Varning - Inget tandlöst inlägg.

Alterneringstjänstgöringen på Vaktdistrikt 1 nere på Väster i Malmö, varade i några månader. Jag trivdes inte särskilt bra där. Vet inte om det var atmosfären, personalen eller bådadera som gjorde att jag inte kände mig hemma alls. På plan 2 fanns alla cheferna som arbetade dagtid, tillsammans med sekreterare och planeringspersonal. Vi hade en ordningspolischef som vi kallade för Nisse Nypon och honom var det ingen som varken skämtade eller bråkade med. Hans ögon var som en svart falks. Igenomträngande, synande och sällan med någon som helst humor eller värme. Spände han ögonen i en, så visste man att nu kommer det inte bli roligt.

De på planeringsavdelningen var en mix av civilanställd personal och polispersonal. Inget muntert gäng alls men vi på ordningsavdelningen hade inte så mycket att göra med de som arbetade dagtid. Vi arbetade bara var 6 dag på förmiddagen och då, i de sammanhangen kunde man stöta ihop med "plan 2" som vi kallade dom för. Ibland hände det att våra korta pauser, inföll samtidigt som de fikade.


En tidig morgon, klockan var nog inte ens 6 på morgonen, (vi började 05.45) körde jag och en annan kollega till personalens parkeringsplats vid Malmö Museums. Jag skulle köpa två flak ägg av kollegan. Kollegan hade egna höns och färskare ägg än så var ju svårt att få tag på. Äggen låg i kollegans baklucka på hans bil, så vi skulle bara hämta äggen och lägga dom i min bagagelucka i min bil. Då dyker Nisse Nypon upp från ingenstans i sin bil och ska parkera den. Han lägger givetvis märke till att en polismålad bil stod slarvigt parkerad och bakluckorna på två bilar stod öppna. Han parkerade sin bil och gick med raska steg fram till mig som var i full färd att bädda in mina äggflak i filtar i bagageutrymmet. På den tiden gjorde man honnör till sin överordnade chef och jag gjorde honnör. Han, Nisse Nypon, ignorerade min hälsning och sa bara -"Vad föranleder att en målad polisbil står slarvigt uppställd här på personalens parkering och NI rotar i ett bagageutrymmepå en bil?" Hans ögon var som en svart insjö. Bottenlösa.


Så jag svarade lite hurtigt: -"Jo det ska jag tala om för dig - jag har precis köpt två flak färska ägg av kollegan där borta och vi bara lägger över de äggen från hans bil till min bil. Men vi ska jobba vidare nu och har inte tid att stå här och drälla!"
Jag fick aldrig mer klander eller frågor från den polischefen.


Någon vecka senare, satt hela personalstyrkan från plan 2 nere hos oss och fikade i det gemensamma personalutrymmet som skulle vara för hela VD 1. Klockan var 9 på en vardagsmorgon och vi hade arbetat denna morgon från klockan 05.45 och fikan hägrade. Så kollegan och jag, för det var bara vi två, kokte kaffe och satte oss vid det bord som plan 2 personalen satt vid.
Det var en tyst och ganska så tryckt stämning vid bordet. Ingen, verken de eller vi, jag och kollegan, sa några ord. Det rådde en tystnad som inte kändes helt bekväm.
Då säger kollegan Ing-Britt, ganska så högt ;-"Jag har läst att 50% av alla kvinnor onanerar när de solar solarium och eftersom verken jag eller Fia gör det så måste det ju ni två göra det..!" och så pekade hon på de två andra kvinnorna som satt och drack sitt kaffe.


Som tur var, blev vi ganska omgående dirigerade via ledningscentralen till ett ärende som krävde att vi avslutade vår fikapaus denna morgon.


Jag fick återkommande följa med i piketén vilket inte var så vanligt. De flesta ville ju åka med men då det inte fanns så många kvinnliga kollegor och jag alltid ville åka med, fick jag frågan ofta. Så fort det uppstod en lucka eller vakant plats. Kan säkert ha gjort att flera av de manliga kollegorna tittade lite surt. Piketén var styrkan som togs till när man behövde särskild utbildad personal vid våldsamma händelser eller som omedelbart krävde många poliser på en gång.


Detta var en en dag mitt i sommaren och det var ganska varmt och soligt. Vi hade börjat passet vid lunchtid och vi skullle arbeta fram till klockan 21.15. Vi var full styrka vilket var 6 personer. Ett befäl och 5 poliser inklusive mig då. Vi körde runt för att kontrollera att det var lugnt på stan och att fyllorna skötte sig och inte behövde sova ruset av sig. Drottningtorget och gatorna runt omkring torget var just ett sådana ställen. Även värnhemstorget och gatorna därikring men idag blev det inget napp. Vi körde vidare.


Det skorrade i radion i bilen och ledningscentralen undrade var vi höll hus. Vi körde på Limhamnsvägen i Malmö. Det svarade befälet. Då fick vi veta att på en adress i Limhamn hade det hörts skottlossning.
Ett sånt uppdrag kräver lite mer skärpa och det blir nästan så man vill springa ett gatlopp för adrenalinet kör igång. Hela stämningen i bilen snäpptes upp och den där gamla radioapparaten som vi hade satt mellan stolarna framtill, skruvades upp och musiken körde på. Tung rockmusik. I övrigt tyst i bilen. Alla samlade sig och laddade för vad som kunde vänta oss. Koncentration.


Adressen var till ett litet radhusområde i en del av Limhamn som var väldigt tyst och stillsamt. Ett klassiskt tryggt och fint område. Piketbussen parkerades utanför det bostadsnummer som vi fått. Ett radhus på ett plan med ett snedtak. Röd panel med brunt tak minns jag att det var. Trädgården var misskött och ogräset växte fritt. Brevlådan syntes knappt för allt ogräs och stolpen som höll brevlådan såg ut som om plogbilen på. Den halvlåg ner. Gången upp mot ytterdörren var stenlagd men bortglömd och ogräset hade även här tagit över. Jag minns att vi poliser gick lite på gåsrad uppför gången och chefen beordrade två av oss att gå runt huset och kontrollera och bevaka baksidan av huset. Jag skulle följa med in i huset. Ingen öppnade då vi ringde på dörren. Inte heller då vi bankade på dörren. En av oss tog i handtaget, vilket hängde i en skruv och dörren bara gled upp.


Vi klev in i hallen och möttes av en otrolig stark stank och det luktade järn, urin, krut och sprit. En särdeles märklig söt och utpräglad äcklig lukt. Jag minns den än. En sån där lukt som aldrig försvinner ur ens minnesbank. Jag gick som nummer två. Tror det var chefen Carsten som gick före mig. Rakt framför oss, i ett vardagsrum satt tre personer i en soffa. En kvinna och två män. De stod ett soffbord framför trion där det fanns ett otal halvfulla flaskor av olika innehåll. Tomma ölburkar, fulla askfat och en tjock dimma låg likt smog runt omkring trion. Alla rökte. Vi gick fram till gänget som satt i soffan och kvinnan tittade lite halvt förvånat och lite nyfiket upp på oss och undrade vad vi hade för ärende och anledning att besöka dom denna dag. Hon var höggradigt berusad och kunde knappt sitta rätt upp. Hon halvlåg på sidan på en man som också var lika berusad. Den tredje mannen på hennes andra sida, sov halvliggande med en brinnande cigarett i mungipan. Kvinnan skrattade högt och sluddrade att vi kunde ju sätta oss ner och delta i deras fest som nästan precis bara börjat. Fanns säkert någon plats för oss att sitta ner i sällskapet.


Carsten frågade om de visste något om någon skottlossning eller annan smäll som de isåfall kanske hade hört.
-"NÄÄE, sa kvinnan med otydlig röst och hostade kraftigt, -" Vi har inte pangat något här! och så skrattade och hostade så hårt att hon till slut kräktes. Jag gick vidare från vardagsrummet till köket. Köket låg alldeles i anslutning till vardagsrummet . Ju närmare köket jag kom, ju mer stank det av krut och järn. En kort blick in i köket, gav genast svaret till varför lukten var så kraftig. Mitt i köket, på golvet, stödd av ett köksskåp, satt en man med benen brett isär och fullständigt nerblodad. En hagelbössa stod lutad mot mannen och det fanns nästan ingenting kvar av hans huvud. Bara nedre tandraden av underkäken. Allt annat var bortblåst av hagelsvärmen som avlossats. Det till och med droppade blod från taket i köket.


Det visade sig att de varit fyra festdeltagare från början och plötsligt gick en av männen in i köket och med sig hade han tagit en hagelbössa. Med den sköt han sig själv i munnen. Döden var omedelbar. Ingen av de andra kunde eller ens orkade resa sig upp för att kontrollera vad som egentligen hänt. Visst hade de hört att det hade smällt ett skott men det hade fallit i glömska ganska snabbt. De hade ingen aning om att deras kompis skjutit sig. Han hade inte varit på dåligt humör, tvärtom, sa kvinnan med uppspärrade ögon.
Resten av det arbetspasset gick åt att dokumentera, fotografera och skriva ner allt vi sett och hittat i bostaden. Tekniker tillkallades omgående. Jag cyklade hem när klockan slog 21.40

 

Efter ett sånt arbetspass och arbetsuppgift kan jag säga att man känner sig väldigt märklig. Trots man är helt slut både fysiskt och psykiskt, är det svårt att sova. Klockan 04.30 ringde väckarklockan och nästa arbetspass började klockan 05.45. Nya insatser - ny energi och nya galenskaper.
 
Allmänt | |
Upp