmar. Därefter skulle hon åka buss till Lund. Väckarklockan var en stereosom stod i vardagsrummet. Stora högatalare strömmade ut musik och prat när klockan var halv 5. Jag ropade på min syster att det var dags för henne att gå upp. Att klockan ringde. Hon svarade att hon steg upp. Jag själv skulle inte börja jobba förän kl 9 och det var gångavstånd till Davidhallstorg där polisstationen låg. Men både jag och min kära syster somnade om och med ett ryck vaknade hon då klockan var halv 8 vilket ju gjorde att hon inte hann någonting av sin planerade morgonmakeup. Hon fick ett raseriutbrott över sin försovning och med ett vilt skrikande och gapande, rusade hon in till mig i vardagsrummet där jag låg och sov helt oskyldig. En riktig spark som tog på rätt ställe fick dock mig att klarna till från slummern. Det löste sig dock bra genom att jag helt sonika reste mig upp och lyfte upp henne i luften och bar henne skrikande och fräsande in i badrummet. Det blev inga fler nätter i det vardagsrummet. Jag fick en lägenhet på stående fot och madrassen och jag fick sova på ett annat golv natten efter. Det blev mycket lugnare.


Första dagen på jobbet. Så spännande och så häftigt. Att klä sig i nystärkt skjorta, slips och de blå yllebyxorna. För det fanns nämligen bara yllebyxor. Kliade jämt.
Men stolt så jag nästan svimmade. Mitt första pass blev på dåvarande Centraljouren vilket var en avdelning som arbetade med att ta emot anmälningar per telefon och även personligt besök av de som uppsökte polisstationen. Man arbetade skift och att arbeta på natten var något alldeles speciellt. Det var ju mitt i sommaren och känslan att cykla till jobbet en ljummen kväll i ett grönt och fint Malmö var så underbart härligt. In på gården på Davidhallstorg och genom en bevakad grind och parkera cykeln på innergården. Jag kan fortfarande känna den doften av sommar mitt i stan. Det luktar olika i olika städer. Malmö på den tiden luktade väldigt gott. Fönstren på polisstationen på Davidhallstorg stod öppna ut mot torget och sommarluften svepte in lite kyligare mot morgonkvisten. Att fika mitt i natten tillsammans med poliser i olika åldrar och postitioner. Uppsluppet med hård och brutal humor, gliringar och rappa kommentarer att svara upp mot. Att stå upp för att man var både ny på jobbet, ny som polis men framför allt, kvinna i uniform. De gamla befälen som anställdes under den förstatliga tiden på 60-talet fnös lite föraktfullt och gav inte många uppskattande eller bekräftande blickar. Det stod # kom inte och tro du är något lilla fröken# i pannan på en del stofiler. Ett gammalt befäl som ansvarade för att rätta handskrivna polisanmälningar, vägrade kategoriskt att se att en polis kunde vara en kvinna. Polissyster på sin höjd. Dock hade ryktet om mig och vem jag var, redan nått Malmös poliskår innan jag hann dit och bakom gardinerna pratade man om den där nya kvinnliga polisen som snusade, tränade styrketäning, gud bevars och dessutom körde tung motorcykel. På den tiden, år 1980, var det inte så en kvinna uppförde sig eller tog sig ut. Min son som idag är 23 år, brukar skoja med mig och säga att han är uppväxt med två pappor. Kan väl ligga någonting i det kanske - att som 19 åring fostras in i en manschuvistisk anda och göra sig synlig och accepterad som en like, kräver sin "man" och har säkert satt prägel på allt runt omkring mig.


Trots att jargongen var hård och brutal, trivdes jag som fisken i vattnet. Kände mig genast som en i gänget. Det var att ta och ge och inte tänka att saker som sades, var personligt. Istället gav jag tillbaka med samma mynt. Upplevde faktiskt aldrig att jag blev mobbad eller retad. Förfördelningen och särskillnaden kom av de gamla uvarna bland äldre poliser.
Varje fredagspass som inföll sig var sjätte vecka och som började kl 17.00 fick jag var chaufför till kommisarie Albinsson. En lång magerlad mörkhårig man i 60-års ålder. Han hade utpräglad skolad Malmöitisk dialekt och hade ryktet om sig att vara en god man. Ingen trotsade honom men heller inte höjde honom till skyarna. Vi skulle då, han och jag, köra ute på Malmös gator och finnas tillgängliga till de större och tyngre ärendena som krävde en poliskommissaries beslut. Vanligtvis satt denne man bakom ett skrivbord alla andra dagar under sin tjänstgöring men när den inföll på en fredag, fick han vara "ute" i verkligeheten. Jämför man med idag är det rena skämtet. Men då var det sannerligen allvar. Passet påbörjades alltid likadan och varade fram till kl 02.00. När vi efter mycket om och ärenden som skulle göras innan vi åkte ut, till slut hamnade i bilen, han på passagerarsätet och jag bakom ratten, tryckte han med sin stora labbe på polisradions lilla uppringningsknapp och den skickade en signal till kommunikationscentralen som befanns sig på andra våningsplanet på Davidhallstorg. Det sprakade efter ett tag i radion och en polis på kommunikationscentralen svarade. Då sa Albinsson precis som han alltid gjorde .-"Detta är KOMMISSARIE Albinsson som talar. Bredivd mig har jag DRIVER Svensson (jag hette Svensson i efternamn på den tiden) och vi ska arbeta här ute på gatorna fram till klockan slår 02 ."


Som om de inte visste varken vem han var eller jag var ? - eller att vi skulle jobba denna kväll. Men det var viktigt för honom att han hade sin chaufför och tala om att han var kommissarie så de på kommunikationscentralen svarade att det var "uppfattat". Inget konstigt med det liksom. Samma dialog idag skulle gett upphov till att halva poliskåren ramlat av stolarna av gapskratt. Som att lyssna sen en stumfilmssnutt med helan och halvan. Men Då..då var det så det var - riktigt seriöst och med stort allvar.
Jag hade alltid svårt att hålla mig vaken. Hur ska en kommunikation se ut mellan en 19 årig nykläckt polisstuden och en på den tiden mossig kommissarie som inte ens kunde själv skriva en anmälan för det hade han knappt lärt sig. Fanns ju skrivbiträden precis som chaufförer. Det blev en stunds tomprat tills gubben kvartade in med djupa snarkningar. Jag körde runt på gatorna och tittade på allt möjligt. Stoppade lite trafikanter och kontrollerade körkort och nykterhet. Fast egentligen skulle vi bara var "standby" men jag höll på att svimma av inaktivetet. När det gått 2 timmar var det kaffepaus. Då skulle det rökas pipa och slås en sjua och titta efter ett eller två papper som kommit bort sig från kommissariens skrivbord och så klart, ringa hem till frun och höra om hon skött sina förpliktelser. Vi kom sällan ut innan 21 på kvällen fast kaffepausen skulle vara 15 minuter.
En sen natt brann det på en stor gård utanför Malmö. Hela gården stod i ljusan lågor och brandkår, ambulans och polis tillkallades. Givetvis också självaste "kommisariebilen" med hans drivern, skickades till platsen. Gården låg högt uppe på en höjd och man kunde se lågorna och röken från utkanten av stan. Vi körde dit liksom fler polisbilar. Spärra av motorvägen på grund av rök och göra plats för räddningsfordon. Brandkåren tömde snabbt sin tankbil med vatten och det bildades en stor fåra i leran av allt vattnet som sprutats ut.

 
 Vattenfåran forsade nerför markvägen med grus och lera. Så klart ville inte självaste kommissarien ge sig ut i den dyngan med nyputsade svarta uniformsskor. Det fick jag göra. Fördelen där var att jag hade storlek 36 i skor och de stora gummistövlarna i kofferten där bak som skulle användas just vid sådana här tillfällen, hade storlek 46. Så jag tog på mig stövlarna med skorna på. Klafsade mig uppför den branta lervällingsvägen för att inhämta lite information. Tyvärr var stövlarna ändå så stora att de fastnade halvvägs uppför branten och där stod jag - stuck in the mud. Till allas förtjusning och glädje. Jag livräddades dock av en pigg journalist som passade på att snabbt fotografera mig i dyngan. De fotona är också preskriberade eller som vi sa - hamnat i runda arkivet. Förstört och för alltid borta..Gården försvann också. Brann ner till grunden och inga människor kom till skada.
Allmänt | | En kommentar |

Polishögskolan

Jag var blott 18 år då jag i mars månad år 1979, sökte in på Polishögskolans utbildning i Solna. Slutbetyget från gymnasiet kunde jag inte bifoga min ansökan utan skrev med sirliga bokstäver i "kommentarfältet" att jag fick bifoga betyget efter studenten. Det gick det med. Morsan var inte glad, men för en gång skull, stöttade hon mig.
Det blev många tester. Simkunnighet, fysiska tester, prov i svenska spåket, uppsatsskrivning och läkarundersökning. Anställningsvillkoren var bland annat;
Personlig lämplighet för polisyrket, gott omdöme, stabilt psyke, ordentlighet och pålitlighet. Lägst 19 år under antagningsåret. Svenskt medborgarskap, ostraffad, Körkort för bil. Simkunnighet. Manliga sökande skulle ha fullgjort värnplikten. God fysik, lämplig kroppskonstitution. Vad nu det innebär.
Så här i efterhand kan jag bara konstatera att det var några i min klass på polishögkolan som inte matchade de kraven. En man, Sune, som vi andra uppfattade som gammelgubbe, han var 33 år gammal och för oss andra verkligen en gammal gubbe, utmärkte sig ganska snabbt. Vår huvudlärare pratade sig lyrisk inför oss studenter över att han nu hade "gräddan" av Sveriges män och kvinnor framför sig. Vi var liksom "eliten" av eliten. Då räcker Sune upp handen för att uppmärksamma att han minsann "torskat för misshandel" för några år sen. Det visade sig också att Sune sjönk som en gråsten då vi skulle öva på livräddning i simbassängen på kronobergs polisstation. Vi fick rädda honom från drunkningsdöden. Men sen fick han stödlektioner i simning och klarade till slut de proven. Några år senare fick jag höra att han återgått till sitt forna yrke som taxichaufför. Kanske var det lugnast för alla.
Jag kom ju så klart in på utbildningen och åkte upp söndagen den 2 september och installerade mig hos Valborg Syrén på Backgatan i Solna. Hon hyrde ut ett litet rum med egen entre och toalett Där fanns en liten hall också. Och en säng. Sen var det inte mer. Jag köpte en kokplatta och hade min mat i en plastpåse utanför fönstret. Säkert förvar då det var på 4:e våningen och som tur det var vintersäsong.
Sängen i det lilla rummet var en formidabel katastrof. Jag for ner i en grop när jag satte mig på sängkanten ocn när jag la mig ner, blev det i stort sett omöjligt att för egen maskin ta sig ur den. Jag påtalade bristen på ordentlig säng men på det örat lyssnade inte Valborg. Hon var förresten stendöv på båda öronen och hörapparaten som aldrig var rätt inställd, lät som ett tjuvlarm. Man kunde höra hennes hörapparat redan i entren i hyreshuset då man klev in genom porten i höghusets entre.
Trots hennes tydliga protester, åkte jag till Ikea, hur har jag glömt, men det lär säkert varit någon hugad poliselev som ställde upp med både bil och tid och körde mig. Det inköptes en rejäl säng på 1,20 cm bred, vilket gjorde att golvytan i rummet försvann. Men syftet var ju att kunna sova. Inte dansa hambo.
Valborg Syrén hade en telefon i sin lägenhet. Det visste alla i huset. Jag hade ingen. Jag fick gå ner till Solna centrum och ringa ifrån en sån där telefonkiosk som slök 1 kronor i parti och minut. Eftersom jag hade både en mamma och en pojkvän som kände sig övergivna blev det att samla väldigt många 1 kronor. Det tröttnade jag snabbt på och köpte mig en grön telefon av Televerket. En sån med nummerskiva. Rummet var ju inte större än att telefonsladden nådde runt i hela rummet.
Kan ju nämna att när Valborg blev klar över situationen - och att jag slängt hennes gamla klenod till säng och att den troligtvis gått upp i rök för länge sen och att Ikeasängen som jag köpt skulle bli den sängen som stod kvar efter att jag flyttat - höll både jag och sängen på att åka rätt ut. Tror hon där överröstade sin egen hörapparat.
I klassen fanns närmare 25 elever men endast 4 kvinnor. Ingen mer än jag av tjejerna, fortsatte som polis. Den första som hoppade av skolan var Ann. Hon bodde i Lund och grät sig igenom alla dagar - av saknad efter sin sambo. Efter 2 månader gav hon upp och vi andra drog en lättnadens suck. Detta gråtande tog på allas krafter. Antagligen fortsatte hon att grina, för ryktet sa att då hon kom hem efter att hoppat av studierna, blev hon dumpad av sin pojkvän.
Det var en ständig kamp det där med att vara kvinna. Det första jag fick höra av vår klassföreståndare Poliskommisarie Ulvelid, var att jag fick allt klippa av mitt långa hår. Tänk om buset fick tag på håret och drog mig i det. Eller rent av drog av mig håret om det ville sig illa. JO jag hade långt rakt, i mitt tycke fint långt hår. Att jag försökte förklara att buset aldrig skulle komma mig så nära hjälpte knappast. Efter en månad var jag kortklippt.
Fysisk träning var väldigt viktigt. Om inte annat för att bli accepterad som en lika god kollega som en man ... och där kände jag att där var det dags för en total förändring och inställning för samtliga på denna skola. Att vara 19 år och inte räknas fullt ut för man var tjej. Jag började träna styrekträning. DET var det ingen tjej som tidigare hade gjort. De tidigare tjejerna hade klarat de fysiska proven genom att springa fort, simma fort och göra en faslig massa situps..jo för det räknades. Gjorde man över 50 situps på en viss tid..gud vet vilken, så klarade man det momentet väl och poängen räknades till den slutliga summan av allt. Jag bestämde mig för att bli starkaste tjejen på hela bygget. Jag blev det också. Gick upp 10 kilo muskler under de 10 månaderna som jag fullgjorde skoltiden. Stark som en liten björn. Men det där med förändring och inställning - Det har väl ännu inte uppnåtts trots det är typ snart 40 år sen.
Att bada i isvak stod på schemat mitt i smällkalla vintern. Det ryktades att det var fruktansvärt. Om man anade att det skulle bli en chock och kallt, så var det bara en aning. Alla elever var mer eller mindre skräckslagna över denna dag då vi bussades ut med gamla militärbussar av förekriget- modell till en ställe i skärgården där gymnastiklärarna hade sågat upp ett hål i isen. Där fanns ett stort omklädningsrum, 1 för damer och 1 för herrar. Vi skulle byta om till idrottskläder och ha gymnastikskor på. Vi fick ställa oss ute på isen i en gåsrad, givetvis i bokstavsordning. Eftersom jag hade S som första bokstav i mitt efternamn, hamnade jag näst sist bland tjejerna. Vi var ju givetvis uppdelade tjejer och killar. Totalt var vi 3 klasser som samlats där på isen. En klass var före vår. Jag var näst sist i vår klass. Alltså blev den lång väntan. Men bra tänkte jag. Då vet jag ju precis hur jag ska göra när det blev min tur. Man fick inte hoppa på huvudet ner i vaken. Då kunde det ju bli att man inte hittade upp i hålet igen. Eller åtminstone skulle det bli bekymmer för lärarna att dra upp eleven. Vi hade ett snöre runt midjan - ifall ifall, man skulle komma bort sig där nere i det svarta kalla hålet. Bra livförsäkring intygade en lång och gänglig intruktör. Hans mustasch påminde lite om en sorgsen vissen rabatt som fått tyna sakta bort av ointresse. Eller så hade han kanske tvinnat de där stackars håren för mycket.
Så klart blev det någon elev som inte hörsammat de order vi fått. Att inte hoppa med huvudet före. Det gick ett sus genom hela kön av huttrande poliselever när vi bestörtat blev åskådare till en dramatisk riktig livräddning. Behöver jag nämna vem? Jodå..mycket riktigt, Sune. Sprattlande slet de upp den stackarn genom hålet. Det var när ögat om man säger så.
Så var det min tur. Snöret runt midjan. Gå fram till kanten. Det slaskade illavarslande om mina fötter när jag närmade mig avgrundshålet. Svarta hålet blev plötsligt ett synonymt begrepp. Just där framme vid hålet kändes det inte direkt nödvändigt att gå den där utbildningen. Jag borde ha tänkt på detta innan jag sökte in. Att man skulle hoppa ner i en isvak. Till vilken nytta liksom? Nu vet jag att det hade kvittat. Jag har ändå aldrig livräddat någon i en isvak - inte heller på ett hav. Däremot har jag livräddat en vilsen självmordskandidat, då han stod vid kanalen i Malmö och hela halva poliskåren och räddningstjänsten ryckt ut för att förhindra ett självmord. Jag kunde inte förhindra att han hoppade ner i kanalen. Det gjorde han, men det hjälpte honom inte så mycket att dö eftersom vattnet bara nådde upp till knäna när han landade. Tror han bröt en fot om jag inte missminner mig.
Jag hoppade ner i isvaken. Mycket riktigt - det var kallt. Kallt, svart och ännu kallare än alla berättat om. Upp kom jag. Då blev det ännu kallare. Kläderna på kroppen smetade sig fast som slime och trots jag hade tänkt ut minutiöst hur jag skulle springa upp till omklädningsrummet och in i dusch och bastu - lydde inte min kropp mig. Men jag tog mig precis som alla andra, inklusive Sune, in i duschen och som intruktörerna berättat; Man skulle inte börja klä av sig förän man duschat varmt en stund. Därefter skulle man plocka av sig kläderna och gå in i bastun.
Har nog aldrig uppskattat en bastu så mycket som just den gången. Där satt vi. Vi 3 tjejer som varit nere i vattnet. Vi satt tysta och rätt så nöjda på den varma britsen. Några konversationer var inte nödvändigt. Vi hade klarat det där hemskt provet.
Mitt i tystnaden, hörde vi hur dörren till duschen slogs upp. Duschen gick igång och några grymtande ljud kom därinifrån. Vi tittade på varandra. Jodå..vi var ju alla 3 tjejerna där. Det saknades ingen. Men vem var då i duschen?
Det hann vi inte orda så mycket om förän dörren till bastun slogs upp och en vilt frustande man rusade fram till bänken och mer eller mindre kastade sig ner på britsen. Precis mellan mig och Eva. Han var förblindad av kyla. Huttrade och skakade, precis som vi gjort. Men vi var tysta som små möss. Tystnaden bröts då denne man, en naken polisskoleelev, tittade förvånat upp på oss tjejer och utbrast.
-"Men NI har gått in i fel bastu!"
Allmänt | | 2 kommentarer |
Upp