Det sitter i väggarna

Davidhallstorg var under många år huvudpolisstationen i Malmö. Det fanns tre in- och utgångar i byggnaden. Den stora dubbla kopparporten som vette ut mot Davidhallstorg var huvudingången dit besökare hänvisades. Verkstadsgatan hade en tunnel från gatan som ledde in till innergården på polishuset. En stor elektrisk grind spärrade av infarten. Den manövrerades elektriskt av en vakt som satt i en inglasad kur på insidan och från den kuren hade vakten översynen på alla in och utpasserande. All in och ut-trafik kontrollerades nogsamt.Tunneln var så pass bred att en mindre lastbil och även polisens största piket, en chevrolet, kunde passera igenom utan bekymmer.


En liten personalingång på Verkstadsgatan med ringklocka fanns 20 talet meter från tunneln. Den var dock bommad under många år men senare på 90-talet kontrollerades ingången genom en portelefon till personal som satt ovanför den lilla ingången i en liten reception och på nattetid kunde denna lilla port samla små skaror av vilsna medborgare som behövde hjälp av polisen.


I den där glasade kuren på innergården, satt personal från ett vaktbolag dygnet runt. Det hände att de yngsta poliserna fick gå ut och avlösa vaktposten mellan varven då han behövde uträtta behov och då han skulle fika. Det gick historier om en vakt som arbetade där mycket och ofta, att hans familj, både barnen och hustrun, brann inne och därför arbetade han så mycket. Huruvida det fanns en sanning i historierna, är okänt, men varje gång jag passerade den där glaskuren och såg den avmagrade hålögde mannen som ständigt hade en cigarett i mungipan, fick jag lite kramp i magen. Jag såg i hans ansiktsuttryck hur hans barn skrek och brann inne. Tror till och med att någonstans gick ryktet att det var hans skuld också.


Innergården var delvis aslfalterad, belagd med betong samt plättvis belagd med kullerstenar. Gården var omgärdad av olika höga hus tillhörande polisen. Upp till arresten och personintaget för omhändertagna och gripna, var det en gjuten betongramp som polisbilarna fick köra uppför för att komma in i den sk slussen där man kunde fälla ner en port bakom polisbilen så att inga rymningsförsök kunde göras. Efter slussen var själva intaget där alla blev avvisiterade, identifierade och därefter förda till antingen en fyllecell (om det gällde kvinnor eller omhändertagna för ordningsstörning) eller personer gripna för brott, till väntarrest. De långa korridorerna som gick runt i arresten likt inne i en cylinder i en betongbunkern liknades vid katakomber. Där fanns 3 våningar. På bottenvåningen intaget med väntarrester och fylleceller/omhändertagna och de andra 2 våningarna innehöll celler för anhållna.


Som en bro över gården fanns ett hus som sträckte sig mellan husväggarna med pelare och fönster med utsikt över intaget och stora grinden där polisbilarna körde in och ut. Under den överbyggnaden parkerades polisbilarna. I huset fanns ledningscentralen, hjärtat av polisen dit alla samtal kopplades och därifrån alla bilar och poliser dirigerades.
Det fanns två separata personalingångar på vardera sida av ledningscentralens hus. I en kom man nästan direkt in i ett omklädningsrum och i den andra kom man upp till centralvakten med reception och anmälningsupptagning.


På andra sidan gården fanns tekniska roteln och hunderiet. en brant garagenedfart till garaget med polisbilar med hundburar för polishundar.
Få hus kring själva polisinnergården hade hyresgäster men det fanns ett antal fönster i några hyreshus som kunde ha lite insyn över gården där.
På den tiden då statsminister Göran Persson bodde i Malmö, hade han en egen parkeringsplats inne på själva gårdsplanen, vilket fick många poliser att se rött. Vi andra dödliga fick snällt parkera på gatorna runt omkring i hela Malmö. Inte en endaste parkeringsplats för polisens anställda kunde erbjudas. Under nattetid försökte man hitta parkering på Davidhallstorgs parkering men oftast fick man parkera flera kilometer iväg. Inte så roligt efter att ha arbetat 10 timmars nattpass att ta en långpromenad. Men så var det.


Efter att min alterneringstjänstgöring var avklarad och godkänd, blev jag som vi kallade det då för, tvångskommenderad, till arresten tillsammans med Polisinspektör Allan Jönsson, i över 8 månader. Jag fick arbeta där i intaget eftersom där saknades personal och jag var bland de yngsta nyanställda och med det, en fri resurs för myndigheten. Allt räknades i verksamhetsålder och därefter fysiska ålder. Så de som var i samma omgång poliselever som jag var i, men som var äldre till åren, fick de bästa tjänsterna. Därav att vi kallade det för tvångskommendering. Ingen ville väl sitta i intaget och ta emot polisbilar som hade omhändertagna med sig in. Alla ville köra blåljus och jaga tjuvar och banditer. Men turordningen var, yngste man gör skitjobbet. Bara att gilla läget. När så nästa omgång poliselever var färdigutbildade och godkända, kunde det bli en rotering och de som varit tvångskommenderade, kunde få söka sig till något som var mer tilltalande. Sturups flygplats med passkontroll, Limhamns båtläge passkontroll, Centralstationen i Malmö tillsammans med Polisinspektör Johannesson, var också den typen av tvångskommederingar som de yngste fick gå igenom. Kan tyckas väldigt orättvist. Men typiskt en statlig myndighet på den tiden. Ålder var viktig!


Den där polisinspektören Allan Jönsson och Polisinspektören Johannesson, var satta på dessa tjänster sen de tillsammans under tjänstgöring många år tidigare, hade åkt Limhamn - Dragör och blivit så berusade att de hamnat i slagsmål, med varandra. Så de två gubbarna var och förblev på dessa tjänster under nåd av polismästaren. Johannesson var en inåtvänd butter mustaschprydd tyskvänlig konstapel med arbetsområde just Centralstationen. Inget mer. Han skulle hålla järnvägens lokaler och spårplattformar fria från fyllor. I en pyttelilten lokal bakom godsinlämningen på Centralstationen, hade han sitt lilla kontor. Där satt han och lyssnade på tyska radionyheter, åt sina medhavda grova ostmackor och drack kaffe, duttade på sig rakvatten av märket Tabac på halsen och snurrade mustacherna, då han inte patrullerade på stationen. Vi som blev tvingade att gå tillsammans med honom, led alla helvetes kval. Gubben sa inte ett jota på 10 timmar mer än hummade och gjorde honnör om någon överordnad skulle visa sig åka med tåget.


På passkontoret i Limhamn fick jag arbeta under några månader, bland annat hela december, vilket fick till följd att jag arbetade på självaste julaftonen det året. Då gick det knappt några båtar men var det tjänstgöring så var det. Stod det att man skulle arbeta från klockan 12.45 - 21.15 så skulle man. Jul som nyår. Den julaftonen hade jag fått låna min fars splitternya ljusblåa saab 99, (han bytte varje år)att köra fram och tillbaka till jobbet och vi poliser som tjänstgjorde, stängde och bommade poliskontoret när klockan slagit 17. Inte en levandes själ, än mindre resenärer syntes på mils avstånd. Turen hem med saaben som borde tagit sina 30 minuter minst, tog mig inte ens en kvart. Fin bil och inte en endaste tomte ute på gatorna. Inte ens polisen.


I arresten kom det dock i stort sett ständigt in folk som var omhändertagna och gripna på stan. Att jobba med Polisinspektör Allan Jönsson var rätt trevligt. Han var oerhört snäll och oförarglig. En nätt liten gubbe med fjunit silverfärgat hår som stod som en bisvärm runt huvudet på honom när han blev stressad. Han log alltid ett förförisk leende mot alla kvinnor oavsett åldrar och trots han själv var runt 60 år, försökte han även med oss 20-åringar. Han höll upp dörren och bockade och bugade. Allas flickornas Allan.


En kvinnlig fylletant, kallad "Blinka19" blev ständigt föremål för polisernas granskande ögon ute på stan. Hon var ju konstant full, så det låg ju en poäng i att omhänderta henne. Lika arg var hon varje gång. Det var precis som poliserna tyckte det var lite "roligt" att lasta in henne i bilen och köra in henne till intaget. Det hela hade alltid samma gång. Hon fräste, skrek med hes hals och läspade ljudligt till följd av total avsaknad av tänder, slogs som en katt och inte sällan hade hennes kläder slitits av i det hangemäng som uppstått vid omhändertagandet. En halvnaken, svettig, klibbig, lätt rultig, bångstyrig och helförbannad kvinnlig fylla, är inget man ska skoja med. Men det gjorde alla. Skämtade högt och brett med henne. Det brukade höras ända in i arresten då patrullen körde in på gården innan de ens rullat upp på rampen. Hon hade röstresurser. Väl inne i arresten skulle hon ju avvisiteras. Det fick ingen man utföra utan det blev så klart jag. Att ta över en full rasande vildkatt, har sina sidor. Man måste ha en viss teknik. Efter ett tiotal gånger som jag fått avvisitera denna dam, hade jag lärt mig att det var viktigt att inte behandla henne, eller någon annan för den delen, så förnedrande som de roade poliserna gjorde. Men jag slogs med henne ett antal gånger först.


Inne i arrestintaget fanns det en liten toalett alldeles bredvid det skrank som fungerade som skrivbord och avvisiteringsskärm. På den toaletten skulle både rattfyllorna kissa i mugg och personer gripna med narkotika på sig, kissa i mugg, men även de nödiga fyllorna få uträtta sina behov, övervakad av arrestintagets anställda. Det vill säga, jag (eller någon annan kommenderad) eller av Allan. Man fick stå i dörrhålet med dörren på glänt och övervaka förehavandet. Det gick dock inte att spola ner något okänt då det fanns en liten behållare i toaletten som separerade. Hur det fungerade har jag ingen aning om. Brydde mig faktiskt inte om just den detaljen. Men övervakningen fick jag utföra. På Blinka19, fick man vara extra allert då hon från noll till 100 kunde göra ett utfall och trots byxor och trosor var nerhasade till fötterna på henne, for hon ut och fäktades och kunde mycket väl rikta en smocka rätt i huvudet om man hade otur. Eller en slemmig spottloska.


Vi ett tillfälle var hon mer rasande än någonsin. Det gick inte att hantera henne annat än med våld. Till slut efter mycket skrik och vrål, lyckades vi med gemensam kraft, dra in henne i slitandes i hennes byxben in i den fyllecell som hon mer eller mindre hade som sin egen. Den var liten, betong från golv till tak, pyttelitet fönster med kraftigt galler, ett runt litet avlopp på mitten av golvet och en grön gummimadrass liggandes på det kalla blanka golvet. Man fick snabbt släppa taget om henne då man dumpat henne på madrassen och sen rusa ut och smälla igen den tunga tjocka celldörren som var helgjuten och med utskjutande cylindrar som fungerade som lås. I dörren fanns en liten glugg. Det gick att dra för en plåtbit framför glaset så att den som var inne i cellen inte kunde se ut. Syftet med den lilla gluggen var att man slapp öppna dörren då man skulle kika på den omhändertagna så att allt stod rätt till. Det fick man göra en gång i kvarten och notera på ett arrestblad att man utfört det.


När celldörren klickade igen om Blinka19 drog jag och kollegan en lättnadens suck. Svettiga, smutsiga och allmänt darriga av kraftansträngningen, och lättade att ännu en gång lyckats få in henne i fyllecellen. Nu fick vi det lugnt åtminstone en liten stund. Första timmen. För den första timmen sov hon som en klubbad oxe och drog stockar likt den samme. Sen vaknade hon till och satte igång. Med sitt skrikande, sparkande och vrålande väckte hon i stort sett alla andra som var omhändertagna eller gripna som satt i cellerna i den runda bunkern. Den var nämligen som en bra resonanslåda. Det ekade ända upp till taket.
Jag gick till hennes cell. Försökte lugna henne genom att prata genom ståldörren men här pratade man för döva öron. Jag drog undan den lilla plåtskivan framför glasgluggen men bev snabbt varse om att det var inte lönt att försöka kika in där. Hon hade nogrannt och utförligt tryckt upp en väl använd och genomdrypande blodig tampong i det lilla fönstret så all yttre insyn totalt förhindrats.


En natt, mitt den ljuva sommaren, då temperaturen inte sjunkit utan låg på ljuvliga 24 grader och man faktiskt kunde känna, trots att man stod inne på innergården av polishuset att det doftade blommor, lite svag cigarettrök från någon i hyreshuset eller kanske var det från någon annan poliskonstapel i andra änden av gården som också tog sig en nypa luft genom att röka en cigarett..körde en av polisens folkvagnsbussar in på gården. Bussen parkerades bredvid en annan folkvagnsbuss under den överbyggnad som var ledningscentralen. Alla kollegorna i bussen välde ut som en homogen massa och strömmade mot den igång där jag stod i sommarnatten fundrande och med blicken riktad mot stjärnhimlen. De skojade och pratade ganska högt. Någon spottade ut en snus mitt framför mina fötter. De hejade glatt och sen var alla igenom dörren och på väg mot uppehållsrummet där kaffet stod färdigbryggt och väntade. Klockan var runt 12 på natten. Det blev åter tyst på gården.
Jag gick in till arresten igen och när jag precis kommit in hördes ett förfärligt tutande utifrån gården. Samtidigt började telefonen ringa hos det vakthavande befäl som ansvaret för arresten. Han svarade med lätt förvirrad röst. Oljudet strömmade ända in till hans rum som var en bra bit från gården. Telefonen i arresten ringde. Alla de som äntligen somnat i sina celler vaknade upp och ringde på klockan för uppmärksamhet och så klart undrade de vad som stod på. Jag fick trycka av alla påringningarna. Hela panelen blinkade rött.
Det vakthavande befälet sprang ut på gården. Alla i uppehållsrummet sprang ut på gården. Folk hade vaknat i hyreshusen och undrade vad sjutton som stod på.


Det visade sig att oljudet kom från en av de folkvagnsbussar som stod parkerade under ledningscentralens byggnad. I gattet där blev det ju väldigt högljutt och bilens tutor till sirenen gick för högvarv. Det gick knappt att stå ute på gårdsplanen för det gjorde så ont i öronen. Kollegorna rotade runt i bilen. Vakthavande befäl som var en rundnätt man i 50 årsåldern, med lite högt blodtryck och munnen full med svart rinnande snus, fick ett lätt panikartat uttryck då det inte gick att klargöra hur de skulle få tyst på bilens tutor. De slet upp mittkonsollen mellan framsätena inne i kupen och säkringsdosans lock flög ut från passagerarsätet. Allt för att försöka få tyst.
Men bilens tutor fortsatte. I ett sista desperat försök, skrek vakthavande befäl med hög röst -"FÖR HELVETE KLIPP KABLARNA PÅ BILJÄVELN".


En halvmeterstor avbitartång med grova klovar plockades snabbt fram från bussens bagagutrymme och snabbt drogs kablarna fram av en annan konstapel och knips så var alla strömförande kablar avklippta och bussen med det så klart stendöd.
Dock blev det absolut inte tyst. De hördes lika ihärdig tutning. Dock avstannade all aktivitet bland poliserna och alla stod som fågelholkar total förvirrade. Alla förväntade ju sig att det förfärliga oljudet äntligen skulle tystna..
Det var bara det att det var fel polisbuss. Det var den andra bussen som stod parkerad brevid som tjöt....

 
Allmänt | |
Upp