Slå klackarna i taket

Det där med att bo i lägenhet har nog aldrig och kommer nog aldrig riktigt, bli min grej. Varje sommar hyrde vi sommarhus nere vid Ystad och jag pustade ut. Ett av husen vi hyrde låg så ensligt i Nybrostrand, att det inte fanns en endaste levande själ på 100tals meter. Huset var ett fint sommarhus med brun panel och låg så nära havet att man kunde se och höra vågorna från tomten. Jag var där ensam utan sällskap då sambon jobbade inne i stan. Semesterfirarna hade inte hunnit komma ner till Nybrostrand utan det var tomt i alla sommarhusen. Jag hade tidig semester . Jätteskönt. Jag cyklade in till Ystad simhall och tränade varje dag. Både styrketräning och simning. När jag skulle börja jobba inne i stan, åkte sambon ner till huset och hans intressen låter jag vara osagt. Det var inte simning och träning i den formen i alla fall. Mina föräldrar kom en gång och besökte oss i den där bruna stugan, sommaren 1982, samtidigt som Mats Wilander vann Swedish Open och radion gick på högsta volym ute i trädgården där min sambo försökte grilla kotletter i en gasolgrill utan gasol och min pappa badade som en tok eftersom badtemperaturen nådde som han själv uttryckte det, badkarstemperatur. Vid den kusten är vattnet annars sällan över plus 17 grader.


Sommaren efter hyrde vi ett hus alldeles vid Ystad Saltjöbad. Ett stort fantastiskt sekelskifteshus med en "sänggavel" på taket som utsmyckning. Sen fick jag nog. Jag ville bo i hus, på marken, ha tomt och gräs. Att kunna gå ut och sätta sig och inte vara instängd i en lägenhet. Det spetsade till sig också lite när jag fick reda på att jag väntade barn, trots att en läkare lät meddela mig året innan, att barn kunde jag glömma. Jag hade två livmödrar (om det ordet nu finns i akademins ordlista) och med det, mycket svårt att både bli gravid och sen bära fram barnet och föda det. Det kunde jag inte heller för jag fick missfall några veckor efter men däremot min kära syster lät meddela att hon kunde det. Hon hade nämligen blivit gravid med en gift barnlös arbetskamrat och eftersom min syster var 28 år och hade haft första dejten i sitt liv, var abort en otänkbarhet varför arbetskamratens fru fick packa alla sina saker och flytta tillbaka till Dalarna där de bodde innan de köpte ett huset i Veberöd. Jag blev rätt ledsen över det där missfallet. Ett hopp som tändes och sen tvärdog i ordets rätta bemärkelse och min syster då, gick där och väntade barn. Jag stöttade henne. Tyckte det var så faschinerande att hon var så opåverkad av att vänta barn. Jag minns att vi åkte till soptippen i Lomma en lördag lunch för att slänga en massa bråte och sopor som hon inte ville ha med sig till det där huset ute i Veberöd. En soptipp som man bara i princip körde in på och kastade sakerna där man stod. Hon med en enorm mage och jag med starka armar. En jättelik hårlös brun råtta med fetaste svansen kilade över mina fötter innan vi tog skydd i vår pappas nyinköpta saab.


Hon flyttade till Veberöd och vi, jag och min sambo, köpte oss en bostadsrättslägenhet nere i Tygelsjö. Den kostade 93 000 kronor och vi behövde ha lite hjälp med borgensman att få igenom lånet vi skulle ta. Jag frågade mina föräldrar men det skulle jag inte gjort. Så fula ord mina föräldrar lärt sig. Kallade mig för allt möjligt elakt. Det blev skräll utan dess like. Men vi ordnade andra som kunde gå i borgen och flytten genomfördes. Det var en marklägenhet på 3 rum och kök med egen täppa. Det visade sig att grannen närmast var en polis. Hans fru var barnmorska på Malmö Allmänna sjukhus och de hade 2 pojkar.


Trots besked om barnlöshet blev jag åter med barn och vi bestämde oss för att gifta oss. Tygelsjö kyrka låg i pincip i nästa kvarter och festen efteråt hade vi i vattentornet i Hyllie. En restaurang längst upp, som snurrade sakta runt och när festen var slut, framåt småtimmarna, körde prästen hem på sin moped med hjälmen fastförankrad på pakethållaren. Han var ännu snurrigare än vattentornet.


Jag fick gå in på inre tjänst rätt så fort. Inte för att jag blev tjock, utan för att jag var väl rätt skärrad över att vänta barn när jag nu inte hade kunnat vänta barn. Alltså började jag arbeta nere på Vaktdistrikt 1, på Väster.
Jag fick arbeta i receptionen och ta emot anmälningar i telefon och ta emot besök av allmänheten. Polisstationen var öppen dygnet runt och jag fick arbeta i en utsättning där chefen var från sydamerika, Orreqia. Han var den snällaste mannen i en uniform. Liten och tunn med lätt krum rygg, lockigt svart svallande hår i nacken och ständigt en tjock rykande cigarrstump i ena mungipan. När den inte satt där, hade han förlagt den någon annanstans i polishuset och leta bortglömda rykande cigarrstumpar var ytterligare en arbetsupggift som den som satt i receptionen fick göra. Han pratade söderkisdialekt och var nog den som var populäraste vakthavande befäl som gått i ett par morgonskor. För det hade han på natten. Jag satt vid en receptionsdisk och han satt i ett rum innanför. Jag svarade i min telefon och han svarade i sin telefon. När jag satt mig djupt i soffan en sen kväll och polisstationens alla lampor var släkta, ringde det i min telefon på disken. Jag hann inte resa mig upp förän Orreqia rusade fram förbi mig för att svara i min telefon. Han tyckte att jag skulle vila mig. Så tittade han på mig och blinkade och sa med värsta södermål, -"Ska jag svara vakthavande eller havande?"
Jag blev sjukskriven med risk för för tidig förlossning och tiden blev ganska lång. Mina arbetskamrater i piketen kom några gånger och besökte mig nere i Tygelsjö. De hade med sig både tårta och kakor och tyckte att jag skulle äta lite mer. Det syntes ju inte att jag väntade barn...Tanken slog mig att jag kanske inte heller gjorde det. Man vet ju aldrig. Har ju hänt förr..


Men jag fick barn. En flicka, Anna. Hon kom i oktober månad med planerat kejsarsnitt. Trots det var planerat så missade narkosläkaren att lägga rätt bedövning så jag "försvann" där ett tag i dimma och smärta medans min make som skulle hålla mig i handen, slog skallen i backen, så det blev 2 livlösa patienter istället för en bedövad. Men både jag och min make och Anna kom helskinnade ur detta spektakel. En doktor vid namn Percy Lidholm, även kallad för Slidholm, var läkare där och det var nog bra att han istället blev politiker. Han hade inte så många rätt i sina diagnostiseringar och uttalanden, än mindre i sina göranden.


Lite omskakad men lycklig fick jag beskedet av denna Slidholm att jag skulle vara tacksam och nöjd för fler barn än detta lilla fina flickebarn, skulle jag inte bli välsignad med. Det var sensation nog med 1 barn med min kropp. Det gick 5 månader, så körde jag förbi en mödravårdscentral på Södervärn i Malmö och kissade på en sticka. Jodå sa sköterskan, grattis du är med barn. Så fantastiskt. Jodå, visst var det väl både fantastiskt och ännu mer unikt än första gången, men chocken över beskedet blev stor. En arbetskamrat på jobbet undrade om det var väl uträknat att skaffa barn så tätt med tanke på att då fick man ju bra mammaledighet och bra ersättning. Kanske inte var det som jag funderade över just då. Jag blev sjukskriven. Fick åka ambulans en gång in för det var risk för för tidig födsel och skulle väl blivit enligt dåtidens rekommendationer, kvar på sjukhuset, men med en knappt 9 månaders bebis hemma, kändes det inte så lockande. Jag åkte hem. Låg i en säng och väntade. Sen flyttade vi mitt i en snöstorm till Bjärred där mina föräldrar bodde. Vi tänkte att det vore mer praktiskt att bo nära min mamma med de omständigheter vi nu satt oss i. Hon blev ju så klart överlycklig. Plötsligt fick hon ett liv och en rolig arbetsupggift. Att få passa lite barnbarn.


Men man ska nog inte flytta varken i snöstorm eller som gravid med komplikationer. Alldeles för tidigt gick vattnet och jag fick åka ambulans återigen, men denna gången i snöstorm från Bjärred in till Lunds lasarett. Stort uppbåd då jag anlände. Alla läkarkandidater och sjuksyrror och jag vet inte alla som trängdes i det lilla undersökningsrum jag hamnade i. Alla ville kolla ultraljudet och se hur det stod till och framför allt..ser hur det såg UT när man väntade barn med två livmödrar, varav ett barn hade legat i en livmoder och nu det andra i den andra livmodern. Ett fantastiskt utbildningstillfälle. Denna gången slapp jag ju Slidholm. Istället var det en annan förståsigpå proffessor som över mitt huvud stod och höll föreläsning om hur det såg ut där inne i min mage och hur barnet låg och hur de tänkt att det skulle bli då det blev förlossning. En kandidat var så ivrig och entusiastisk att han i sin stirrighet välte den telefon full med enkronor ,som en sköterska rullat in till mig så jag kunde ringa min make och berätta att vattnet gått - 7 veckor för tidigt och att min mamma var i huset med Anna..
Där gick min gräns. Jag hade ont som man har i den situationen jag var i och sen på det få in en massa klantskallar som snubblade över telefonsladdar och välte telefonkiosker och tog stöd rätt på mig. Jag vrålade av högan sky att de samtliga var idioter som trängt sig in eller kanske rent av plankat in i mitt undersökningsrum, eller om det var sjukhusets jävla undersökningsrum, nu skulle fara så långt åt helvete som det bara gick. UT era idioter - hela högen och du professorsgök, till dig ska jag bara säga att allt du sagt är fel. Barnet ligger inte i den livmodern och den ligger inte med huvudet ner utan det du påstod var huvudet är rumpan - det kallas sätesbjudning. Nu vill jag ha lugn och ro. Gå ut! UT!
Det tog inte så många sekunder . Det liksom dallrade i golvet som en flyende hop av kreatur då hela ensamblen trängde sig ut ur mitt rum. Det blev tyst.


Jag hamnade sen i ett sjukrum tillsammans med olika sorters sjuka kvinnor med olika sorters kvinnosjukdomar och anledningar. Det var väldigt långtråkigt. Men jag höll upp stämningen och vid ett tillfälle fick en öron-näsa- hals doktor rycka ut och komma till vår sjukhussal då en medelålders kvinna skrattat så mycket att hennes käkar hoppat ur led. Jag fick en tillsägelse att jag kunde väl tänka på att det fanns sjuka människor där jag fanns och inte bara sånna som jag..som väntade.


Mitt andra barn föddes, efter 3 veckors liggande platt i en sjukhussäng, med urakut kejsarsnitt och vi båda var en hårsmån från döden. Turen var att jag befann mig redan på sjukhuset då störtblödningen kom och tack vare det, överlevde vi båda. Det blev neonatalavdelningen för Karin som kom 4,5 vecka för tidigt. Men hon var stor trots den tidiga födelsen och vi kunde checka ut från sjukhuset några veckor senare.
Att få två barn så tätt inpå är som att ha tvillingar, fast värre. Jag minns inte mycket från den tiden. Så är väl människan skapt. Att man glömmer just bäbisskrik, kolik och dygnets olika tider som istället blir utsuddat och overkligt. Jag minns att stadsministern Olof Palme blev skjuten för den natten var jag ensam med barnen och maken kom hem på morgonen uppkörd och strirrig för att berätta om nyheten.
Men barnen växer snabbt och jag återgick halvtid tillbaka till jobbet då yngsta flickan, Karin var 6 månader. Vi arbetade skift om varandra och kunde därför själva ombesörja tillsynen och skötseln av våra små flickor. Morsan hjälpte väl till lite också.


Jag började jobba på Vaktdisktrikt 2, på Östervärns polisstation. I en utsättning med för mig mest okända kollegor. Maken och jag hade bara en bil och för att lösa vissa resor till och från jobbet i Malmö dit det var 18 kilometer, cyklade jag för det mesta. Det gick nästan lika snabbt som att köra bil. Fast betydligt behagligare.
Nu ville vi inte bo kvar i det radhuset på 2 plan som vi bodde i. Det var trångt och ont om sovrum och då Anna, ramlat ner för den stupbranta trappan och klarat sig utan men, köpte vi ett enplanshus på gatan bredvid mina föräldrar. Eller jag köpte det då min make var på kurs på Polishögskolan. Inte så att jag bara köpte så där, vi hade ju letat enplanshus ett tag men detta hus kom på något vis till mig av bara tillfällighet och då fick jag slå till.
Även om det blev väldigt bra, så mottogs inte beskedet att vi köpt hus, särskilt glatt. Trädgården såg ut som en hundrastgård med avsaknad av varje liten växtlighet och häcken runtomkring huset, hade fått växa som värsta Törnrosasagan. Ägarna hade blivlit ålagda av kommunen att klippa ner häcken. Inne såg det ut som ett mindre krig rasat. Allt var sönderbitet och nerslitet och alla hundarna levde fria kriget med att både kissa och göra stort lite varstans. Så kanske inte konstigt att maken höjde sina ögonbryn och frynte på näsan.
Men det blev bra. Det blev väldigt fint när vi hade renoverat och slitit lite i det där huset. Faktiskt utan min pappas tapetserande och målande. Vi gjorde det själva.


En morgon vaknade jag av att jag hörde en hund skälla med ganska hårt skall. Eftersom vi inte hade någon hund, blev jag snabbt misstänksam. Det visade sig att Anna, satt i sin säng med blåa läppar och kippande efter andan. Jag hade ingen aning vad som var felet men hon kunde med svårighet andas. Jag ringde ambulans och de meddelade sjukhuset att vi skulle komma in. Jag hade satt Anna i famnen sin pappa i badrummet och vidit om varmvattenskranen så ångan skulle underlätta hennes andning. När jag la ifrån mig luren, som på den tiden satt fast i en krullig sladd, hörde jag en hård duns inifrån badrummet. Jag rusade dit och hittade maken liggandes återigen avsvimmad raklång på badrumsgolvet och lilla Anna stod och kippade efter andan med näsan över badkarskanten. Ambulansen kom samtidigt som han kvicknade till så jag och Anna kunde åka iväg i ambulansen. Det följde efter ett läkareteam i en läkarbil  och tur var väl det, för ambulansen skar vid nästa vägkorsning och vi fick hoppa in i läkarbilen och forsätta färden in till sjukhuset i den i stället. När vi kom fram sa doktorn..-"Ah det var ni som hade en man som svimmade och ambulansen skar..!"


Natten efter fick Karin samma falska krupp som Anna, men denna natten körde jag själv in till sjukhuset. Vi möttes av samma läkare som natten innan som undrade smått bekymrat om jag hade fler barn för iså fall kunde han i förebyggande syfta skriva ut mer medicin för falsk krupp så slapp vi äventyra runt i skåne med olika färdmedel.
Jag blev antagen till vidarutbildning på Polishögskolan. Den utbildning som idag ingår i grundutbildningen och som kallas för 5:e terminen, hette då, assistentkursen. Kursen var på 10 veckor. Det var bara att reka bostad i Stockholm, boka tågbiljett, packa väskan och tro och hoppas att maken skulle klara av att ha båda fötterna på jorden under den tiden jag var iväg.

 
Allmänt | |
Upp