Chefen

När jag hade jobbat mig igenom alla tvångskommenderingar, fick jag tjänst på vaktdistrikt 1 nere på väster i Malmö. Det var skönt att slippa vara inomhus och arbeta. Jag hade längtat så efter att få komma ut och patrullera, arbeta som polis och få göra det jag från början tänkt att polisyrket skulle bli. Nere på VD 1 fanns piketen placerad och jag ville gärna tillbaka till den. Chefen för hela piketenheten, Gunnar Johnsson, var en man med pondus och ingen man tjabbade emot. Han var rak och tydlig men inte alltid rättvis. Jag envisades och ville bestämt arbeta på piketen. Nu gick de ju efter ålder och därefter tjänsteålder, så jag var ganska rökt på den biten, knappt 22 år och nykläckt polis. Men kvinnor på denna avdelning var ingen dussinvara. Där fanns bara en kvinnlig polis som var placerad på piketen och jag fick till slut efter mycket tjat och gnat, också börja tjänstgöra där. Så var vi två tjejer då men i olika turlag. Jag lovade att han inte skulle bli besviken på mig.


Piketenheten fick utökade arbetsuppgifter, samt att det beslutades att avdelningen skulle bemannas dygnet runt. Det skulle bli 6 utsättningar istället för 4 som innan. Hela avdelningen flyttade upp till Davidhallstorg och det införskaffades mycket utrustning och vi fick nya utbildningar. Nya bussar köptes in. Stora tyska fordbilar. Nu blev piketen en avdelning som inte uteslutande skulle övervaka och hålla Malmös gator fria från fyllor och stökrövar , nu skulle piketen användas som en insatstsstyrka vid större händelser och även vid större angelägenheter. Vi fick personlig skyddsutrusning för inbrytning. Vi fick krav på oss att vi skulle kunna prestera vissa styrkemoment och de fysiska kraven höjdes.
Vid denna tiden fanns kärnkratsverket Barsebäck i drift. Vi fick gå en utbildning på en veckas tid där vi övade att inta Barsebäcksverket från terrängen utanför staketet, in på anläggningen och in i byggnaden. En fysiskt jobbig utbildning. Ute var det kallt, mörkt och blött och inne på verket var det tropisk värme. Det var mycket förberedelser och tungt att ta sig fram med all den enormt tunga utrusning som krävdes. Hjälmen var en stor stålkruka med ett litet smalt brevlådeinkast så man kunde se och kunna röra sig. Skyddsvästen var så otymplig att det var svårt att både bocka sig ner men lika svårt att resa sig upp. Den gick långt ner på låren.
Övningsledarna hade minerat terrängen med små sprängsnören i olika höjder och hinder som skulle försvåra vår frammarsch. Ingen var särskilt road av påfresningarna och framåt natten blev det ganska tyst bland oss poliser som tog oss runt ålande och hasande i taggsnår och på sumpmark.


Eftersom jag sällan kan hålla mig för skratt och ser oftast de komiska i livets småprövningar, kom jag ständigt med dråpliga kommentarer och tillrop där i mörkret. Vi som skulle vara knäpptysta och detta som skulle vara dödligt allvar. Män tar krig på djupaste allvar. Det ska man. Men leka krig kan aldrig bli allvarligt. Så mellan varven fick vi avbryta övningen för vi gapskrattade så högt att vi blev avslöjade . Har man en gång börjat skratta när man är trött, är det svårt att sluta.Jag kan inte. Övningsledaren som var en äldre fd militär var en man med en skarp framtoning. Det var inget som roade honom av de fniss och tjut som jag åstadkom där ute i mörkret. Jag kände att jag troligvis hade ett innestående möte hos chefen att avklara efter övningens avslut.


Vi tog oss in i Barsebäcks kärnkraftverk och Brandkåren och Ambulans var även med i denna slutövning och allt gick väl och som planerat. En av oss fick panikångest då vi fick krypa i så små utrymmen att alla kunde inte ta sig helt igenom plåtrören och de olika små gångarna som vi skulle passera. Det var oerhört varmt och en fick också känning av vätskebrist. Jag har dock aldrig haft så mycket funderingar över små utrymmen så för mig gick det bra.
Efter övningen och slutfört uppdrag fick vi godkänt samtliga. Chefen höll tal och harklade sig ljudligt innan han spände ögonen i mig . Han hade genomfört många militära övningar och även polisiära men aldrig haft en sån glad påhejare och glädjespridare när det var riktigt surt och påfrestande och när det var som värst då man gav upp, kom jag med dråpliga hejarrop och kommentarer och tjut, så att vi fick avbryta övningen på grund av skratt. Jag var stämningshöjaren.


Men vardagen kom och de övningar vi fått lära oss, blev realiserade genom verkliga uppdrag. Att bryta sig in i olika byggnader, lägenheter och bostäder för att gripa farlig person. Vid ett tillfälle blev självaste chefen Johnsson så exalterad att han av bara farten, följde med ut på ett uppdrag i Malmö där vi skulle ta oss in i en lägenhet på 4e våningen och gripa en farlig person med misstänkt vapen. Vi uniformerade poliskonstaplar utrustade oss enligt konstens alla regler och med de skydd vi hade att anstå, han kommisarie Johnsson, glömde allt som hette säkerhet och endast iklädd uniformsbyxor, en polisjacka och en båtmössa rusade han före oss alla uppgrupperade och väl inarbetade arbetspositioner, rakt förbi oss och rätt in genom den insprängda lägenhetsdörren. Där irrade han omkring och någonstans i något rum kom han väl på sig själv...


Nu var det inte så allvarligt att den person som vi skulle gripa befann sig i ursinne. Men det visste vi ju först efteråt. Han satt i en fåtölj och sov med sitt avsågade hagelgevär och med minst en hela vodka innaför västen. Vi kallade herr Johnsson för "fort farlig fel" efter den fadäsen.


Piketen fick även uppdrag som att spärra av större områden. Det gick ju utmärkt då vi var så gott om folk på ett och samma bräde. Det hände att vi fick stå i timmatal och vakta avspärrningar och föremål. Inget jag tyckte var så himla kul. Var det sommar kändes det helt okej för då slapp jag frysa. Vintertid gick det 5 minuter så hade jag frusit vad jag orkade med.


Vid ett tillfälle vid en avspärrning av Möllevångstorget i Malmö, stod jag och vaktade en av gatorna för inpassage. Torget var bombhotat och ingen skulle passera in dit. Jag hade sett att ett gäng grabbar suttit på en trappa till ett hus och studerat mig en stund, när de klev fram och frågade om jag kunde ta av mig båtmössan? De hade nämligen slagit vad. Två av dom där killarna trodde att jag hade hår på huvudet, medan en, var säker på att jag inte hade det. Nu täckte ju den lilla båtmössan jag hade på mig, allt mitt kortsnaggade svarta hår och det var bara att ta av sig mössan och bevisa att hår fanns det, om än lite. Det blev applåder - även från flera fönster uppe i husen. Fler hade nog slagit vad om mitt hår.


Den där båtmössan var en smal mössa som man tryckte ner över skallen. Den gick från pannan och till nacken och såg verkligen ut som en uppånervänd båt. En sen kväll körde en patrull in på Davidhallstorg, på dess innergård. De ropade upp ledningscentralen och bad en av de äldre gamla gubbarna som satt där, Egon, att komma ut på balkongen, för de hade hittat hans båtmössa. Egon intet ont anande, klev ut på balkongen som vette ut mot gårdspanen. På gården låg en stor gammal eka som patrullen hittat i kanalen. Egon hade ett stort huvud.
Chefen i den piket jag var placerad i,var ganska kvinnofientlig. Han roade sig oftast med att skämta förnedrande om kvinnor och inte sällan ur ett perspektiv där kvinnor var både värdelösa och svaga. Han var gift och hade två pojkar. Familjen bodde i Perstorp där de hade byggt en ny villa. Han såg sig själv som manligheten personifierad. De hade unnat sig lite lyx i utrustningen i sin villa genom att hans fru fortfarande lämnade bröstmjölk som hon pumpade ur , förvarade i små kannor i kylen för att sen lämna in till BB och få betalt rejält av landstinget.
Men efter en tid veknade hans kvinnofientlighet mot mig. Jag blev respekterad av honom. Kanske var det för jag alltid nonchalerade honom så fort han skröt eller pratade illa om kvinnor, eller så var det för jag skämtade hej vilt om hans lysande vita flint som var lika fräknig som pippilångstrumps näsa.


En dag på hösten då vi hade fridagar och han varit och jagat kanin, kom han spontant hem till mig i bostaden och överlämnade stolt två flådda kaniner som han enligt bästa kocktips, lagt i mjölk. Den där kaninen blev aldrig tillagad hos oss. Ingen var så värst sugen. Hur skulle vi veta om det var mjölk eller ...mjölk?

 
 
Allmänt | |
Upp