In och ut på gata och i hus

Min lägenhet jag fick på Malmö Kommunala bostadbolag, låg inte i Malmös mest faschonabla kvarter. Efter några månader tröttnade jag att bo där. Min cykel stals och de som bodde i hyreshuset hade svårt med det mesta som höll sig inom lagens ordning. Jag kände att det räckte med just den sorterns spänning under arbetstid. Efter jobb ville jag ha lugnt och tyst. Så det blev ny jakt på en annan lägenhet. I Malmö på denna tiden, var det inte helt lätt att få lägenhet i de bättre områdena som tex Slottstaden. Det krävdes lite tusenlappar under bordet om man ville ha kontrakt. Sökandet för min del, blev istället att jag gick runt och läste på skyltarna i hyreshusen och kontrollerade vem som var fastighetsägare. Det blev en lägenhet på Lundbergsgatan 5. Mitt emot Kronprisen där min kära syster bodde. Tänkte kanske inte just precis på det, men kände väl ändå att det kunde vara praktiskt, att vi bodde nära varandra, någon gång i alla fall.
Lägenheten låg på fjärde våningen utan hiss och hade stått tom i dryga året och ytterdörren var olåst. Golven var svarta av smuts och repor. Inget kylskåp eller frys och en så gammal gasspis att jag tror nästan att den var sen huset byggdes, 1931. Balkongdörren hade stått öppen och det hade regnat in på parkettgolvet. I badrummet var toaletten full av rostigt vatten och badkaret som var inkaklat, var bara rostigt och mögligt. Men jag kände att om man målade om, slipade golven och tapetserade om , kunde det bli en väldigt trevlig lya. Det fanns ändå en trevlig känsla där, trots omständigheterna.
Den där lägenheten jag bodde i, hade farsan renoverat genom att tapetsera om och jag hade målat om alla luckorna i köket och målat tak och väggar. Men det spelar ju ingen roll hur fin den lägenheten var, området var skit.


Så jag bestämde mig ganska omgående att det fick bli den där lägenheten på Lundbergsgatan 5. Ägaren, Åberg, erbjöd sig stå för allt materal såsom färg och tapeter, men jag fick göra det själv. Däremot kunde de slipa om golven och emaljera om badkaret och byta toaletten och handfatet. Perfekt tänkte jag. Fast jag hade ingen aning om hur man tapetserade. Inte heller hur man skulle måla taket eftersom det var nästan 4 meter högt. Men utamaningar är till för att lösas.


Jag bjöd hem mina föräldrar på ett besök i lägenheten. Ingen av dom var särskilt förtjusta då de fick höra att jag skulle flytta från den fina lägenheten som farsan hjälpt mig . Den var ju så fräsch. Varför flytta?
Men de kom på besök några dagar efter att jag fått tillträde till lägenheten. Jag skulle ha minst 1 månad på mig att renovera, innan jag behövde flytta. Det fanns redan nya hyresgäster på gång till min gamla lägenhet.
Dagen mina föräldrar kom på första besöket, körde farsan bilen och morsan satt bredvid. Jag stod och väntade uppe på den rangliga balkongen och kikade lite över kanten för att se när de parkerade precis utanför porten. Porten slog igen och man kunde höra dunsen ända upp till min tomma lägenhet där jag nu stod och väntade i hallen. Tunga steg upp för stentrappan och så plingade det på dörren.


Farsan stormade i vanlig ordning rätt in utan att ta av sig skorna. Tror aldrig den generationen av män , nånsin tagit av sig skorna. Han hade dessutom vanan att borsta sina skor på finaste mattan i deras kök hemma. Men denna gången hade det ju ingen betydelse då golvet redan var svarta. Mamma var stressad och lätt irriterad. Eftersom jag inte hade en enda pryl i lägenheten gick det ju inte att fika. Det vara bara en snabb koll de skulle göra. Det blev det. Farsan klampade runt i den 62 kvm stora 2 -rummaren och brummade högre och högre om vilken fruktansvärd lägenhet jag hade valt om man jämförde med den fina han hade renoverat till mig . Det var onekligen ganska svårt att säga emot. Men jag såg dess potential och jag hade ju fått allt material. Jag hade redan varit och hämtat både vitfärg och tapeter. Väldigt fina och tidstypiska.


Men på det örat lyssnade inte min farsa. Han var nu hysteriskt förbannad och klev med elefantsteg runt och skrek att han tyckte jag var en stor idiot som tagit på mig både ansvaret för tapetsera och måla, när jag redan hade en färdig lägenhet. Morsan trippade runt och försökte lugna ner gubben men det gick inte det heller. Ju mer hon trippade och försökte lugna honom, ju högre skrek han. Efter ungefär 10 minuters besök, avbröts det abrupt av att farsan fräste ut genom den olåsta ytterdörren och tog de 4 trappavsatserna med lika stora kliv som då han klev uppför och efter 1 minut hörde både jag och min morsa hur saaben nere på gatan startades och farsan gasade iväg med en ordentlig rivstart. Där stod vi kvar, jag och min nervösa mor. Hon utan jacka och väska som låg kvar i bilen. Jag ägde ingen bil och än mindre fanns det mobiltelefon. Men jag hade redan fått bytt mitt telefonnummer till nya adressen och vem ringde jag? Jo..min gamla pojkvän. Han stod på plats efter en kort stund och körde hem min mamma. Men innan dess hade hon skrikit ännu högre än farsan om vilken total katastrof jag satt mig och DOM i, och vilken otacksam och elak unge jag var. Den värsta sorten tyckte hon. Hur hade jag mage att bete mig så mot mina föräldrar? Att jag bara vågade.


Nu var det ju så att jag hade redan rekat målare. En giftassugen 25-årig flitig kille som bodde hos sin mamma i samma hyreshus som jag . Han erbjöd sig helt frivilligt en dag då vi stötte på varandra i trappuppgången och sagt och gjort - ville han tapetsera om och måla om min lägenhet så var jag ju inte sen att säga , absolut. Jag erbjöd mig bjuda på middag då det hela var klart.


Om min föräldrar blev chockade då de såg lägenheten så kan man väl säga att målaren blev lätt ...förvånad. Han hade inte förväntat sig så mycket arbete. Men lovat var ju lovat och det var bara att kavla upp ärmarna. Jag själv jobbade 18 timmar per dygn i lägenheten med att skura och måla. Packa ner allt i gamla lägenheten och skura ur den. Golven blev slipade av en golvfirma och badkaret blev omemaljerad. Det luktade sannerligen inte gammal gubbe längre om lägenheten. Mer som en kemikaliefabrik. Vi fick inte gå in i lägenheten på flera dygn efter att badrummet fixats till. Kan bara tänka mig, vilka gifter det hade använts. Men fint blev det. Det blev det också efter att målaren tapetserat om. Jag rev ner alla sjögrästapeterna och det var inte lätt. De satt som hälleberget och dimman och dammet påminde om tjock smog.


Under denna tiden hade mina föräldrar åkt på semester. Jag hörde inte ett ljud efter incidenten i lägenheten. Visste bara att de skulle åka till London en vecka.
När de åter kom tillbaka från semestern ringde min mor och hörde sig för när de kunde komma och måla och tapetsera om. Jag hörde att farsan stod bakom mamma och ropade att hon skulle lägga på luren för nu skulle de köra till Malmö. Varför stod hon där och gaggade?
Det vara bara det att jag hade redan flyttat in, allt var klart och det fanns inget mer i lägenheten som skulle fixas. Det saknades inte ens en gardin.
Röstläget på de båda föräldrarna blev något lägre vid detta besöket. De åkte också tillsammans tillbaka hem i samma bil.


Nu fick jag bara 10 minuters cykelväg till Davidhallstorg och polishuset där. Vid detta laget tjänstgjorde jag på stöldroteln. Där var det Signe Månsson, som var handledare till alla nya polisaspiranter. Hon var i 60 års- åldern och tog hand om oss alla på ett väldigt kärvänligt men bestämt sätt. Hon var omtyckt och duktig. Vi fick utreda snatterier av den enklare beskaffenheten. Snatterier var inget spännande men väldigt vanligt och högarna med utredningar hade en aldrig sinande ström.


Brottsförebyggande enheten som sysslade med information till skolor och andra statliga och kommunala inrättningar var en synnerligen märklig liten enhet. En liten korpulent sekreterare som tagen ur en 60-talsfilm och som hade stenkoll på alla inom polisen, styrde den lilla avdelningen fast alla utomstående var övertygad om att det var den stora bufflige kriminalchefen. Extremt rödamålade läppar och blå ögonskugga kan man nog sammanfatta hennes smink. Man kunde lätt tro att hon var tappad bakom en vagn men under den supervänliga glada nunan var det en skarp uträknande hjärna. Kriminalchefen hade 2 undrsåtar som nickade och bockade men bakom kullisserna svor de och fuskade. Jag fick följa med en av dessa herrar till en gymnasieskola en eftermiddag för han skulle undervisa i narkotika och droger. När vi var klara för dagen och skulle köra tillbaka till polishuset, vägrade han köra mig tillbaka till polisstationen och istället tryckte han gasen i botten och styrde bilen mot skanör där hans bostad fanns. Han var i 45-åldern och nyskild berättade han under resan ner till Höllviken. Han stannade där för att inhandla biffar på Ica. Han tyckte vi skulle äta middag hos honom. Det blev det dock inte så mycket av, för jag tog första bästa möjlighet att ta mig ur bilen och larmade ledningscentralen att jag var strandsatt på en parkeringplats i Höllviken. Om någon av kollegerna kunde köra ner tll Ica och hämta mig? En sexgalen kollega tänkte bjuda mig på middag och övernattning, vilket jag absolut inte var sugen på. En patrull skickades ner till Höllviken och jag fick eskorteras hem säkert ända fram till min bostad. Så var den tiden på Brottsförebyggande Enheten avslutat abrupt. Den lilla sekreteraren nickade hummande och medkännande då jag lämnade in mina nycklar till enheten. Inga ord kring händelsen yppades. Alla visste - inten pratade.

 


Så gick det iväg till Spaningsavdelningen. Man kan ju tänka sig att där händer det saker. Men icke. Spaning är ett tålmodigt arbete och kräver väldigt många timmar - bara att sitta och glo på ett objekt eller en förväntad händelseutveckling. Inget som tände mitt intresse. För tiden var det en stor pallhärva som skulle dokumenteras och stora värden hanterades. Tiden var rolig för de två parhästarna Lasson och Pelle, som var mest framgångsrika i sitt spaningarbete på avdelningen, var både underhållande och effektiva. De arbetade civilklädda och med vanliga leasingbilar. Det innebar att jag blev en avledande figur för spaningen. Vem trodde att en 19 årig tjej var spaningspolis..inte någon faktiskt.

 

Det fanns även en annan avdelning på spaningsroteln som utredde och spanade på prostitution. De hade samarbete med Sociala myndigheterna och man kartlade och registrerade ny kunder på den sk "horstritan" men också på nya unga prostituerade tjejer. Gänget som arbetade där, var väl sammansvetsade och de hade stenkoll på alla som rörde sig nere på prostitutionsstråken. På den tiden höll de prostituerade till på Industrigatan i Malmö och tisdagar efter travet var slut på Jägersro, strömmade männen till Industrigatan för att köpa sig sex. Bilarna ringade sig som ormar runt kvinnorna på gatan och trafiken gick som en rund cirkel runt runt i området.


Fredagar var också en sådan dag i veckan då kunder strömmade till. Spanarna satt i bilar och registrerade bilnummer, stoppade kunder, pratade och registrerade tjejerna men framförallt försökte man hjälpa de yngre nyetablerade tjejerna att sluta gå på gatan. De flesta tjejerna var tunga narkomaner trots unga år. Dock fanns det en kvinna i 35-års åldern som bodde i Skurup och hade man och barn. Hennes, som hon uttryckte det, arbetstider, var tisdagar och fredagar. Mannen där hemma var den som skjutsade in henne till Malmö och då hon var klar framåt natten och tjänat in lagom mycket pengar, hämtade han henne. Ibland bar hon en blond peruk, ibland en rödlätt. Olika sorters piffiga kläder med blanka svarta läderstövlar. Fast jag tror det var platstövlar faktiskt. Kortkort kjol om hon ens bar kjol, under sin något längre kappa. Hårt sminkad med matchning till vilken typ av hårfärg hon bar. Att få henne att sluta gå på gatan var ju totalt meningslöst. Hon ansåg att det var hennes yrke och försökte alltid med tydlig röst pränta in för sina yngre "systrarna" att det var viktigt att använda "gummi" och gjorde man inte det, tog man helt enkelt mer betalt. Det var en yrkesetik mellan de prostiuterade ansåg hon.


Jag fick följa med några veckor tillsammans med denna spaningsgrupp, Kellerman & Co som den kallades för.
En sen tisdagskväll parkerade vi oss i en bil på Industrigatan för att bedriva kartläggning och spaning på nya kunder och nya protituerade. Bötfälla de trafikanter som körde på Industrigatan för tredje gången på en halvtimme. Det fanns också många nyfikna, de sk "fluktarna" som bara stod rätt upp och ner och glodde på hela spektaklet. De fick väl ut något av det med kan tänkas.
En rätt kortväxt tjej dök upp på trottoaren och Kellerman berättade att hon var relativt ny på gatan och kallade sig för "Framtunga Jeppa". Anledningen var säkerligen för att hennes byst var så stor och tung att den levde sitt eget liv hängades på den stackars flickan.


Framtunga Jeppa smög runt hörnet av gatan och smet in på den stora kyrkogården som låg med adress Industrigatan. Vi satt tysta alla 3 i den civila polisbilen och väntade på att en hugad kund skulle gå efter henne in på kyrkogården. Mycket riktigt. Det tog inte många sekunder så promenerade en man i 30 års ålderna efter Framtunga Jeppa. Vi lät det gå några minuter innan vi klev ut ur bilen och raskt gick efter mannen. Runt hörnet var ingången till kyrkogården. Det var knallmörkt på kyrkogården och bara en gatlampa från Industrigatan lyste svagt upp det närmaste området. Mellan buskarna såg vi två siluetter som rörde sig alldeles bredvid varandra. Vad de gjorde såg vi inte, men de smusslade och det prasslade bakom buskarna. Vi tog några raska kliv fram till siluetterna som mycket riktigt var Framtunga Jeppa och den man vi såg gå efter henne. De stod båda på en gravsten. Framtunga Jeppa stod framåtböjd och höll sina händer på knäna och hade dragit upp alla kläder som en liten korv på ryggen. Där stod hon med rumpan i vädret riktad mot mannen som stod bakom och hade byxorna nere vid anklarna. De var i full gång. All aktivitet tvärdog dock vid vår uppenbarelse och mannen blev vettskrämd. Han hoppade baklänges och snubblade på sina egna byxor, rätt ner på den singlade välkrattade grusgången som låg mellan gravstenarna. LIka fort som han ramlat på ändan, var han uppe på benen igen. Han rusade fram till Framtunga Jeppa och skrek "-Ge tillbaka mina pengar!"
Framtunga Jeppa slet ner sina kläder över den bara rumpan, rättade till håret och vände sig fräsande mot sin besvikna kund och skrek tillbaka -"NÄÄ det får du inte - Du hade den inne!"

 


För att avstyra ett eventuellt bråk gick vi emellan dessa två parter. Kellerman var alltid den som pratade först och var alltid så lugn, saklig och hade stor empati, vilket gjorde att han de alltid lyssnade på honom. Han tittade på mannen som precis fått ett avbrutet samlag och spände ögonen i honom -" Du grabben, Du tycker inte att det är lite osmakligt att idka sex här på kyrkogården och på en annan människas gravsten? Tänk om det var din mamma som låg här? Var kommer du ifrån förresten?
Det blev tyst en kort stund sen sa mannen -"VA? Men min mamma lever ju och jag kommer från Sjöbo!"

 
Allmänt | |
Upp