Söndagar

Vaktdistrikt 2, Östervärns polisstation, hade en chef, Kommissarie Spång, med både uråldrig syn på konstaplar men även ett förlegat sätt att styra området på. Om morgnarna då patrullerna startade klockan 05.45, var det kotym att börja passet med fika. Yngste man i utsättningen fick köra till stationen lite tidigare och fixa fikan. Så var det fika mellan klockan 05.45 och 06.00 då avgående patruller efter nattpasset kom in för avrustning och information. En av nattpassets patruller kom in lite tidigare för att avlämna alla fransbrödbullar som inhandlats inför morgonpassets fika. Alltid var det samma rutiner.


Om söndagarna var det ytterst lugnt ute just vid denna tidpunkten. Inte många som rörde sig på stan. Alla fester hade tagit slut och alla dansställen stängt. En och annan full hemsläntrare kunde vandra hem. Det blev den morgonen i veckan som man kunde sitta lite längre och fika och prata. Det var sällan annars så att alla patruller satt inne samtidigt.


Men söndagsmorgarna på Östervärn fick inte lov att vara lugna. Istället tog Kommisarie Spång gröna bussen från sitt hem strax i utkanten av Malmö, in till Värnhemstorget, för att kontrollera att de konstaplar som arbetade morgonpasset verkligen var ute och fotpatrullerade på torget och inte satt och drällde i fikarummet. Vid ett tillfälle hade han rasat in i utsättningsrummet en tidigt söndag och ställt till ett herrans väsen. Det var väl det enda väsen som staden just vid denna morgon hade. För i övrigt var hela staden tyst och helt stilla. Detta fick till följd att konstaplarna vågade inte sitta kvar den där lilla extra stunden som faktiskt arbetet medgav, utan fick klä på sig uniformen och ut och fotpatrullera på torget klockan 7 på morgonen - även de söndagar då snön låg tung och inte ens plogbilarna hittat in till stan. Spång kunde stå runt hörnet och speja för att se om konstaplarna verkligen hade kommit sig ut. Han var ingen populär chef, den där Spång. Uppblåst både till huvud och kropp.


Lördagar och söndagar brukade Trafikavdelningens alla mannar köra in till Östervärns polisstation och spela innebandy i den lilla gymnastiksal som fanns där. En liten rektangulär sal med ribbstolar på ena långsidan och två utstickande pelare på andra långsidan. Golvet var ett gammalt slitet parkettgolv och på kortsidorna fanns dörrar in till respektive omklädningsrum. Men man fick plats med 6 spelare, alltså 3 spelare i vadera lag. Ingen cirkulation att tala om och svetten dröp på alla som spelade. Kroppskontakt med svettiga poliser var inget man fick tycka var obehagligt. Inte heller att bli blåslagen. Rummet var säkerligen inte större än 20 kvm.
Trafikavdelningen spelade innebandy klockan 8 och vi skulle spela klockan 9. Så vi körde in lite tidigare för att se de där gamla gubbarna spela. Höga klubbor, hårda ord och klubbslag som ven runt skallen. Bollen åkte som om den hade en egen motor. Ibland hittade den in i målet och då skrek gubbarna och slog klubborna i väggen så högt att det slog lock för öronen och för varje gång trillade det ner lite murbruk från taket.
En morgon, jag tror det var just en söndag, var ett gäng från Trafikavdelningen och spelade. De hade bara några minuter kvar så var matcherna slut. Vi från ordningsavdelningen stod och hängde på dörrkarmarna och väntade ut gubbarna.


En av gubbarna som egentligen inte alls var någon gubbe, utan en man i 30-årsåldern men med väldigt stor kroppshydda och med ett otroligt ansträngt rödfärgat ansikte, pustade och stånkade och fick till ett skott in i bur. Det blev ett sjutusan till liv. Alla skrek - både de som vann och de som förlorade.


Plötsligt ramlade kollegan som gjort målet, ner i golvet med en duns. Ingen reagerade direkt utan i det allmänna skrikandet och vrålandet över målet, blev dunsen bara ytterligare ett oljud. Men mannen reste sig inte upp. Han blev liggandes på golvet på ryggen helt stilla orörlig. Det blev med ens knäpptyst i denna lilla unkna sal med svettiga poliser. Tre stycken kollegor försökte få liv i mannen på golvet, deras kollega och vän, men inget hände. På den tiden fanns ingen hjärtstartare och hur kollegerna än försökte med mun mot mun och hjärtkompression, lyckades de inte att få tillbaka mannen till livet utan han dog där på det smutsiga, svettiga golvet mitt bland oss poliser.


En annan söndag, närmare bestämt en stilla juldag, fick jag och en kollegan Anders ett uppdrag, strax efter att vi börjat arbeta klockan 12.45, att köra till en adress på öster, Ellstorpsgatan, som ligger parallellt med Nobelvägen, invid en fin liten stadspark. Ett idylliskt bostadsområde som hade bostadsrättslägenheter och som till största delen beboddes av äldre människor.
Vi fick veta av ledningscentralen att en man och hans hustru, skulle möta upp utanför adressen och att det gällde mannens moder, som bodde på första våningen i bostadrättshuset. Eftersom vi befann oss alldeles i närheten tog det inte många minuter förän vi landade på platsen och parkerade alldeles utanför den angivna adressen.


Vi möttes mycket riktigt, av en man i 70-års åldern och dennes hustru. Mannen var ganska kortväxt, precis som kvinnan och de var prydligt klädda med överrock och hon med en grå yllekappa. Mannens ögon var sorgsna och bekymrade och han hade svårt att stå still. Det visade sig att hans 92 -åriga gamla mor, bodde i en lägenhet i huset och att de under gårdagskvällen, som var julafton, firat högtiden tillsammans med henne. De hade då varit i parets villa som låg 2 mil norr om Malmö, i Bjärred , och mamman hade varit med på julmiddag och efteråt druckit konjak och kaffe. Sen på kvällskvisten hade hon blivit trött och mannen hade skjutsat hem sin mor till hennes bostad, där de sagt hej då och mamman hade gått in i sin lägenhet och stängt dörren om sig. Klockan hade då hunnit bli 9 på kvällen.
Nu var det juldagen och klockan hade hunnit bli över 1på dagen och mannen hade försökt nå sin mamma genom att ringa henne per telefon men hon hade inte svarat. Det var olikt henne. Hon svarade alltid på andra telefonsignalen. Nu hade de kört in här till Malmö för att titta till henne så att inget hade hänt. Han var orolig och med tanke på hennes höga ålder så skulle hon faktiskt kunnat ha avlida under julaftonsnatten.


Jag och kollegan nickade tyst och vi gick tillsammans med paret in genom husets port och fram till lägenhetsdörren på första våningen som det stod mammans namn och efternam på. Skyltens bokstäver hade gulnat med tiden och det var uppenbart att hon bott i lägenheten i många år. Mannen hade ringt flertalet gånger på dörrklockan. Ingen rörelse hade märkts inne i lägenheten. Det förblev tyst även när vi ringde på. När vi öppnade brevlådeinkastet och kikade in, kom det en liten doft av ylle och kaffe mot oss. Som det kan lukta hos en människa som är gammal helt enkelt. Inget anmärkningsvärt alls.


Jag undrade om inte mannen hade nycklar in till sin mors lägenhet men det hade han inte. Då fanns det helt enkelt bara en sak att göra. Att ta sig in utan nycklar. En låssmed tillkallades och han kom efter en ganska lång stund. Under tiden vi väntade, hade mannen inte ro att stå still utan gick fram och tillbaka utanför huset. Han var tyst och sammanbiten då han tillsammans med låssmeden kom in i trappuppgången igen och mot lägehetsdörren där hustrun, jag och kollegan stod kvar och väntade. Det ekade när man pratade i trapphuset.
En låssmed fixar oftast en dörröppning snabbt. Framförallt om det är att bara borra upp ett vanligt smäcklås. Det tog inte heller många minuter. Ett förfärligt väsen blir det dock och oftast brukar nyfikna grannar titta ut genom sina lägenhetsdörrar för att se vad som står på utanför. Nu bodde mamman på första våningen och där fanns bara denna lägenhet. Det fanns fler ovanför.


Klick så öppnade sig dörren och den gled sakta upp. Kollegan och jag växlade ögonkontakt och mannen ville stanna kvar utanför tillsammans med sin hustru, i avvaktan på att vi skulle gå in och titta efter hur det stod till i mammans bostad. Den bestod av ett litet kyffe till kök med plats för bara 2 personer att äta, en liten mörk hall och ett kombinerat vardagsrum och sovrum. Man fick gå igenom ett par ljusa teakdörrar med glasinfattning för att komma till vardagsrummet. Där inne var det mörkt. Persiennerna var nerdragna och allt var väldigt tyst och lugnt. Jag gick runt i det lilla mörka rummet och såg att där fanns en säng där någon låg. Konturerna av en person som låg på rygg med ett tjockt täcke och en filt långt uppdragen över halva ansiktet så nästan bara håret syntes. Med ens insåg jag att där låg den 92 åriga mamman. Tyst och fridfullt under filten. Säkerligen hade hon avlidit under sömnen och döden hade varit helt odramatisk. Jag gluttade lite på filten och såg kvinnans anletsdrag. Hon låg helt stilla.Jag sa halvhögt till kollegan
-"Hon ligger här!"


Okej fick jag till svar och jag gick för att tända takbelysningen så att vi kunde se oss bättre omkring. Egentligen bara för att få hela bilden klar över om det hela var ett naturligt dödsfall, vilket vi utgick från, men även att leta efter hennes id-handlingar som är viktigt för att vara säker på att det är personen i lägenheten som finns där. Nu var ju sonen där och den saken var ju egentligen inget problem med. Att säkerhetsställa vem som låg där.
Gamla människor har ofta bara takbelysning och någon enstaka lampa att tända men takbelysningen i denna lägenheten var starkt upplysande så vi nöjde oss med att tända den. Jag började rota runt i en byrålåda efter kvinnans plånbok och kollegan gick ut till trapphuset för att meddela mannen att vi funnit hans mor död.
Då hördes ett prassel under det tjocka täcket och filten som legat över kvinnans ansikte for plötsligt av i en hastig rörelse. Från sängen hördes kvinnans skrovliga och nyvakna röst;
-"VARFÖR FÖR NI SÅDANT VÄSEN OCH VARFÖR HAR NI TÄNT DET GRÄSLIGA LJUSET I TAKET?"

 
Allmänt | | Kommentera |

Äckel - Päckel - Punsch

Efter några veckor, eller kanske var det en månad, fick jag arbeta tillsammans med andra än Disco i utsättningen. Jag har alltid haft lätt att skaffa mig rutiner. Nattpassen började klockan 21.00 och efter att vi haft den gemensamma genomgången av information inne i utsättningsrummet, var det att stega ut i polisbilen och därefter köra ut på Malmös gator. Men innan arbetet startade var jag helt tvungen att köpa lite godis inför natten. Seven Eleven på hörnan av Sallerupsvägen och Zenitsgatan var första anhalten. Där fanns lösgodis, stora punchpraliner, kexchoklad, coca cola light , 1 liter yoggi och ett knippe bananer samt några brödbullar med musli. Punchpralinerna var inte så svåra att äta upp. De tog slut innan vi körde in på rast vid midnatt. Fast ibland var vi två på den där påsen. Allt skräp, papper och sånt som skulle kastas, slängdes på golvet framför passagerarsätet. De fanns ju de som rökte inne i polisbilen. Att sitta 9 timmar med en kollega som rökte ett helt cigarettpaket röda Prins var inte så himla roligt. Men det var tillåtet. Men att ha med sig en transistorradio var förbjudet.


Denna kvällen var jag och kollegan inne på Seven Eleven och handlade det lilla förråd av hela kostcirkeln, när vi plötsligt fick ett uppdrag av ledningscentralen. Anders som jag körde tillsammans med, svarade i radion precis innan han skulle betala. Vi fick veta att vi skulle köra till Östervärnsgatan hörnet med Vårgatan, där på en adress, skulle det finnas en lägenhet där lägenhetsinnehavaren ville ha hjälp av polis, men oklart varför.
Jag betalade för godis och yoggin och vi gick ut till polisbilen som jag parkerat alldeles utanför ingången till Seven Eleven, nära trottoarkanten. Om adressen var okänd, kunde vi ta fram en taxikarta som låg i handskfacket. Samtliga polisbilar hade denna kartbok i storlek med en liten psalmbok. Där slog man upp adressen och fick närmaste beskrivning i gatuadresser från centrum fram till aktuell gata. Som en liten bibel. Väl tummad men ömt hanterad. Utan den och man var rätt rökt var man skulle köra.


Nu låg ju Östervärnsgatan i princip runt hörnet och vissa adresser var välbesökta och lätt igenkännande. Dock hade jag aldrig varit på just denna adress, men väl på själva gatan. På denna tiden var området där inte så särskilt fint. Där bodde mycket socialt utslagna, kriminella och många av lägenheterna fanns det rena misären. Socialen ägde många av lägenheterna på Vårgatan.


Jag parkerade alldeles i utanför gatunumret, med två hjulpar på gatan och andra hjulparet på trottoarkanten. En rutinsak att alltid parkera nära adressen man skulle besöka. Man gör bara misstaget en gång. Att parkera långt ifrån och upptäcka när man står på gatan utanför porten, att bilen är långt borta och man ska bära en tung utslagen fyllebult fram till polisbilen och efter det baxa in honom eller henne i bilen, tar på krafterna. För att inte tala om vad som kan hända rent säkerhetsmässigt på den sträckan. Att bli omhändertagen eller gripen av polis, väcker många känslor. Inget som är förutsägbart för någon.


Hörnan på denna adress såg lite speciell ut. Det var en lägenhet som har ett fönster rätt högt upp från gatunivå. Så pass högt att man inte kunde kika in. Det var ett burspråk som stack ut på trottoaren. Vi räknade ut att den lägenhet vi skulle leta upp, var just där. På första våningen, i det burspråket. Vi gick fram till burspråket. Persiennerna var helt nerdragna och vända så det gick inte alls att se in men ett litet fönster stod på glänt och ett lågt mummel hördes där inifrån. En svag doft av rök och dålig illaluktande luft sipprade ut genom fönstret. Vi tittade på varandra, jag och Anders och jag höjde lite på ögonbrynen som i samförstånd. Det var inte någon lyxlägenhet och inte en ordinär barnfamilj. Det var troligtvis en riktig fyllekvart.


Den röda porten var i bedrövligt skick och gick inte i lås utan stod halvöppen. Färgen hade flagnat av för många år sen och hantaget var nött och slitet i gul mässingfärg. Det behövdes bara en lätt knuff så gick porten upp. Vi kom in i en mörk passage där man kunde välja på två dörrar. En till vänster och en till höger. Vi tog den till höger och gick uppför några trappsteg genom en dubbeldörr med frostat glas med möster av en svan och blommor. Där inne fanns trappa upp till vänster och en lägenhetsdörr rakt fram. På dörren rakt fram stod det namn vi fått av ledningscentralen. Vi gick fram till lägenhetsdörren. Det var två smala dörrar som bildade en pardörr med väldigt fina tidstypiska detaljer. Ett brevlådeinkast som hängde på sniskan med en skruv. Man kunde se in genom brevlådeinkastet och samma unkna doft som vi känt från fönstret nere på gatan, strömmade nu ut genom inkastet mot oss. Vi var alltså utanför rätt dörr. Vi kunde se dörrmattan men inga skor syntes till. Gamla smutsiga vita fönsterkuvert låg nertrampade i dörrmattan. Det var tyst inifrån lägenheten förutom ett svagt surr från flugor.
Dörren var inte låst. Jag tog i handtaget som hängde neråt och dörren gick sakta upp mot mig utan att jag behövde ens ta i.
Vi klev in i lägenheten och samtidigt ropade jag ."-Hallååå - Det är polisen som kommer nu. Är det någon hemma här?"


Det var tyst. Inte ett ljud eller svar. Snett in till vänster stod en dörr svagt på glänt. Troligtvis badrumsdörren som inte gick att stänga. Jag noterade att det var mörkt där inifrån. Kanske inte något fönster där inne. Inget ljud alls. Vi gick vidare i den smala mörka korridor som var hallen och som ledde till ett lite större vardagsrum. På golvet var det väldigt smutsigt och längst med golvlisterna låg stora tjocka dammråttor i högvis. Ju närmare vi kom vardagrummet ju starkare blev doften som vi känt innan. Jag gick först. Efter mig gick kollegan. När jag kom till vardagsrummet som var snett framme till höger, stannade jag i dörröppningen. Framför mig fanns ett lite ljusare större rum men med alla persienner i fönstren nerdragna. Snett fram till vänster fanns en soffa stående längst med väggen. Bredvid soffan stod en valnötsfärgad bokhylla. Burspråket var rakt fram.
I soffan satt en man. Han var kraftigt fetlagd och satt på ett märkligt vis. Som om han nästan satt på ryggen. Under det teakfärgade bordet stod det två olika hinkar i plast. Jag såg inte vad de innehöll därifrån jag stod i dörröppningen. På bordet fanns flertalet tomma buteljer i olika färger och former. Odiskade tallrikar, en stor gammal smutsig kaffekop med stort öra. Cigaretter och fimpar i en enda röra. Bestick, tomma plastpåsar, tomma kartonger med pizza, konservburkar med flugor, mjölkförpackningar som låg huller om buller. Ett vattenglas med oidentifierbart gulaktig vätska i. Mannen i soffan halvsov. Bredvid honom satt en magerlagd man med ett smutsigt linne som var fullt med hål i. Hans blick var lite skärrad och han var nervös och rökte på en hemmarullad cigarett utan filter. Som om den satt fast i mungipan och cigarettröken ringlade uppför hans näsa och kisande ögon. Han knuffade på kompisen som halvsov och nickade samtidigt till mig som att han ville förmedla sig till sin kompis att nu var polisen där. En öronlappsfåtölj stod vid kortsidan av bordet och med ryggen mot oss. Vi såg att det satt en person i fåtöljen men vi såg bara bakhuvudet och en hårkallufs med ett mellanblont stripigt halvlångt hår.
Hej, sa jag till mannen som satt i soffan iklädd det söndriga linnet. Nu är vi här - polisen. Vad ville ni ha hjälp med?
Vi gick fram till bordet jag och kollegan Anders. Ställde oss rätt framför trion och samtidigt som vi med ögonen skannade av rummet vidare.
Den store fete mannen som satt mitt i soffan vaknade till liv och ögonen rullade runt lite i huvudet och till slut kunde han fokusera blicken på oss. Han försökte verkligen skärpa till sig och sträckte lite halvhjärtat på sig som att han förberedde sig på att han nu skulle prata med en myndighet och därför göra ett gott intryck. Blicken flackade fram och tillbaka och han var något skelögd. Armarna hängde lite på sidan av kroppen men han kunde koordinera höger arm upp mot ansiktet och kliade sig lite i den glesa hårbotten. Så försökte han börja prata med en sluddrig och oklar röst. Han hostade våldsamt och hela kroppen ryckte och skakade och till slut fick han hostat upp något som han harklade och sen spottade ut i en av de två hinkar som stod under bordet framför honom. Han spottade en riktig spottloska som träffade i en vätska som troligtivis innehöll samma som han nu spottade och lite annat med.


Kompisen bredvid honom, knuffade återigen på honom, som att påminna honom om att man måste prata. Den fete mannen kunde inte längre fokusera blicken på oss och nästa minut sov han igen med huvudet hängande ner mot bröstet. Slemmet ringlade sig sakta ohc segt ner på bröstet och vi hörde honom rossla.
Bokhyllan till vänster om soffan påminde faktiskt lite om den bokhylla jag och min sambo nyligen sålt. Denna var dock täckt av ett flera centimeter tjockt lager med damm. Ovanpå bokhyllan stod några svartvita porträttfotografi av små barn leende mot fotografen. Inramningarna var smala tunna silverramar. Dammet hade färgat ramarna till lite ljusare smutsligt grått. Ett litet påskpynt med små kycklingar i ett fågelbo, låg på en hylla under. Jag ögnade igenom hyllan lite hastigt och kunde konstatera att de fotografier och prydnadssaker som stod där, var det enda som påminde om att lägenhetsinnehavaren någonstans från början hade haft en familj.
Övrigt i lägenheten var det mest sopor. Papperspåsar fyllda med tomma kartonger från pizzerior och korvskiosker. Tomma konservburkar med skedar som stack upp. En tjock färgstark limefärgad ryamatta som på mitten var helt svart och ihopklistrad med något okänt kletigt smutsigt fettaktigt, plattade ner garnet till en hård tunn yta.


Jag vände mig om och gick tillbaka mot den hall vi kom ifrån. Funderade på var köket låg och hittade det snett fram till höger om den korridor vi kom ifrån. Köket var troligtvis från början ett ljusblått fint tidstypiskt kök med sneda skjutluckor över diskbänken som var låg och hade den matta grå färgen för tiden då husets byggdes. Det fanns inget utrymme någonstans där man kunde ställa ifrån sig ens en kopp. Det var belamrat med sopor, tomma kartonger och i fönstret som vette in mot gården, surrade flertalet stora feta spyflugor mellan persiennerna som var vinklade så ljuset inte skulle tränga igenom.


Jag gick ut ur köket och ut i hallen igen och mot den dörr som stod på glänt som jag anade var badrummet. Jag drog upp dörren. Inne i badrummet och på toaletten satt en man. Han var helt svart i hyn och uppsvullen. Säkerligen hade han suttit där minst en vecka. Eftersom detta var mitt i sommaren och det hade varit väldigt varmt en längre tid, sker föruttnelse av en kropp ganska snabbt. Om man inte förstått att han varit död en stund, skulle man kunna tro att mannen var mörkhyad. Hans hudfärg var väldigt brun och ögonen var så uppsvullna att ögonlocken hade lagt sig över hela ögonhålorna. Hans huvud var lutat bakåt mot väggen bakom toaletten. Armarna hängde slappt och stelt vid sidan av kroppen och benen var böjda. Han var barfota och fötterna var så svullna att det såg ut som att skinnet skulle spricka vilken sekund som helst. Hans byxor var nerdragna och låg som en säck runt anklarna på hans fötter. Det stank förfärligt där inne och flugor och larver parasiterade överallt på mannens nakna kroppdelar.
Ingen tvekan om att mannen var stendöd. Jag backade ut från toaletten och drog igen dörren bakom mig och gick tillbaka till kollegan Anders. Nu förklarde mannen med linnet att då han behövt gå på toaletten, hade han hittat de sin kompis som de varit av med rätt många dagar. Han mådde nog inte så himla bra, trodde mannen.
Efter att kollegan också tittat på den döde mannen på toaletten, kontaktade vi ledningscentralen som skulle skicka tekniker till oss. Men egentligen kändes det rätt meningslöst. Att mannen på toaletten fallit offer för ett brott var inte särskilt sannolikt. Men bättre kolla en gång för mycket än för lite.


Det visade sig att sällskapet i lägenheten hade festat på sprit i dagarna 8 och efter några dagar hade de saknat en medlem i sällskapet. Mannen som ägde lägenheten, den fete som satt i soffan, hade inte lämnat soffan på 3 år utan haft sina hinkar att uträtta de olika behoven och hans kompisar hade sett till att hinkarna hade tömts ut när det var så illa tvunget. En hink för varje vätska.
Mannen på toaletten som var död, hade troligen dött på grund av alkoholförgiftning eller kanske hade hjärtat slutat slå helt enkelt av påfrestningen. Men att något brott skulle ha skett var ganska uteslutet.


Lagom till klockan var halv 12 på natten var vi klara på platsen med uppdraget och hade allt avrapporterat och klart. Mannen som bodde i lägenheten förblev kvar i sin bostad men rapport skriven till sociala myndigheterna och till sjukvården som skulle ta hand om all misär och framförallt om mannnen. Detta dagen efter.


Det var inte långt att köra in till stationen. Bara nästa kvarter. Uppfarten från bensinstationen på bottenplanen upptill polisens parkeringsplats på andra våningen i Favörhuset, var smal och brant. På en kort ledstång längst med rampen uppför, satt alltid en grå duva. Oavsett när på dygnet. Jag försökte alltid att köra så fort jag kunde för att denna lilla gråa duva skulle lätta och flyga iväg men oavsett hur fort det gick, och hur högt däcken skrek, satt duvan kvar. Däremot visste kollegorna som redan börjat fika, att vi var på ingång. De väntade på oss för att komma igång med kortspelet.
Att sätta sig ner vid bordet tillsammans med de kollegorna och spela kortspelet Plump, dricka kaffe, dricka upp sin liter yoggi direkt ur förpackningen och äta upp knippet med bananer och småfrallor, var som ganska skön sysselsättning för själen efter det där uppdraget. Doften man får med sig i sin minnesbank och som nästan känns som det fastnat i näsan, kan behöva bytas ut mot något mer delikat. Till efterrätt blev det kaffe och punchpralinerna. De var nämligen inte uppätna denna kväll.

 
Allmänt | | En kommentar |

Musik ska byggas utav glädje - av glädje bygger man musik...

Efter Trafikavdelningen blev det tjänstgöring på Vaktdistrikt 2, Östervärns Polisstation. Den låg på Ehrenvärdsgatan vid korsningen med Sallerupsvägen, i samma hus som Favör, fast på andra våningen. Man kunde gå in från Sallerupsvägen genom en glasdörr där även allmänheten kunde nå Polisen, men även genom att köra upp genom en slingrig radiobilsfåra från bensinstationen på bottenplan till andra våningen där personalingången till polisstationen, polisgarage och fyllearresten låg. På den tiden fanns också en avdelning bredvid arresten och fyllecellerna som hette TNE. Tillnyktringsenheten och var bemannad med personal från Socialen som tog hand om de utslagna fyllorna som inte bråkade utan som sambarbetade. Så fick de lugna fyllorna sina kläder tvättade och mat. De som stökade fick sova i fyllecell tills ruset la sig eller åtminstone minst 6 timmar, helst 8.


Det fanns 6 utsättningar på Östervärns Polisstation och varje utsättning hade minst 20 man. Övervakningsenhet precis som Vaktdistrikt 1 nere på Väster var organiserad.
Då man kom in i receptionen på Östervärns polisstation blev man mött av en ABAB-vakt som hjälpte allmänheten med de olika ärendena som man kunde behöva få hjälp med. Allt från att göra en anmälan, till att söka pass eller lämna in något hittegods. ABAB-vakten var första hjälpen - kunde han inte hjälpa till, kunde hen slussa allmänheten vidare till berörd personal. Innanför ABAB-Vaktens dörrar satt inre befäl som skötte allt polissiärt arbete inne då alla "hans" mannar och kvinnor" arbetade ute på fältet. Inre befälet hade titeln Polisinspektör med förkortning PINSP. Aldrig någon ung person utan tjänsterna tilldelades efter ålder, inte efter kunskap eller färdighet. Så var det som det var också - mycket blandade förmågor och kunskap bland dessa sk Pinspar.


Jag skulle börja i utsättning C, vilket inom polisen kallades beryktat för Disco. Den som styrde och ställde där, var en ung konstapel, närmare 190 cm lång och tränade styrketräning, DiscoJönsson, han var manligheten personifierad. Inga kvinnor över tröskeln där. Där fanns dock redan en kvinnlig polis, Camilla tror jag hon hette och hon gick verkligen på undantag. Sa inte ett ord, blev moppad för sin övervikt och räknades inte med alls. DiscoJönsson och hans undersåtare visade med all önskvärd tydlighet vilken avsky de kände inför henne. Förfärligt! Så den dagen jag skulle infinna mig där, var känslorna lätt upprörda och nerverna var inte helt kontrollerade.


Jag stärkte min skjorta och såg till att hela min uniform var oklanderlig. Passet började kl 12.15 med fysisk träning. Det innebar att hela utsättningen spelade innebandy i en unken pytteliten gymnatsiksal som saknade syre helt. Inte ett fönster eller möjlighet till vädring. Camilla hade aldrig deltagit. Jag bestämde mig snabbt för att jag skulle vara delta men första passet fick jag inte. Då skulle jag nämligen visa upp att jag var stark. Jag blev av Pinspen beordrad att gå ner i favörgaraget där polisen hade ett låst utrymme som det förvarades kravallstaket i. De var lastade på ett bilsläp och jag fick först köra ut det. Med min nystärkta uniform och nyduschad, fick jag ensam och montera upp en hel släpvagn fylld med omonterade kravallstaket. Jag klämde fingrar och blev skitig nerifrån och upp, men efter 1 timme stod alla kravallstaket häktade ihop med varandra och jag gick upp till pinspen och berättade att jag var klar.Han kunde komma ner och titta. Men han tittade bara upp från sina papper med slö blick och kliade sig i huvudet och sa . -"Då kan du plocka ihop allihopa igen och sätta tillbaka vagnen i utrymmet. Sen ska du köra som bisittare till det yttre befälet Jönsson. Du ska vara klar tills de kör ut efter den korta, klockan 15.00."


Jönsson var dryg, manchuvistisk, överlägsen och trodde sig vara bättre än alla andra. Det var inte svårt att se eller känna. Jag fann mig i läget och samarbetet gick bra och andra passet deltog jag i innebandyn också, trots jag aldrig hållt i en klubba. Men styrka och kondition hade jag. Det spelet som bedrevs i den lilla unkna gympasalen påminde mer om att alla försökte hugga ner granar. Klubborna svepte runt huvudhöjd och mina ben såg ut som jag fått stryk med en batong. Att gå med kjol eller ens barbent, var omöjligt efter att ha spelat innebandy. Än idag har jag fortfarande ärrbildningar och kvarstående bulor på skenbenen efter alla matchar jag spelade med i. Tror inte jag missade en enda match faktiskt. Snabb som en iller var jag och mål gjorde jag. Något år senare fick jag dock två tunga poliser över mig under en match och bägge ledbanden i mina fötter small av som två pistolskott. Jag blev gipsad i båda fötterna och med två käppar och svettiga fyskläder blev jag skjutsad tillbaka till polisstationen. Med en bra sax att klippa av gipset och käpparna väl gömda i min garderob hemma, tejpade jag mina fötter och fortsatte att träna både löpning, simning, cykling och styreklyft. Det visade sig passa vädligt bra för jag har aldrig haft problem med stukade fötter trots man borde fått det enligt allas vetande. Idag gipsar man verkligen inte ledbanden på det viset. Vilken tur.


Den där DiscoJönsson hade med sig en kasettbandspelare på nattpassen. Han placerade den mellan framsätena och körde hårdrock på högsta volym . Det var strikt förbjudet för då kunde man, enligt polisledningen, försumma sitt arbete. Att ha transistorradio, kassettbandspelare eller FM -radio var föbjudet och chederna gjorde kontroller för att se om ordern efterföljdes. DiscoJönsson fick dock härja fritt. Ingen vågade tillrättavisa honom. Hans pappa var dessutom kommisarie på Trafikavdelningen. Han spelade bra musik - inte tu tal om annat.


Jag tränade på med min styrketräning och styreklyft och en kväll på gymmet, som låg på Baltic Club, Stadiongatan, dök Discokunden Jönsson upp. Jag var den enda kvinnan som tränade nere i den där källaren fylld med testosteronfyllda och stereoidproppade unga män. Han lyfte förvånat på sina buskiga ögonbryn och jag höjdes ett snäpp i min status som kollega.


Omklädningsrummet för kvinnliga poliser på Östervärns polisstation var en liten nich in från en genomgång från personalingången och hundförarnas omklädningsrum. Dessutom saknades det en dörr att stänga. Man stod alltså och bytte om och duschade och all annan personal kunde passera förbi, stanna till och säga hej hej, och det gjordes det också. Ofta. Speciellt en hundförare som kallade för "sexsvensson" passerade med sakta steg förbi omklädningsrummet och hälsade särskilt glatt.


DiscoJönsson gick också förbi, eller förbi och förbi. Han gick in i vår lilla ombytesskrubb och flinade brett och undrade hur läget var. Jag stod naken i duschen. Bra att vi hade en lång duschslang för den räckte att spruta iskallt vatten över hela den 190 långa discokungen.
Ett tidigt morgonpass, som även på Vaktdistrikt 2, startade kl 05.45, körde jag och Discokungen ut för att övervaka Malmös Östra delar. Det var en söndagsmorgon och solen hade redan gått upp. Det var lugnt och tyst i staden. Tidningsbuden hade redan arbetat klart . Inga taxibilar syntes köra heller. Någon enstaka flanör på väg hem från en fest promenerade sakta genom Värnhemstorget. Sällan att staden är tyst men en somrig söndagsmorgon. Vi rullade sakta ut mot Kirseberg. Jag körde polisbilen och Disco satt som bisittare. Han tryckte på sändningsknappen på polisradion. Det gick en signal in till kommunikationscentralen. Sen blev det tyst en kort stund. Det sprakade till igen och en skrovlig, skånsk mansröst hostade till i högtalaren och sa -"Fyra ett - kom!" Det var deras siffra för ledningscentralen. Disco svarade att vi, jag och han, rullade nu ut på Malmös gator och fanns tillgängliga för ärenden


Efter att ha tittat runt på Kirsebergs gator, torg och park konstaterade vi att det endast var kaniner överallt och inte en levandes själ, så jagstyrde åter bilen mot Värnhemstorget. Vi körde på Lundavägen och närmade oss korsningen med Sallerupsvägen. Vid rött ljus längre fram vid korsningen stod en gul lastbil med postens logga stilla precis framför övergångstället. Ingen annan trafikant syntes till. Motorn brummade på tomgång och vi närmade oss bakifrån. Jag stannade vår bil precis bakom och gick ur bilen fram till förarsidan på postbilen. Det var ett kliv upp till förarhytten. Jag försökte titta in men det var för högt upp. Disco hade också gått ur polisbilen och var nu precis bakom mig. Han kunde se lite bättre in. Där satt en man i förarsätet, lutat mot en av dörrstolparna. Jag öppnade dörren och vi hann nätt och jämt fånga upp mannen som drös i backen som en säck potatis.


Han var näst intill livlös. Spritångorna dansade runt huvudet på postgubben och vi kunde konstatera att han var höggradigt berusad.
Postbilen fick köras åt sidan och vi baxade in den överförfriskade postmannen i vårt baksäte. Då började han så smått vakna till. Givetvis undrade han var han befann sig. Han körde ju postenbil och hade bråttom.
Att försöka förklara för någon som är stupfull att han är i en polisbil och inte i en postbil bakom ratten, har sina svårigheter. Det gick inte att övertyga honom och Disco som satt bakom mig i baksätet bredvid postgubben, sa plötsligt att -"Du är i Danmark!" och så började Disco prata danska. Konstigt nog så gillade postgubben det. Antagligen funderade han på att köpa sig en stor dansk öl. De har ju god öl i Danmark.
När vi körde in till Davidhallstorg och intaget där vi tog in alla gripna och omhändertagna, sjöng vi i bilen på danska alla tre.


Befälet inne i arresten som tog emot oss, var ju övertygad om att personen vi tagit med oss in, var från Danmark, så han började helt allvarligt också prata danska. Tills han upptäckte att mannen var svensk postman och hade svenskt körkort.
Det visade sig att mannen tagit fel på dag. Han skulle arbeta tidig måndag morgon. Han trodde verkligen att det var måndag och han hade inte druckit mer än någon enstaka öl igårkväll.
Befälet, en rätt runtnätt konstapel i 50-årsåldern som under sitt liv säkert hade gått igenom det danska ölsortimentet men även svenska systembolagets ölsortiment, med tanke på att hans midjemått inte stämde överens med BMIs rekommendationer, spände ögonen i postmannen och sa på bred skånska -"Då skulle jag vilja veta var du köpt den ölen för med din berusning och du bara druckit någon enstaka öl, är jag jättenyfiken på att köpa en sån öl."

 
Allmänt | | En kommentar |
Upp