Buller och Bång

Vår lägenhet på Lundbergsgatan 5 i Malmö, kändes ganska obekväm och för liten för två personer. Köket var otroligt charmigt men så gräsligt opraktiskt. En väldigt gammal gasspis som visserligen var fantastisk att laga sockerkaka i men som jag ständigt var rädd för att den skulle smälla i luften. Att den skulle läcka eller rent bara explodera. Det hade ju hänt förr.

Vid ett tillfälle då jag var ledig från jobbet, flög en hel gavel bort på ett gammalt hyreshus på Sallerupsvägen på grund av läckande gasspis och det gjorde ju inte saken bättre för mig och min föråldrade gasspis.

Jag hade heller ingen frys och i kylskåpet fick det plats två liter yougurt sen var den full. Köket var så litet att det enda bordet som fick plats var ett litet tvåmanna klaffbord som jag fick fälla ut då vi skulle äta mat. Tyckte heller aldrig att skafferiet, som var en begravningsplats för en hel duvfamilj, kändes riktigt fräscht. Sagt och gjort. Jag synade annonserna i SydSvenska Dagbladet på en söndag och vi kunde byta helt enkelt lägenhet med en kvinna som bodde på Rönneholmsvägen i en 3a och som ville ha en mindre lägenhet. Att byta så där rakt av, var en klar utmaning. Vi flyttade ju ut ur vår lägenhet samtidigt som hon flyttade in och vi flyttade in i hennes. Lämmeltåg. Nu var det inte så långt, eftersom båda lägenheterna låg i Slottstaden men det krävdes ju ändå hyrbil och allt bestyr som en flytt har.


Vi fick en stor 3a med balkong. Tyckte att vi gjorde ett verkligt klipp. Lägenheten var byggd på 1970-talet och hade gästtoalett, stort badrum och ett riktigt kök med både kyl, frys, spis och fläkt. Att slippa matos i kläderna var en lättnad. Denna kvinna som hade lägenheten tyckte nog inte att städningen var så viktig. Vi skulle ju ändå gå in och ut i varandras lägenheter så hon satt en liten ros i vatten på bänken med orden - Lycka till! Om hon menade med städningen eller trivseln fick jag aldrig veta. Städa fick jag och det rejält.
Men vi fick min pappa att tapetsera om sovrummet trots allt som föregått med mina tidigare lägenheter och det blev riktigt trivsamt.


Vid denna tiden hade jag tjänstgöring som poliselev på piketen. En ordningsavdelning där man arbetade skift fram till klockan 02 på natten. Det fanns 5 skiflag och jag hamnade i ett där chefen var en fyllig 45-årig man med kritvitt stort hårsvall, rökte pipa som en skorsten och hade ett hjärtligt bullrande skratt. Jag gillade honom. Han var snäll och godmodig och hade en härlig humor. Människor som inte äger humor är fattiga. Så mycket lättare livet blir om man inte tar sig själv på så stort allvar. Han gjorde inte det. Alla i denna piketbuss hade roligt. Kändes som ett riktigt sammansvetsat team på 5 poliser och så chefen, som för övrigt alltid satt på passagerarsätet fram. Han hade rutan nervevad och hans högerarm var alltid solbränd. Den hängde halvvägs utanför fönstret och röken från pipan virvlande runt skallen på honom.


Den största tiden av arbetet var att "rensa" stan på fyllor och stökrövar. Fredagar och lördagar arbetade man fram till klockan 2 på natten och det var sällan att man kom hem i utsatt tid. Dansställena stängde ju klockan 2 och det var ju då stöket utanför dansställena och restaurangerna började.
Det fanns ett danshak på väster i Malmö som hette Baldakinen. Man gick in i en glasad entré och därefter kom man rätt in i restaurang och dansgolv. Det fanns även en källarlokal med dämpad belysning och ruffig inredning.
En sen kväll fick vi order om att köra till Baldakinen för där var bråk utanför. Vakterna, som sällan stod och väntade på aktion utan själv ställde till lite gruff, hade omhändertagit en bråkig gäst och nu var det hans kompisar som protesterade. Vakten behövde polisens hjälp.


Jag satt bak i bussen. Den gick inte så fort. Folkvagnsbussar brukar inte gå fort om det ligger en slö motor i och i denna var det ingen porschemotor värt ens namnet . Tungt lastad och trög. Fick man väl upp ångan så gick det knappt att stanna. Att vara åksjuk var inte bra. Det var jag inte. Att påkalla fri väg och knappt komma upp i 50 km kändes lite "pinsamt" men det var åtminstone en säker åktur.


Framme vid Baldakinen hade det samlats en hel folkhop. Det gick inte att urskilja om det fanns någon vakt i klungan av människor, för det slogs så armar och ben ven i luften. Vår tunga folkvagnsbuss stånkade fram och innan den stod helt stilla hade alla poliser utom chauffören i bussen, tagit ett kliv ut på gatan. Jag var ofta förste man ut. Ljudnivån bland människorna som slogs och människorna som var åskådare, var väldigt hög och många skrek både av rädsla och ilska.

Jag försökte urskilja om det fanns någon med utseendet för vakt bland slagskämparna. Jag drog i någons arm och knuffade någons rygg och till slut hamnade jag inne i hopen med knytnävar och skrikande fräsande ilskna män. Spritångor blandat med snus, cigarettrök, blod och svett i en salig blanding. En man med mörkblå blazer var agressiv och slogs värst. Jag försökte få tag på någon av hans armar men det gick inte. Han vevade som en väderkvarn. Till slut måttade jag en spark i skrevet på honom så han rullade ihop och för några sekunder kom slagsmålet av sig. Han tjöt till och jag måttade en spark till så han rullade bort från högen. Två kollegor rusade genast fram och drog upp honom på benen och vände armarna upp bakom hans rygg. Mannen hade fradga runt munnen, blandat med blod och snus. Han spottade och vrålade att vi inte skulle ta honom. Att vi skulle dra åt helvete. Nu hade fler vakter strömmat till och de gav sig plötsligt på kollegorna som omhändertagit slagskämpen. Några andra män som stått och hejat på slagsmålet försökte hänga sig på ryggarna på kollegerna för att de skulle tappa greppet om den omhändertagne drabanten. Nu blev det lite allvarligare i stämningen och smockorna låg i luften. Vi fick in mannen med den mörkblå blazern in i polispiketen, Han var bojad med armarna på ryggen. Bakdörrarna på bussen stängdes och vår bullrige chef fick luft i lungorna och vrålade med värsta rösten och på klingande småländska, att nu fick det fanimej vara nog. Alla skulle ta ett steg tillbaka - NU! Det blev faktiskt tyst och hela den upproriska folkhopen inklusive vakterna lugnade ner sig. Då hörde jag som stod närmast polispiketens bakdörr en röst inifrån.
-"Släpp ut mig!!Jag är faktiskt vakten som behövde hjälp!"

 
Allmänt | |
Upp