Äckel - Päckel - Punsch

Efter några veckor, eller kanske var det en månad, fick jag arbeta tillsammans med andra än Disco i utsättningen. Jag har alltid haft lätt att skaffa mig rutiner. Nattpassen började klockan 21.00 och efter att vi haft den gemensamma genomgången av information inne i utsättningsrummet, var det att stega ut i polisbilen och därefter köra ut på Malmös gator. Men innan arbetet startade var jag helt tvungen att köpa lite godis inför natten. Seven Eleven på hörnan av Sallerupsvägen och Zenitsgatan var första anhalten. Där fanns lösgodis, stora punchpraliner, kexchoklad, coca cola light , 1 liter yoggi och ett knippe bananer samt några brödbullar med musli. Punchpralinerna var inte så svåra att äta upp. De tog slut innan vi körde in på rast vid midnatt. Fast ibland var vi två på den där påsen. Allt skräp, papper och sånt som skulle kastas, slängdes på golvet framför passagerarsätet. De fanns ju de som rökte inne i polisbilen. Att sitta 9 timmar med en kollega som rökte ett helt cigarettpaket röda Prins var inte så himla roligt. Men det var tillåtet. Men att ha med sig en transistorradio var förbjudet.


Denna kvällen var jag och kollegan inne på Seven Eleven och handlade det lilla förråd av hela kostcirkeln, när vi plötsligt fick ett uppdrag av ledningscentralen. Anders som jag körde tillsammans med, svarade i radion precis innan han skulle betala. Vi fick veta att vi skulle köra till Östervärnsgatan hörnet med Vårgatan, där på en adress, skulle det finnas en lägenhet där lägenhetsinnehavaren ville ha hjälp av polis, men oklart varför.
Jag betalade för godis och yoggin och vi gick ut till polisbilen som jag parkerat alldeles utanför ingången till Seven Eleven, nära trottoarkanten. Om adressen var okänd, kunde vi ta fram en taxikarta som låg i handskfacket. Samtliga polisbilar hade denna kartbok i storlek med en liten psalmbok. Där slog man upp adressen och fick närmaste beskrivning i gatuadresser från centrum fram till aktuell gata. Som en liten bibel. Väl tummad men ömt hanterad. Utan den och man var rätt rökt var man skulle köra.


Nu låg ju Östervärnsgatan i princip runt hörnet och vissa adresser var välbesökta och lätt igenkännande. Dock hade jag aldrig varit på just denna adress, men väl på själva gatan. På denna tiden var området där inte så särskilt fint. Där bodde mycket socialt utslagna, kriminella och många av lägenheterna fanns det rena misären. Socialen ägde många av lägenheterna på Vårgatan.


Jag parkerade alldeles i utanför gatunumret, med två hjulpar på gatan och andra hjulparet på trottoarkanten. En rutinsak att alltid parkera nära adressen man skulle besöka. Man gör bara misstaget en gång. Att parkera långt ifrån och upptäcka när man står på gatan utanför porten, att bilen är långt borta och man ska bära en tung utslagen fyllebult fram till polisbilen och efter det baxa in honom eller henne i bilen, tar på krafterna. För att inte tala om vad som kan hända rent säkerhetsmässigt på den sträckan. Att bli omhändertagen eller gripen av polis, väcker många känslor. Inget som är förutsägbart för någon.


Hörnan på denna adress såg lite speciell ut. Det var en lägenhet som har ett fönster rätt högt upp från gatunivå. Så pass högt att man inte kunde kika in. Det var ett burspråk som stack ut på trottoaren. Vi räknade ut att den lägenhet vi skulle leta upp, var just där. På första våningen, i det burspråket. Vi gick fram till burspråket. Persiennerna var helt nerdragna och vända så det gick inte alls att se in men ett litet fönster stod på glänt och ett lågt mummel hördes där inifrån. En svag doft av rök och dålig illaluktande luft sipprade ut genom fönstret. Vi tittade på varandra, jag och Anders och jag höjde lite på ögonbrynen som i samförstånd. Det var inte någon lyxlägenhet och inte en ordinär barnfamilj. Det var troligtvis en riktig fyllekvart.


Den röda porten var i bedrövligt skick och gick inte i lås utan stod halvöppen. Färgen hade flagnat av för många år sen och hantaget var nött och slitet i gul mässingfärg. Det behövdes bara en lätt knuff så gick porten upp. Vi kom in i en mörk passage där man kunde välja på två dörrar. En till vänster och en till höger. Vi tog den till höger och gick uppför några trappsteg genom en dubbeldörr med frostat glas med möster av en svan och blommor. Där inne fanns trappa upp till vänster och en lägenhetsdörr rakt fram. På dörren rakt fram stod det namn vi fått av ledningscentralen. Vi gick fram till lägenhetsdörren. Det var två smala dörrar som bildade en pardörr med väldigt fina tidstypiska detaljer. Ett brevlådeinkast som hängde på sniskan med en skruv. Man kunde se in genom brevlådeinkastet och samma unkna doft som vi känt från fönstret nere på gatan, strömmade nu ut genom inkastet mot oss. Vi var alltså utanför rätt dörr. Vi kunde se dörrmattan men inga skor syntes till. Gamla smutsiga vita fönsterkuvert låg nertrampade i dörrmattan. Det var tyst inifrån lägenheten förutom ett svagt surr från flugor.
Dörren var inte låst. Jag tog i handtaget som hängde neråt och dörren gick sakta upp mot mig utan att jag behövde ens ta i.
Vi klev in i lägenheten och samtidigt ropade jag ."-Hallååå - Det är polisen som kommer nu. Är det någon hemma här?"


Det var tyst. Inte ett ljud eller svar. Snett in till vänster stod en dörr svagt på glänt. Troligtvis badrumsdörren som inte gick att stänga. Jag noterade att det var mörkt där inifrån. Kanske inte något fönster där inne. Inget ljud alls. Vi gick vidare i den smala mörka korridor som var hallen och som ledde till ett lite större vardagsrum. På golvet var det väldigt smutsigt och längst med golvlisterna låg stora tjocka dammråttor i högvis. Ju närmare vi kom vardagrummet ju starkare blev doften som vi känt innan. Jag gick först. Efter mig gick kollegan. När jag kom till vardagsrummet som var snett framme till höger, stannade jag i dörröppningen. Framför mig fanns ett lite ljusare större rum men med alla persienner i fönstren nerdragna. Snett fram till vänster fanns en soffa stående längst med väggen. Bredvid soffan stod en valnötsfärgad bokhylla. Burspråket var rakt fram.
I soffan satt en man. Han var kraftigt fetlagd och satt på ett märkligt vis. Som om han nästan satt på ryggen. Under det teakfärgade bordet stod det två olika hinkar i plast. Jag såg inte vad de innehöll därifrån jag stod i dörröppningen. På bordet fanns flertalet tomma buteljer i olika färger och former. Odiskade tallrikar, en stor gammal smutsig kaffekop med stort öra. Cigaretter och fimpar i en enda röra. Bestick, tomma plastpåsar, tomma kartonger med pizza, konservburkar med flugor, mjölkförpackningar som låg huller om buller. Ett vattenglas med oidentifierbart gulaktig vätska i. Mannen i soffan halvsov. Bredvid honom satt en magerlagd man med ett smutsigt linne som var fullt med hål i. Hans blick var lite skärrad och han var nervös och rökte på en hemmarullad cigarett utan filter. Som om den satt fast i mungipan och cigarettröken ringlade uppför hans näsa och kisande ögon. Han knuffade på kompisen som halvsov och nickade samtidigt till mig som att han ville förmedla sig till sin kompis att nu var polisen där. En öronlappsfåtölj stod vid kortsidan av bordet och med ryggen mot oss. Vi såg att det satt en person i fåtöljen men vi såg bara bakhuvudet och en hårkallufs med ett mellanblont stripigt halvlångt hår.
Hej, sa jag till mannen som satt i soffan iklädd det söndriga linnet. Nu är vi här - polisen. Vad ville ni ha hjälp med?
Vi gick fram till bordet jag och kollegan Anders. Ställde oss rätt framför trion och samtidigt som vi med ögonen skannade av rummet vidare.
Den store fete mannen som satt mitt i soffan vaknade till liv och ögonen rullade runt lite i huvudet och till slut kunde han fokusera blicken på oss. Han försökte verkligen skärpa till sig och sträckte lite halvhjärtat på sig som att han förberedde sig på att han nu skulle prata med en myndighet och därför göra ett gott intryck. Blicken flackade fram och tillbaka och han var något skelögd. Armarna hängde lite på sidan av kroppen men han kunde koordinera höger arm upp mot ansiktet och kliade sig lite i den glesa hårbotten. Så försökte han börja prata med en sluddrig och oklar röst. Han hostade våldsamt och hela kroppen ryckte och skakade och till slut fick han hostat upp något som han harklade och sen spottade ut i en av de två hinkar som stod under bordet framför honom. Han spottade en riktig spottloska som träffade i en vätska som troligtivis innehöll samma som han nu spottade och lite annat med.


Kompisen bredvid honom, knuffade återigen på honom, som att påminna honom om att man måste prata. Den fete mannen kunde inte längre fokusera blicken på oss och nästa minut sov han igen med huvudet hängande ner mot bröstet. Slemmet ringlade sig sakta ohc segt ner på bröstet och vi hörde honom rossla.
Bokhyllan till vänster om soffan påminde faktiskt lite om den bokhylla jag och min sambo nyligen sålt. Denna var dock täckt av ett flera centimeter tjockt lager med damm. Ovanpå bokhyllan stod några svartvita porträttfotografi av små barn leende mot fotografen. Inramningarna var smala tunna silverramar. Dammet hade färgat ramarna till lite ljusare smutsligt grått. Ett litet påskpynt med små kycklingar i ett fågelbo, låg på en hylla under. Jag ögnade igenom hyllan lite hastigt och kunde konstatera att de fotografier och prydnadssaker som stod där, var det enda som påminde om att lägenhetsinnehavaren någonstans från början hade haft en familj.
Övrigt i lägenheten var det mest sopor. Papperspåsar fyllda med tomma kartonger från pizzerior och korvskiosker. Tomma konservburkar med skedar som stack upp. En tjock färgstark limefärgad ryamatta som på mitten var helt svart och ihopklistrad med något okänt kletigt smutsigt fettaktigt, plattade ner garnet till en hård tunn yta.


Jag vände mig om och gick tillbaka mot den hall vi kom ifrån. Funderade på var köket låg och hittade det snett fram till höger om den korridor vi kom ifrån. Köket var troligtvis från början ett ljusblått fint tidstypiskt kök med sneda skjutluckor över diskbänken som var låg och hade den matta grå färgen för tiden då husets byggdes. Det fanns inget utrymme någonstans där man kunde ställa ifrån sig ens en kopp. Det var belamrat med sopor, tomma kartonger och i fönstret som vette in mot gården, surrade flertalet stora feta spyflugor mellan persiennerna som var vinklade så ljuset inte skulle tränga igenom.


Jag gick ut ur köket och ut i hallen igen och mot den dörr som stod på glänt som jag anade var badrummet. Jag drog upp dörren. Inne i badrummet och på toaletten satt en man. Han var helt svart i hyn och uppsvullen. Säkerligen hade han suttit där minst en vecka. Eftersom detta var mitt i sommaren och det hade varit väldigt varmt en längre tid, sker föruttnelse av en kropp ganska snabbt. Om man inte förstått att han varit död en stund, skulle man kunna tro att mannen var mörkhyad. Hans hudfärg var väldigt brun och ögonen var så uppsvullna att ögonlocken hade lagt sig över hela ögonhålorna. Hans huvud var lutat bakåt mot väggen bakom toaletten. Armarna hängde slappt och stelt vid sidan av kroppen och benen var böjda. Han var barfota och fötterna var så svullna att det såg ut som att skinnet skulle spricka vilken sekund som helst. Hans byxor var nerdragna och låg som en säck runt anklarna på hans fötter. Det stank förfärligt där inne och flugor och larver parasiterade överallt på mannens nakna kroppdelar.
Ingen tvekan om att mannen var stendöd. Jag backade ut från toaletten och drog igen dörren bakom mig och gick tillbaka till kollegan Anders. Nu förklarde mannen med linnet att då han behövt gå på toaletten, hade han hittat de sin kompis som de varit av med rätt många dagar. Han mådde nog inte så himla bra, trodde mannen.
Efter att kollegan också tittat på den döde mannen på toaletten, kontaktade vi ledningscentralen som skulle skicka tekniker till oss. Men egentligen kändes det rätt meningslöst. Att mannen på toaletten fallit offer för ett brott var inte särskilt sannolikt. Men bättre kolla en gång för mycket än för lite.


Det visade sig att sällskapet i lägenheten hade festat på sprit i dagarna 8 och efter några dagar hade de saknat en medlem i sällskapet. Mannen som ägde lägenheten, den fete som satt i soffan, hade inte lämnat soffan på 3 år utan haft sina hinkar att uträtta de olika behoven och hans kompisar hade sett till att hinkarna hade tömts ut när det var så illa tvunget. En hink för varje vätska.
Mannen på toaletten som var död, hade troligen dött på grund av alkoholförgiftning eller kanske hade hjärtat slutat slå helt enkelt av påfrestningen. Men att något brott skulle ha skett var ganska uteslutet.


Lagom till klockan var halv 12 på natten var vi klara på platsen med uppdraget och hade allt avrapporterat och klart. Mannen som bodde i lägenheten förblev kvar i sin bostad men rapport skriven till sociala myndigheterna och till sjukvården som skulle ta hand om all misär och framförallt om mannnen. Detta dagen efter.


Det var inte långt att köra in till stationen. Bara nästa kvarter. Uppfarten från bensinstationen på bottenplanen upptill polisens parkeringsplats på andra våningen i Favörhuset, var smal och brant. På en kort ledstång längst med rampen uppför, satt alltid en grå duva. Oavsett när på dygnet. Jag försökte alltid att köra så fort jag kunde för att denna lilla gråa duva skulle lätta och flyga iväg men oavsett hur fort det gick, och hur högt däcken skrek, satt duvan kvar. Däremot visste kollegorna som redan börjat fika, att vi var på ingång. De väntade på oss för att komma igång med kortspelet.
Att sätta sig ner vid bordet tillsammans med de kollegorna och spela kortspelet Plump, dricka kaffe, dricka upp sin liter yoggi direkt ur förpackningen och äta upp knippet med bananer och småfrallor, var som ganska skön sysselsättning för själen efter det där uppdraget. Doften man får med sig i sin minnesbank och som nästan känns som det fastnat i näsan, kan behöva bytas ut mot något mer delikat. Till efterrätt blev det kaffe och punchpralinerna. De var nämligen inte uppätna denna kväll.

 
Allmänt | |
#1 - - Karin Wikström:

Hua! 😤😱

Svar: Jaa..lite så faktiskt.
Fia

Upp