Söndagar

Vaktdistrikt 2, Östervärns polisstation, hade en chef, Kommissarie Spång, med både uråldrig syn på konstaplar men även ett förlegat sätt att styra området på. Om morgnarna då patrullerna startade klockan 05.45, var det kotym att börja passet med fika. Yngste man i utsättningen fick köra till stationen lite tidigare och fixa fikan. Så var det fika mellan klockan 05.45 och 06.00 då avgående patruller efter nattpasset kom in för avrustning och information. En av nattpassets patruller kom in lite tidigare för att avlämna alla fransbrödbullar som inhandlats inför morgonpassets fika. Alltid var det samma rutiner.


Om söndagarna var det ytterst lugnt ute just vid denna tidpunkten. Inte många som rörde sig på stan. Alla fester hade tagit slut och alla dansställen stängt. En och annan full hemsläntrare kunde vandra hem. Det blev den morgonen i veckan som man kunde sitta lite längre och fika och prata. Det var sällan annars så att alla patruller satt inne samtidigt.


Men söndagsmorgarna på Östervärn fick inte lov att vara lugna. Istället tog Kommisarie Spång gröna bussen från sitt hem strax i utkanten av Malmö, in till Värnhemstorget, för att kontrollera att de konstaplar som arbetade morgonpasset verkligen var ute och fotpatrullerade på torget och inte satt och drällde i fikarummet. Vid ett tillfälle hade han rasat in i utsättningsrummet en tidigt söndag och ställt till ett herrans väsen. Det var väl det enda väsen som staden just vid denna morgon hade. För i övrigt var hela staden tyst och helt stilla. Detta fick till följd att konstaplarna vågade inte sitta kvar den där lilla extra stunden som faktiskt arbetet medgav, utan fick klä på sig uniformen och ut och fotpatrullera på torget klockan 7 på morgonen - även de söndagar då snön låg tung och inte ens plogbilarna hittat in till stan. Spång kunde stå runt hörnet och speja för att se om konstaplarna verkligen hade kommit sig ut. Han var ingen populär chef, den där Spång. Uppblåst både till huvud och kropp.


Lördagar och söndagar brukade Trafikavdelningens alla mannar köra in till Östervärns polisstation och spela innebandy i den lilla gymnastiksal som fanns där. En liten rektangulär sal med ribbstolar på ena långsidan och två utstickande pelare på andra långsidan. Golvet var ett gammalt slitet parkettgolv och på kortsidorna fanns dörrar in till respektive omklädningsrum. Men man fick plats med 6 spelare, alltså 3 spelare i vadera lag. Ingen cirkulation att tala om och svetten dröp på alla som spelade. Kroppskontakt med svettiga poliser var inget man fick tycka var obehagligt. Inte heller att bli blåslagen. Rummet var säkerligen inte större än 20 kvm.
Trafikavdelningen spelade innebandy klockan 8 och vi skulle spela klockan 9. Så vi körde in lite tidigare för att se de där gamla gubbarna spela. Höga klubbor, hårda ord och klubbslag som ven runt skallen. Bollen åkte som om den hade en egen motor. Ibland hittade den in i målet och då skrek gubbarna och slog klubborna i väggen så högt att det slog lock för öronen och för varje gång trillade det ner lite murbruk från taket.
En morgon, jag tror det var just en söndag, var ett gäng från Trafikavdelningen och spelade. De hade bara några minuter kvar så var matcherna slut. Vi från ordningsavdelningen stod och hängde på dörrkarmarna och väntade ut gubbarna.


En av gubbarna som egentligen inte alls var någon gubbe, utan en man i 30-årsåldern men med väldigt stor kroppshydda och med ett otroligt ansträngt rödfärgat ansikte, pustade och stånkade och fick till ett skott in i bur. Det blev ett sjutusan till liv. Alla skrek - både de som vann och de som förlorade.


Plötsligt ramlade kollegan som gjort målet, ner i golvet med en duns. Ingen reagerade direkt utan i det allmänna skrikandet och vrålandet över målet, blev dunsen bara ytterligare ett oljud. Men mannen reste sig inte upp. Han blev liggandes på golvet på ryggen helt stilla orörlig. Det blev med ens knäpptyst i denna lilla unkna sal med svettiga poliser. Tre stycken kollegor försökte få liv i mannen på golvet, deras kollega och vän, men inget hände. På den tiden fanns ingen hjärtstartare och hur kollegerna än försökte med mun mot mun och hjärtkompression, lyckades de inte att få tillbaka mannen till livet utan han dog där på det smutsiga, svettiga golvet mitt bland oss poliser.


En annan söndag, närmare bestämt en stilla juldag, fick jag och en kollegan Anders ett uppdrag, strax efter att vi börjat arbeta klockan 12.45, att köra till en adress på öster, Ellstorpsgatan, som ligger parallellt med Nobelvägen, invid en fin liten stadspark. Ett idylliskt bostadsområde som hade bostadsrättslägenheter och som till största delen beboddes av äldre människor.
Vi fick veta av ledningscentralen att en man och hans hustru, skulle möta upp utanför adressen och att det gällde mannens moder, som bodde på första våningen i bostadrättshuset. Eftersom vi befann oss alldeles i närheten tog det inte många minuter förän vi landade på platsen och parkerade alldeles utanför den angivna adressen.


Vi möttes mycket riktigt, av en man i 70-års åldern och dennes hustru. Mannen var ganska kortväxt, precis som kvinnan och de var prydligt klädda med överrock och hon med en grå yllekappa. Mannens ögon var sorgsna och bekymrade och han hade svårt att stå still. Det visade sig att hans 92 -åriga gamla mor, bodde i en lägenhet i huset och att de under gårdagskvällen, som var julafton, firat högtiden tillsammans med henne. De hade då varit i parets villa som låg 2 mil norr om Malmö, i Bjärred , och mamman hade varit med på julmiddag och efteråt druckit konjak och kaffe. Sen på kvällskvisten hade hon blivit trött och mannen hade skjutsat hem sin mor till hennes bostad, där de sagt hej då och mamman hade gått in i sin lägenhet och stängt dörren om sig. Klockan hade då hunnit bli 9 på kvällen.
Nu var det juldagen och klockan hade hunnit bli över 1på dagen och mannen hade försökt nå sin mamma genom att ringa henne per telefon men hon hade inte svarat. Det var olikt henne. Hon svarade alltid på andra telefonsignalen. Nu hade de kört in här till Malmö för att titta till henne så att inget hade hänt. Han var orolig och med tanke på hennes höga ålder så skulle hon faktiskt kunnat ha avlida under julaftonsnatten.


Jag och kollegan nickade tyst och vi gick tillsammans med paret in genom husets port och fram till lägenhetsdörren på första våningen som det stod mammans namn och efternam på. Skyltens bokstäver hade gulnat med tiden och det var uppenbart att hon bott i lägenheten i många år. Mannen hade ringt flertalet gånger på dörrklockan. Ingen rörelse hade märkts inne i lägenheten. Det förblev tyst även när vi ringde på. När vi öppnade brevlådeinkastet och kikade in, kom det en liten doft av ylle och kaffe mot oss. Som det kan lukta hos en människa som är gammal helt enkelt. Inget anmärkningsvärt alls.


Jag undrade om inte mannen hade nycklar in till sin mors lägenhet men det hade han inte. Då fanns det helt enkelt bara en sak att göra. Att ta sig in utan nycklar. En låssmed tillkallades och han kom efter en ganska lång stund. Under tiden vi väntade, hade mannen inte ro att stå still utan gick fram och tillbaka utanför huset. Han var tyst och sammanbiten då han tillsammans med låssmeden kom in i trappuppgången igen och mot lägehetsdörren där hustrun, jag och kollegan stod kvar och väntade. Det ekade när man pratade i trapphuset.
En låssmed fixar oftast en dörröppning snabbt. Framförallt om det är att bara borra upp ett vanligt smäcklås. Det tog inte heller många minuter. Ett förfärligt väsen blir det dock och oftast brukar nyfikna grannar titta ut genom sina lägenhetsdörrar för att se vad som står på utanför. Nu bodde mamman på första våningen och där fanns bara denna lägenhet. Det fanns fler ovanför.


Klick så öppnade sig dörren och den gled sakta upp. Kollegan och jag växlade ögonkontakt och mannen ville stanna kvar utanför tillsammans med sin hustru, i avvaktan på att vi skulle gå in och titta efter hur det stod till i mammans bostad. Den bestod av ett litet kyffe till kök med plats för bara 2 personer att äta, en liten mörk hall och ett kombinerat vardagsrum och sovrum. Man fick gå igenom ett par ljusa teakdörrar med glasinfattning för att komma till vardagsrummet. Där inne var det mörkt. Persiennerna var nerdragna och allt var väldigt tyst och lugnt. Jag gick runt i det lilla mörka rummet och såg att där fanns en säng där någon låg. Konturerna av en person som låg på rygg med ett tjockt täcke och en filt långt uppdragen över halva ansiktet så nästan bara håret syntes. Med ens insåg jag att där låg den 92 åriga mamman. Tyst och fridfullt under filten. Säkerligen hade hon avlidit under sömnen och döden hade varit helt odramatisk. Jag gluttade lite på filten och såg kvinnans anletsdrag. Hon låg helt stilla.Jag sa halvhögt till kollegan
-"Hon ligger här!"


Okej fick jag till svar och jag gick för att tända takbelysningen så att vi kunde se oss bättre omkring. Egentligen bara för att få hela bilden klar över om det hela var ett naturligt dödsfall, vilket vi utgick från, men även att leta efter hennes id-handlingar som är viktigt för att vara säker på att det är personen i lägenheten som finns där. Nu var ju sonen där och den saken var ju egentligen inget problem med. Att säkerhetsställa vem som låg där.
Gamla människor har ofta bara takbelysning och någon enstaka lampa att tända men takbelysningen i denna lägenheten var starkt upplysande så vi nöjde oss med att tända den. Jag började rota runt i en byrålåda efter kvinnans plånbok och kollegan gick ut till trapphuset för att meddela mannen att vi funnit hans mor död.
Då hördes ett prassel under det tjocka täcket och filten som legat över kvinnans ansikte for plötsligt av i en hastig rörelse. Från sängen hördes kvinnans skrovliga och nyvakna röst;
-"VARFÖR FÖR NI SÅDANT VÄSEN OCH VARFÖR HAR NI TÄNT DET GRÄSLIGA LJUSET I TAKET?"

 
Allmänt | |
Upp