En doft av många

Att arbeta skift är, om man klarar av det, är en stor fördel och nackdel. Enligt dagens forskning förkortas livet om att man arbetar skift. I så fall dör jag snart. Jag har arbetat skift sen 1981 och igår, den 11 juli 2017, är det 37 år sen jag tog min examen på Polishögskolan. Som min son precis uttryckte det, en del av en livstid.
Jag har förmågan att klara av att sova i alla möjliga situationer. Att sätta sig på en pinnstol och fullständigt slappna av så både salivet rinner och huvudet ramlar av, är rakt ingen konst. Det har det aldrig varit. När jag arbetade på natten och när vi körde in till polisstationen då det närmade sig vargtimmen, vid 4 halv 5 tiden, tog de andra i piketen en kopp kaffe, en cigarett eller en stor fet prilla och jag satte mig på en stol och tvärsomnade. Oavsett om det var fullt liv. Ibland hände det att vi körde in i intaget och riddarsalen som var vårt uppehållsrum och då spelade de andra kort. Det var så högt ljud och vrål, men jag sov. Tills min radio sprakade igång. Då slog jag upp ögonen och var klarvaken på en millisekund.


Vid ett tillfälle en sen fredagsnatt, klockan kunde väl ha hunnit bli efter midnatt, fick vi besöka Malmö Allmänna Sjukhus, eftersom det var en patient som kommit in på akuten och slagit både personal och inredning i småbitar. Kommer man då in 6 man, brukade det dämpa de flestas upprördhet, men det hände även att det tuttade fjutt på ilskan. Vid detta tillfälle var väntrummet fyllt av patienter som så klart var sjuka och väntade på att få komma in till en doktor. Där fanns bänkar som på en bio med stolar där folk satt ömsom sov, ömsom åjade sig. Jag satte mig tillsammans med en av patienterna som råkat ut för galningen som gått basärk och en kollega satte sig bredvid mig och skulle ta upp anteckningar och vittnesuppgifter. Vi satt där mitt bland alla stackars patienter. Jag la en pärm i knäet och tittade stint ner i den. Slog upp ett uppslag och låtsades läsa på någon skrift där för att distrahera några eventuella nyfikna blickar. Istället sov jag så det small. Men än idag tror jag faktiskt inte att någon anade oråd. När vi sen skulle avsluta och lämna sjukhuset, var jag pigg och kände mig väderkvickt.
Att arbeta sen kväll och sluta vid 02-03 tiden är ju inte hela världen men påföljande pass, ungefär 9 timmar senare, med inställelse klockan 11.45 på polisstationen igen, var jag lätt sliten. Jag sov sällan längre än klockan 9 eftersom jag ville hinna med att träna innan jag gick på mtt skift. Visserligen tränade vi ju på arbetstid oftast, fast det var ju om tjänsten så medgav detta.


Denna lördagsmiddag då klockan var halv 1, blomstrade verkligen Möllevångstorget i Malmö. Där var full kommers med alla dess försäljare. Det doftade av blommor, kryddor, olika sorters kryddade korvar, bröd och frukt. Det mesta såldes på torget. Många av torgstånden hyrdes av människor med väldigt skiftande ursprung . Denna variation och alla färgerna på allt det som såldes, var verkligen exotiskt och kändes väldigt syderuropiskt. Handeln var populär och många av oss svenskar, uppskattade torghandlarna. Det blev lite kulturellt och lyxigt att handla alla grönsaker, blommor, ägg och frukt till helgens måltider. Som att få ett ax av en liten semesterdag i södern. Torget var alltid fullt. Bilar parkerades huller om buller. Affärerna längest med torgets sidor ägdes av människor som flyttat hit till Sverige från många olika länder . En gata hade mest kinesiskt, en annan gata hade arabiskt och sen var det mixat med allt från grekiskt till italienskt. Restauranger omvartannat affärer. Trots detta var det inte särskilt attraktivt att bo i denna delen av Malmö. Det bodde mestadels unga männsikor i lägenheterna runt omkring torget. Mitt på torget fanns en stor korkiosk. Kan tyckas att den bröt av i det exotiska, men den besöktes frammåt småtimmarna då alla torgflanörer gått hem för länge sen. Då var det ett stort fett svenskt köttmål som skulle stilla suget efter att ha klämt en massa drinkar eller annan sprit.


Oftast gick det väldigt städat och lugnt till på torget om lördagarna. Inget bråk och inget sånt liv som kräver polisinsats. Men ändå, körde vi oftast en lov runt torget för att titta till lite på ordningen.
Jag satt bak i bussen och slöglodde ut, utan att blicken egentligen fastnade på något särskilt. Hastigheten var väl inte ens gångfart. Plötsligt från ingenstans kom en halvnaken man springade som för livet, rakt igenom torgets alla salustånd och efter honom kom en liten chokladfärgad tjock hund, skuttandes utan någon tvekan efter sin förare.Samtidigt sprakade det till i polisradion framme vid chefen och han svarade på det anrop vi fick. Vi skulle köra till Möllevångstorget för att se om vi kunde "hitta" en galning som löpte genom torget som en vettvilling. Han var dessutom inte helt påklädd. Det fanns även en brun stackars hund med i bilden.


Vi var ju på plats och såg denna mannen. Han hade en gråbrun stickad tröja med långa ärmar och meningen från början var nog att den skulle sluta i midjehöjd men baktill gick tröjan ner som i en spets och i hans framfart såg det ut som en brun svans som svängade fram och tillbaka i den takt mannen löpte. Han hade långt stripigt grått hår som nådde långt ner på ryggen och framtill hade skägget växt i samma form som svansen bak. Som en smal tvinnad tovig hästsvans. Något mer än så i klädväg fanns inte på mannen. Hunden var en korthårig mellanstor blandras. Mannen var ovanligt vig och saxade mellan stånden. Några bord åkte i backen med brak och efterföljade vrål. Nu började folket på torget försöka stoppa mannens slalomsprint. Han var svettig och genomblöt på tröjan.


Kollegan försökte rikta in bilen så vi spärrade vägen för honom men han var så kvick att vi beslutade snabbt, eller chefen, att vi skulle omringa torget till fots och fånga in både honom och hunden.


Det var inte helt lätt. Vi säckade och begränsade ytan och till slut kom han ingen vart. Han blev omringad. Arga torgförsöljare dök hotfullt upp bakom oss och ville kräva mannen på skadestånd. Han hade med sin framfart förstört en hel del både grönsaker, ägg och frukt. Det blev lite lynchstämning i den så harmoniska torghandeln.
Vi fick till slut grepp om den där nakna svettiga mannen och hunden var inte särskilt svårfångad. Att ta i en kropp som dryper av svett och där inga kläder finns att ta fast i, kräver lite styrka och teknik. Är man själv barärmad med kortärm på polisskjortan, är inte kroppskontakt det första man vill ha. Lätt äckligt om jag uttrycker mig milt.
Vi blev helt enkelt tvugna att lägga handfängsel på den där löparen. Han kom ur greppen hela tiden och för att både skydda oss men även honom, fick det bli så. Han sattes baktill i piketbussen. På en av de bänkar som fanns längst med sidan inne i bussen . Hunden hamnade på golvet bredvid mannen. Det gick inte att få ögonkontakt med mannen. Inte närvarande om man säger. Blicken var stirrande, han formligen dröp av svett och den doft, eller om jag pratar klartext, den stank som han och hunden utgjorde torde ha utrotat vilka skadedjur som helst. Men det kunde ju inte hjälpas. Han fick bli omhändergtagen och vi fick utröna vad som stod på med denne herre.


Jag fick ur honom var han bodde. Listergatan verkade han mumla om och om igen. Två man lämnades kvar på torget för att stilla hopen av ilskna försäljare och upprätta de anmälningar som behövdes och vi andra satte oss i bilen för att köra till Listergatan. Den låg inte långt därifrån. På andra sidan Folket Park i Malmö. Mannen glimmade till i ögonen då han såg att vi närmade oss den adress han uppgett. Jodå ..Han pekade mot gatunumret och vkollegan stannade bilen. En oss stannade kvar i bilen och jag och en annan kollega gick in i fastigheten. Så fort vi öppnade porten slog det en enorm stank mot oss. Visserligen var det sommar och rötmånad. Det kunde ju lukta ibland från soptunnor och annat bråte som lämnats kvar ute kring husen, men detta var något helt annat. Det luktade väldigt märkligt. En blandning av avföring, mäsk, sopor och så en doft som jag nog inte ens vill komma ihåg. Som det kan lukta när någon inte lever längre. När det lever i någon som inte lever ...


Det visade sig att mannen ägde eller bodde, i två lägenheter. En liten halvtrappa upp på en avsats fanns det två dörrar, en till höger och en till vänster. Den vänstra stod halvöppen men den högra var stängd. Jag tryckte upp den halvöppna lägenhetsdörren så mycket det gick. Det gick så mycket att jag kunde klämma mig in sen var det i princip stopp. Det stank något förfärligt inne i den lilla enrummaren. Jag fick gå i en smal uppgjord gång. På varje sida av gången var det allsköns bråte. Allt från packade soppåsar till tidningshögar, möbler, kläder, cyklar, en spark, virke, muggar och fat. Det som skulle vara en toalett, hade inte använts säkert på de sista 10 åren. Hela det lilla utrymmet var fyllt med likadant bråte som övriga rummet var. I badkaret låg resväskor och kläder upp till taket. Toaletten syntes inte för allt som stuvats in. Runt väggarna hade han fällt ut vida segel som var fästa i tak och vägg och i den segeln hade han fyllt med bråte och sopor. Jag fick huka mig när jag försökte gå frammåt. Det var mörkt i lägenheten. Jag såg nästan ingenting av dagljuset. När jag kom fram till fönstrena var de förreglade med masonit. Det var bara att backa tillbaka för jag kunde inte vända mig om. När jag kom ut i trapphuset igen mötte kollegan upp. Vi gick ut på gårdsplanen och runt för att se om vi kunde se de båda lägenhetsfönstrena. Ute på gården luktade det precis lika illa. I den lägenheten jag hade varit inne i, såg man att masoniten var förspikad. I den andra lägenheten var det ett fönster öppet, upphaspat på den krok som satt under. Fönstret var så pass högt att vi inte kunde kika in men det stod en halvt sönderslagen sned pall utanför och på den klev längste man upp på. Det var inte jag. Kollegan visslade till. Framför honom fanns det bråte och en förfärlig doft. Det luktade som han beskrev det som, en sur mäskfabrik. Hur nu den luktar. Jag blev så klart nyfiken och han fick lyfta upp mig genom att jag trampade i hans hand och höll mig i fönsterblecket. Jodå. Lägenheten var nästan identisk med den jag varit inne i. Det var bara tvärtom. Gången gick från fönstret in till en som det såg ut fd säng men som troligtvis användes som sovplats. Vid fotändan stod det uppradat med stora dimenjanger som det jäste i. Längre in i lägenheten såg jag inte. Det var stopp efter fotändan och flaskorna. Segelduk hängde även här i taket, fyllt med bråte och saker man normalt förvarar i källare och vind.


Ett fönster slogs upp några våningar upp och ett litet skinntorrt ansikte tittade ut. Det var en gråhårig liten dam som höll med krampaktiga fingrar om fönsterhaken och frågade med darrig röst vad som stod på? Om vi hade ärende in här på gården och vem vi var.
Vi förklarade och hon blev med ens klarare i rösten när hon sen utbrast att det var minsann på tiden att polisen kom hit och röjde upp efter den där alkoholiserade trashanken och för att inte tala om den arma hunden. De var så trötta på den elaka stank som ständigt gjort att ingen i huset kunde hålla sina fönster öppna och vädra. De var så enormt ledsna över det liv han förde om nätterna. Kunde vi inte bara ta bort både honom och hunden? Hunden har ju blivit misshandlad. Det har vi sett sa kvinnan med ett fnys. Äckliga förfärliga människa. Titta som hunden ser ut. Det är grymt.


Det visade sig att det endast var kvinnor i 85 årsåldern och äldre som bodde i lägenheterna i detta huset och ingen av de hade vågat beklaga sig eller ens berätta för någon om den sanitära olägenhet som den här mannen åstadkommit för de alla. De hade varit rädda för mannen för han fick vredesutbrott mellan varven och då rök både inredningen och bråten ut från hans lägenheter och han vrålade att han skulle döda alla i huset.
Hur detta hade kunnat fortgå utan någon som helst uppmärksamhet blev och förblev en gåta. Vi tillkallade brandkåren som fick ta saneringen av de båda lägenheterna. Polisens avdelning som hanterade sociala ärenden (fanns på den tiden) kallades ut, Birger Jönsson, som var nära nog pensionsfärdig men som aldrig nånsin i sitt liv sett värre misär eller elände som dessa två lägenheter. Den galna mannen kördes till psyk akut på Malmö Allmänna sjukhus och hunden blev avlivad av tillkallad länsveterinär. Tanterna i huset var överlyckliga. De kunde nu få vädra.


Mannen hade själv kokt mäsken på jäst och socker och någon konstig tillsats som ingen riktigt kunde förstå. Sen hade han druckit detta halvfärdigt men påföljd att den där vätskan hade väl bara runnit som en il genom kroppen. Han hade ledsnat på att bära byxor i någon form utan istället fick den stickade tröjan både fungera som toalettpapper och rumpvärmare. Han hade använd gårdsplanen som toalett för både sig själv och hunden. Hunden..den lilla arma kraken, hade nog varit mer än en bästa vän för mannen. Den som har varit på Zoo och sett ett babianarlse vet att det inte ser varken vackert eller behagligt ut.


Det här ärendet tog hela detta passet till anspråk och någon fysisk träning för oss blev det inte. Känslan när man jobbat många timmar i sträck, svettats och torkat och svettats och torkat igen, pratat med massor av människor, varit hungrig så länge att det blivit ett hål i magen, druckit alldeles för mycket kaffe och stoppat i sig en massa skräpgodis som man knappt vet ens hur det smakade, försökt snyta ut den äckliga doften ur näsan utan resultat och glömt både tid och rum om inte klockslag varit så himla viktigt i alla polisiära sammanhang. Men nöjd. Passet slutade klockan 21.15 och då var det bara att cykla hem, äta något som fyllde ut hålet i magen, duscha och gå och lägga sig så fort som möjligt för att stiga upp klockan 05.00. När klockan slog 05.45 startade nämligen morgonpasset. Återigen i piketen på sin plats och tomglo lite genom fönstret över ett ganska tomt och ödsligt Malmö - en av alla de söndagsmorgnar som jag skulle få arbeta.

 
Allmänt | |
Upp