Slå klackarna i taket

Det där med att bo i lägenhet har nog aldrig och kommer nog aldrig riktigt, bli min grej. Varje sommar hyrde vi sommarhus nere vid Ystad och jag pustade ut. Ett av husen vi hyrde låg så ensligt i Nybrostrand, att det inte fanns en endaste levande själ på 100tals meter. Huset var ett fint sommarhus med brun panel och låg så nära havet att man kunde se och höra vågorna från tomten. Jag var där ensam utan sällskap då sambon jobbade inne i stan. Semesterfirarna hade inte hunnit komma ner till Nybrostrand utan det var tomt i alla sommarhusen. Jag hade tidig semester . Jätteskönt. Jag cyklade in till Ystad simhall och tränade varje dag. Både styrketräning och simning. När jag skulle börja jobba inne i stan, åkte sambon ner till huset och hans intressen låter jag vara osagt. Det var inte simning och träning i den formen i alla fall. Mina föräldrar kom en gång och besökte oss i den där bruna stugan, sommaren 1982, samtidigt som Mats Wilander vann Swedish Open och radion gick på högsta volym ute i trädgården där min sambo försökte grilla kotletter i en gasolgrill utan gasol och min pappa badade som en tok eftersom badtemperaturen nådde som han själv uttryckte det, badkarstemperatur. Vid den kusten är vattnet annars sällan över plus 17 grader.


Sommaren efter hyrde vi ett hus alldeles vid Ystad Saltjöbad. Ett stort fantastiskt sekelskifteshus med en "sänggavel" på taket som utsmyckning. Sen fick jag nog. Jag ville bo i hus, på marken, ha tomt och gräs. Att kunna gå ut och sätta sig och inte vara instängd i en lägenhet. Det spetsade till sig också lite när jag fick reda på att jag väntade barn, trots att en läkare lät meddela mig året innan, att barn kunde jag glömma. Jag hade två livmödrar (om det ordet nu finns i akademins ordlista) och med det, mycket svårt att både bli gravid och sen bära fram barnet och föda det. Det kunde jag inte heller för jag fick missfall några veckor efter men däremot min kära syster lät meddela att hon kunde det. Hon hade nämligen blivit gravid med en gift barnlös arbetskamrat och eftersom min syster var 28 år och hade haft första dejten i sitt liv, var abort en otänkbarhet varför arbetskamratens fru fick packa alla sina saker och flytta tillbaka till Dalarna där de bodde innan de köpte ett huset i Veberöd. Jag blev rätt ledsen över det där missfallet. Ett hopp som tändes och sen tvärdog i ordets rätta bemärkelse och min syster då, gick där och väntade barn. Jag stöttade henne. Tyckte det var så faschinerande att hon var så opåverkad av att vänta barn. Jag minns att vi åkte till soptippen i Lomma en lördag lunch för att slänga en massa bråte och sopor som hon inte ville ha med sig till det där huset ute i Veberöd. En soptipp som man bara i princip körde in på och kastade sakerna där man stod. Hon med en enorm mage och jag med starka armar. En jättelik hårlös brun råtta med fetaste svansen kilade över mina fötter innan vi tog skydd i vår pappas nyinköpta saab.


Hon flyttade till Veberöd och vi, jag och min sambo, köpte oss en bostadsrättslägenhet nere i Tygelsjö. Den kostade 93 000 kronor och vi behövde ha lite hjälp med borgensman att få igenom lånet vi skulle ta. Jag frågade mina föräldrar men det skulle jag inte gjort. Så fula ord mina föräldrar lärt sig. Kallade mig för allt möjligt elakt. Det blev skräll utan dess like. Men vi ordnade andra som kunde gå i borgen och flytten genomfördes. Det var en marklägenhet på 3 rum och kök med egen täppa. Det visade sig att grannen närmast var en polis. Hans fru var barnmorska på Malmö Allmänna sjukhus och de hade 2 pojkar.


Trots besked om barnlöshet blev jag åter med barn och vi bestämde oss för att gifta oss. Tygelsjö kyrka låg i pincip i nästa kvarter och festen efteråt hade vi i vattentornet i Hyllie. En restaurang längst upp, som snurrade sakta runt och när festen var slut, framåt småtimmarna, körde prästen hem på sin moped med hjälmen fastförankrad på pakethållaren. Han var ännu snurrigare än vattentornet.


Jag fick gå in på inre tjänst rätt så fort. Inte för att jag blev tjock, utan för att jag var väl rätt skärrad över att vänta barn när jag nu inte hade kunnat vänta barn. Alltså började jag arbeta nere på Vaktdistrikt 1, på Väster.
Jag fick arbeta i receptionen och ta emot anmälningar i telefon och ta emot besök av allmänheten. Polisstationen var öppen dygnet runt och jag fick arbeta i en utsättning där chefen var från sydamerika, Orreqia. Han var den snällaste mannen i en uniform. Liten och tunn med lätt krum rygg, lockigt svart svallande hår i nacken och ständigt en tjock rykande cigarrstump i ena mungipan. När den inte satt där, hade han förlagt den någon annanstans i polishuset och leta bortglömda rykande cigarrstumpar var ytterligare en arbetsupggift som den som satt i receptionen fick göra. Han pratade söderkisdialekt och var nog den som var populäraste vakthavande befäl som gått i ett par morgonskor. För det hade han på natten. Jag satt vid en receptionsdisk och han satt i ett rum innanför. Jag svarade i min telefon och han svarade i sin telefon. När jag satt mig djupt i soffan en sen kväll och polisstationens alla lampor var släkta, ringde det i min telefon på disken. Jag hann inte resa mig upp förän Orreqia rusade fram förbi mig för att svara i min telefon. Han tyckte att jag skulle vila mig. Så tittade han på mig och blinkade och sa med värsta södermål, -"Ska jag svara vakthavande eller havande?"
Jag blev sjukskriven med risk för för tidig förlossning och tiden blev ganska lång. Mina arbetskamrater i piketen kom några gånger och besökte mig nere i Tygelsjö. De hade med sig både tårta och kakor och tyckte att jag skulle äta lite mer. Det syntes ju inte att jag väntade barn...Tanken slog mig att jag kanske inte heller gjorde det. Man vet ju aldrig. Har ju hänt förr..


Men jag fick barn. En flicka, Anna. Hon kom i oktober månad med planerat kejsarsnitt. Trots det var planerat så missade narkosläkaren att lägga rätt bedövning så jag "försvann" där ett tag i dimma och smärta medans min make som skulle hålla mig i handen, slog skallen i backen, så det blev 2 livlösa patienter istället för en bedövad. Men både jag och min make och Anna kom helskinnade ur detta spektakel. En doktor vid namn Percy Lidholm, även kallad för Slidholm, var läkare där och det var nog bra att han istället blev politiker. Han hade inte så många rätt i sina diagnostiseringar och uttalanden, än mindre i sina göranden.


Lite omskakad men lycklig fick jag beskedet av denna Slidholm att jag skulle vara tacksam och nöjd för fler barn än detta lilla fina flickebarn, skulle jag inte bli välsignad med. Det var sensation nog med 1 barn med min kropp. Det gick 5 månader, så körde jag förbi en mödravårdscentral på Södervärn i Malmö och kissade på en sticka. Jodå sa sköterskan, grattis du är med barn. Så fantastiskt. Jodå, visst var det väl både fantastiskt och ännu mer unikt än första gången, men chocken över beskedet blev stor. En arbetskamrat på jobbet undrade om det var väl uträknat att skaffa barn så tätt med tanke på att då fick man ju bra mammaledighet och bra ersättning. Kanske inte var det som jag funderade över just då. Jag blev sjukskriven. Fick åka ambulans en gång in för det var risk för för tidig födsel och skulle väl blivit enligt dåtidens rekommendationer, kvar på sjukhuset, men med en knappt 9 månaders bebis hemma, kändes det inte så lockande. Jag åkte hem. Låg i en säng och väntade. Sen flyttade vi mitt i en snöstorm till Bjärred där mina föräldrar bodde. Vi tänkte att det vore mer praktiskt att bo nära min mamma med de omständigheter vi nu satt oss i. Hon blev ju så klart överlycklig. Plötsligt fick hon ett liv och en rolig arbetsupggift. Att få passa lite barnbarn.


Men man ska nog inte flytta varken i snöstorm eller som gravid med komplikationer. Alldeles för tidigt gick vattnet och jag fick åka ambulans återigen, men denna gången i snöstorm från Bjärred in till Lunds lasarett. Stort uppbåd då jag anlände. Alla läkarkandidater och sjuksyrror och jag vet inte alla som trängdes i det lilla undersökningsrum jag hamnade i. Alla ville kolla ultraljudet och se hur det stod till och framför allt..ser hur det såg UT när man väntade barn med två livmödrar, varav ett barn hade legat i en livmoder och nu det andra i den andra livmodern. Ett fantastiskt utbildningstillfälle. Denna gången slapp jag ju Slidholm. Istället var det en annan förståsigpå proffessor som över mitt huvud stod och höll föreläsning om hur det såg ut där inne i min mage och hur barnet låg och hur de tänkt att det skulle bli då det blev förlossning. En kandidat var så ivrig och entusiastisk att han i sin stirrighet välte den telefon full med enkronor ,som en sköterska rullat in till mig så jag kunde ringa min make och berätta att vattnet gått - 7 veckor för tidigt och att min mamma var i huset med Anna..
Där gick min gräns. Jag hade ont som man har i den situationen jag var i och sen på det få in en massa klantskallar som snubblade över telefonsladdar och välte telefonkiosker och tog stöd rätt på mig. Jag vrålade av högan sky att de samtliga var idioter som trängt sig in eller kanske rent av plankat in i mitt undersökningsrum, eller om det var sjukhusets jävla undersökningsrum, nu skulle fara så långt åt helvete som det bara gick. UT era idioter - hela högen och du professorsgök, till dig ska jag bara säga att allt du sagt är fel. Barnet ligger inte i den livmodern och den ligger inte med huvudet ner utan det du påstod var huvudet är rumpan - det kallas sätesbjudning. Nu vill jag ha lugn och ro. Gå ut! UT!
Det tog inte så många sekunder . Det liksom dallrade i golvet som en flyende hop av kreatur då hela ensamblen trängde sig ut ur mitt rum. Det blev tyst.


Jag hamnade sen i ett sjukrum tillsammans med olika sorters sjuka kvinnor med olika sorters kvinnosjukdomar och anledningar. Det var väldigt långtråkigt. Men jag höll upp stämningen och vid ett tillfälle fick en öron-näsa- hals doktor rycka ut och komma till vår sjukhussal då en medelålders kvinna skrattat så mycket att hennes käkar hoppat ur led. Jag fick en tillsägelse att jag kunde väl tänka på att det fanns sjuka människor där jag fanns och inte bara sånna som jag..som väntade.


Mitt andra barn föddes, efter 3 veckors liggande platt i en sjukhussäng, med urakut kejsarsnitt och vi båda var en hårsmån från döden. Turen var att jag befann mig redan på sjukhuset då störtblödningen kom och tack vare det, överlevde vi båda. Det blev neonatalavdelningen för Karin som kom 4,5 vecka för tidigt. Men hon var stor trots den tidiga födelsen och vi kunde checka ut från sjukhuset några veckor senare.
Att få två barn så tätt inpå är som att ha tvillingar, fast värre. Jag minns inte mycket från den tiden. Så är väl människan skapt. Att man glömmer just bäbisskrik, kolik och dygnets olika tider som istället blir utsuddat och overkligt. Jag minns att stadsministern Olof Palme blev skjuten för den natten var jag ensam med barnen och maken kom hem på morgonen uppkörd och strirrig för att berätta om nyheten.
Men barnen växer snabbt och jag återgick halvtid tillbaka till jobbet då yngsta flickan, Karin var 6 månader. Vi arbetade skift om varandra och kunde därför själva ombesörja tillsynen och skötseln av våra små flickor. Morsan hjälpte väl till lite också.


Jag började jobba på Vaktdisktrikt 2, på Östervärns polisstation. I en utsättning med för mig mest okända kollegor. Maken och jag hade bara en bil och för att lösa vissa resor till och från jobbet i Malmö dit det var 18 kilometer, cyklade jag för det mesta. Det gick nästan lika snabbt som att köra bil. Fast betydligt behagligare.
Nu ville vi inte bo kvar i det radhuset på 2 plan som vi bodde i. Det var trångt och ont om sovrum och då Anna, ramlat ner för den stupbranta trappan och klarat sig utan men, köpte vi ett enplanshus på gatan bredvid mina föräldrar. Eller jag köpte det då min make var på kurs på Polishögskolan. Inte så att jag bara köpte så där, vi hade ju letat enplanshus ett tag men detta hus kom på något vis till mig av bara tillfällighet och då fick jag slå till.
Även om det blev väldigt bra, så mottogs inte beskedet att vi köpt hus, särskilt glatt. Trädgården såg ut som en hundrastgård med avsaknad av varje liten växtlighet och häcken runtomkring huset, hade fått växa som värsta Törnrosasagan. Ägarna hade blivlit ålagda av kommunen att klippa ner häcken. Inne såg det ut som ett mindre krig rasat. Allt var sönderbitet och nerslitet och alla hundarna levde fria kriget med att både kissa och göra stort lite varstans. Så kanske inte konstigt att maken höjde sina ögonbryn och frynte på näsan.
Men det blev bra. Det blev väldigt fint när vi hade renoverat och slitit lite i det där huset. Faktiskt utan min pappas tapetserande och målande. Vi gjorde det själva.


En morgon vaknade jag av att jag hörde en hund skälla med ganska hårt skall. Eftersom vi inte hade någon hund, blev jag snabbt misstänksam. Det visade sig att Anna, satt i sin säng med blåa läppar och kippande efter andan. Jag hade ingen aning vad som var felet men hon kunde med svårighet andas. Jag ringde ambulans och de meddelade sjukhuset att vi skulle komma in. Jag hade satt Anna i famnen sin pappa i badrummet och vidit om varmvattenskranen så ångan skulle underlätta hennes andning. När jag la ifrån mig luren, som på den tiden satt fast i en krullig sladd, hörde jag en hård duns inifrån badrummet. Jag rusade dit och hittade maken liggandes återigen avsvimmad raklång på badrumsgolvet och lilla Anna stod och kippade efter andan med näsan över badkarskanten. Ambulansen kom samtidigt som han kvicknade till så jag och Anna kunde åka iväg i ambulansen. Det följde efter ett läkareteam i en läkarbil  och tur var väl det, för ambulansen skar vid nästa vägkorsning och vi fick hoppa in i läkarbilen och forsätta färden in till sjukhuset i den i stället. När vi kom fram sa doktorn..-"Ah det var ni som hade en man som svimmade och ambulansen skar..!"


Natten efter fick Karin samma falska krupp som Anna, men denna natten körde jag själv in till sjukhuset. Vi möttes av samma läkare som natten innan som undrade smått bekymrat om jag hade fler barn för iså fall kunde han i förebyggande syfta skriva ut mer medicin för falsk krupp så slapp vi äventyra runt i skåne med olika färdmedel.
Jag blev antagen till vidarutbildning på Polishögskolan. Den utbildning som idag ingår i grundutbildningen och som kallas för 5:e terminen, hette då, assistentkursen. Kursen var på 10 veckor. Det var bara att reka bostad i Stockholm, boka tågbiljett, packa väskan och tro och hoppas att maken skulle klara av att ha båda fötterna på jorden under den tiden jag var iväg.

 
Allmänt | | Kommentera |

En doft av många

Att arbeta skift är, om man klarar av det, är en stor fördel och nackdel. Enligt dagens forskning förkortas livet om att man arbetar skift. I så fall dör jag snart. Jag har arbetat skift sen 1981 och igår, den 11 juli 2017, är det 37 år sen jag tog min examen på Polishögskolan. Som min son precis uttryckte det, en del av en livstid.
Jag har förmågan att klara av att sova i alla möjliga situationer. Att sätta sig på en pinnstol och fullständigt slappna av så både salivet rinner och huvudet ramlar av, är rakt ingen konst. Det har det aldrig varit. När jag arbetade på natten och när vi körde in till polisstationen då det närmade sig vargtimmen, vid 4 halv 5 tiden, tog de andra i piketen en kopp kaffe, en cigarett eller en stor fet prilla och jag satte mig på en stol och tvärsomnade. Oavsett om det var fullt liv. Ibland hände det att vi körde in i intaget och riddarsalen som var vårt uppehållsrum och då spelade de andra kort. Det var så högt ljud och vrål, men jag sov. Tills min radio sprakade igång. Då slog jag upp ögonen och var klarvaken på en millisekund.


Vid ett tillfälle en sen fredagsnatt, klockan kunde väl ha hunnit bli efter midnatt, fick vi besöka Malmö Allmänna Sjukhus, eftersom det var en patient som kommit in på akuten och slagit både personal och inredning i småbitar. Kommer man då in 6 man, brukade det dämpa de flestas upprördhet, men det hände även att det tuttade fjutt på ilskan. Vid detta tillfälle var väntrummet fyllt av patienter som så klart var sjuka och väntade på att få komma in till en doktor. Där fanns bänkar som på en bio med stolar där folk satt ömsom sov, ömsom åjade sig. Jag satte mig tillsammans med en av patienterna som råkat ut för galningen som gått basärk och en kollega satte sig bredvid mig och skulle ta upp anteckningar och vittnesuppgifter. Vi satt där mitt bland alla stackars patienter. Jag la en pärm i knäet och tittade stint ner i den. Slog upp ett uppslag och låtsades läsa på någon skrift där för att distrahera några eventuella nyfikna blickar. Istället sov jag så det small. Men än idag tror jag faktiskt inte att någon anade oråd. När vi sen skulle avsluta och lämna sjukhuset, var jag pigg och kände mig väderkvickt.
Att arbeta sen kväll och sluta vid 02-03 tiden är ju inte hela världen men påföljande pass, ungefär 9 timmar senare, med inställelse klockan 11.45 på polisstationen igen, var jag lätt sliten. Jag sov sällan längre än klockan 9 eftersom jag ville hinna med att träna innan jag gick på mtt skift. Visserligen tränade vi ju på arbetstid oftast, fast det var ju om tjänsten så medgav detta.


Denna lördagsmiddag då klockan var halv 1, blomstrade verkligen Möllevångstorget i Malmö. Där var full kommers med alla dess försäljare. Det doftade av blommor, kryddor, olika sorters kryddade korvar, bröd och frukt. Det mesta såldes på torget. Många av torgstånden hyrdes av människor med väldigt skiftande ursprung . Denna variation och alla färgerna på allt det som såldes, var verkligen exotiskt och kändes väldigt syderuropiskt. Handeln var populär och många av oss svenskar, uppskattade torghandlarna. Det blev lite kulturellt och lyxigt att handla alla grönsaker, blommor, ägg och frukt till helgens måltider. Som att få ett ax av en liten semesterdag i södern. Torget var alltid fullt. Bilar parkerades huller om buller. Affärerna längest med torgets sidor ägdes av människor som flyttat hit till Sverige från många olika länder . En gata hade mest kinesiskt, en annan gata hade arabiskt och sen var det mixat med allt från grekiskt till italienskt. Restauranger omvartannat affärer. Trots detta var det inte särskilt attraktivt att bo i denna delen av Malmö. Det bodde mestadels unga männsikor i lägenheterna runt omkring torget. Mitt på torget fanns en stor korkiosk. Kan tyckas att den bröt av i det exotiska, men den besöktes frammåt småtimmarna då alla torgflanörer gått hem för länge sen. Då var det ett stort fett svenskt köttmål som skulle stilla suget efter att ha klämt en massa drinkar eller annan sprit.


Oftast gick det väldigt städat och lugnt till på torget om lördagarna. Inget bråk och inget sånt liv som kräver polisinsats. Men ändå, körde vi oftast en lov runt torget för att titta till lite på ordningen.
Jag satt bak i bussen och slöglodde ut, utan att blicken egentligen fastnade på något särskilt. Hastigheten var väl inte ens gångfart. Plötsligt från ingenstans kom en halvnaken man springade som för livet, rakt igenom torgets alla salustånd och efter honom kom en liten chokladfärgad tjock hund, skuttandes utan någon tvekan efter sin förare.Samtidigt sprakade det till i polisradion framme vid chefen och han svarade på det anrop vi fick. Vi skulle köra till Möllevångstorget för att se om vi kunde "hitta" en galning som löpte genom torget som en vettvilling. Han var dessutom inte helt påklädd. Det fanns även en brun stackars hund med i bilden.


Vi var ju på plats och såg denna mannen. Han hade en gråbrun stickad tröja med långa ärmar och meningen från början var nog att den skulle sluta i midjehöjd men baktill gick tröjan ner som i en spets och i hans framfart såg det ut som en brun svans som svängade fram och tillbaka i den takt mannen löpte. Han hade långt stripigt grått hår som nådde långt ner på ryggen och framtill hade skägget växt i samma form som svansen bak. Som en smal tvinnad tovig hästsvans. Något mer än så i klädväg fanns inte på mannen. Hunden var en korthårig mellanstor blandras. Mannen var ovanligt vig och saxade mellan stånden. Några bord åkte i backen med brak och efterföljade vrål. Nu började folket på torget försöka stoppa mannens slalomsprint. Han var svettig och genomblöt på tröjan.


Kollegan försökte rikta in bilen så vi spärrade vägen för honom men han var så kvick att vi beslutade snabbt, eller chefen, att vi skulle omringa torget till fots och fånga in både honom och hunden.


Det var inte helt lätt. Vi säckade och begränsade ytan och till slut kom han ingen vart. Han blev omringad. Arga torgförsöljare dök hotfullt upp bakom oss och ville kräva mannen på skadestånd. Han hade med sin framfart förstört en hel del både grönsaker, ägg och frukt. Det blev lite lynchstämning i den så harmoniska torghandeln.
Vi fick till slut grepp om den där nakna svettiga mannen och hunden var inte särskilt svårfångad. Att ta i en kropp som dryper av svett och där inga kläder finns att ta fast i, kräver lite styrka och teknik. Är man själv barärmad med kortärm på polisskjortan, är inte kroppskontakt det första man vill ha. Lätt äckligt om jag uttrycker mig milt.
Vi blev helt enkelt tvugna att lägga handfängsel på den där löparen. Han kom ur greppen hela tiden och för att både skydda oss men även honom, fick det bli så. Han sattes baktill i piketbussen. På en av de bänkar som fanns längst med sidan inne i bussen . Hunden hamnade på golvet bredvid mannen. Det gick inte att få ögonkontakt med mannen. Inte närvarande om man säger. Blicken var stirrande, han formligen dröp av svett och den doft, eller om jag pratar klartext, den stank som han och hunden utgjorde torde ha utrotat vilka skadedjur som helst. Men det kunde ju inte hjälpas. Han fick bli omhändergtagen och vi fick utröna vad som stod på med denne herre.


Jag fick ur honom var han bodde. Listergatan verkade han mumla om och om igen. Två man lämnades kvar på torget för att stilla hopen av ilskna försäljare och upprätta de anmälningar som behövdes och vi andra satte oss i bilen för att köra till Listergatan. Den låg inte långt därifrån. På andra sidan Folket Park i Malmö. Mannen glimmade till i ögonen då han såg att vi närmade oss den adress han uppgett. Jodå ..Han pekade mot gatunumret och vkollegan stannade bilen. En oss stannade kvar i bilen och jag och en annan kollega gick in i fastigheten. Så fort vi öppnade porten slog det en enorm stank mot oss. Visserligen var det sommar och rötmånad. Det kunde ju lukta ibland från soptunnor och annat bråte som lämnats kvar ute kring husen, men detta var något helt annat. Det luktade väldigt märkligt. En blandning av avföring, mäsk, sopor och så en doft som jag nog inte ens vill komma ihåg. Som det kan lukta när någon inte lever längre. När det lever i någon som inte lever ...


Det visade sig att mannen ägde eller bodde, i två lägenheter. En liten halvtrappa upp på en avsats fanns det två dörrar, en till höger och en till vänster. Den vänstra stod halvöppen men den högra var stängd. Jag tryckte upp den halvöppna lägenhetsdörren så mycket det gick. Det gick så mycket att jag kunde klämma mig in sen var det i princip stopp. Det stank något förfärligt inne i den lilla enrummaren. Jag fick gå i en smal uppgjord gång. På varje sida av gången var det allsköns bråte. Allt från packade soppåsar till tidningshögar, möbler, kläder, cyklar, en spark, virke, muggar och fat. Det som skulle vara en toalett, hade inte använts säkert på de sista 10 åren. Hela det lilla utrymmet var fyllt med likadant bråte som övriga rummet var. I badkaret låg resväskor och kläder upp till taket. Toaletten syntes inte för allt som stuvats in. Runt väggarna hade han fällt ut vida segel som var fästa i tak och vägg och i den segeln hade han fyllt med bråte och sopor. Jag fick huka mig när jag försökte gå frammåt. Det var mörkt i lägenheten. Jag såg nästan ingenting av dagljuset. När jag kom fram till fönstrena var de förreglade med masonit. Det var bara att backa tillbaka för jag kunde inte vända mig om. När jag kom ut i trapphuset igen mötte kollegan upp. Vi gick ut på gårdsplanen och runt för att se om vi kunde se de båda lägenhetsfönstrena. Ute på gården luktade det precis lika illa. I den lägenheten jag hade varit inne i, såg man att masoniten var förspikad. I den andra lägenheten var det ett fönster öppet, upphaspat på den krok som satt under. Fönstret var så pass högt att vi inte kunde kika in men det stod en halvt sönderslagen sned pall utanför och på den klev längste man upp på. Det var inte jag. Kollegan visslade till. Framför honom fanns det bråte och en förfärlig doft. Det luktade som han beskrev det som, en sur mäskfabrik. Hur nu den luktar. Jag blev så klart nyfiken och han fick lyfta upp mig genom att jag trampade i hans hand och höll mig i fönsterblecket. Jodå. Lägenheten var nästan identisk med den jag varit inne i. Det var bara tvärtom. Gången gick från fönstret in till en som det såg ut fd säng men som troligtvis användes som sovplats. Vid fotändan stod det uppradat med stora dimenjanger som det jäste i. Längre in i lägenheten såg jag inte. Det var stopp efter fotändan och flaskorna. Segelduk hängde även här i taket, fyllt med bråte och saker man normalt förvarar i källare och vind.


Ett fönster slogs upp några våningar upp och ett litet skinntorrt ansikte tittade ut. Det var en gråhårig liten dam som höll med krampaktiga fingrar om fönsterhaken och frågade med darrig röst vad som stod på? Om vi hade ärende in här på gården och vem vi var.
Vi förklarade och hon blev med ens klarare i rösten när hon sen utbrast att det var minsann på tiden att polisen kom hit och röjde upp efter den där alkoholiserade trashanken och för att inte tala om den arma hunden. De var så trötta på den elaka stank som ständigt gjort att ingen i huset kunde hålla sina fönster öppna och vädra. De var så enormt ledsna över det liv han förde om nätterna. Kunde vi inte bara ta bort både honom och hunden? Hunden har ju blivit misshandlad. Det har vi sett sa kvinnan med ett fnys. Äckliga förfärliga människa. Titta som hunden ser ut. Det är grymt.


Det visade sig att det endast var kvinnor i 85 årsåldern och äldre som bodde i lägenheterna i detta huset och ingen av de hade vågat beklaga sig eller ens berätta för någon om den sanitära olägenhet som den här mannen åstadkommit för de alla. De hade varit rädda för mannen för han fick vredesutbrott mellan varven och då rök både inredningen och bråten ut från hans lägenheter och han vrålade att han skulle döda alla i huset.
Hur detta hade kunnat fortgå utan någon som helst uppmärksamhet blev och förblev en gåta. Vi tillkallade brandkåren som fick ta saneringen av de båda lägenheterna. Polisens avdelning som hanterade sociala ärenden (fanns på den tiden) kallades ut, Birger Jönsson, som var nära nog pensionsfärdig men som aldrig nånsin i sitt liv sett värre misär eller elände som dessa två lägenheter. Den galna mannen kördes till psyk akut på Malmö Allmänna sjukhus och hunden blev avlivad av tillkallad länsveterinär. Tanterna i huset var överlyckliga. De kunde nu få vädra.


Mannen hade själv kokt mäsken på jäst och socker och någon konstig tillsats som ingen riktigt kunde förstå. Sen hade han druckit detta halvfärdigt men påföljd att den där vätskan hade väl bara runnit som en il genom kroppen. Han hade ledsnat på att bära byxor i någon form utan istället fick den stickade tröjan både fungera som toalettpapper och rumpvärmare. Han hade använd gårdsplanen som toalett för både sig själv och hunden. Hunden..den lilla arma kraken, hade nog varit mer än en bästa vän för mannen. Den som har varit på Zoo och sett ett babianarlse vet att det inte ser varken vackert eller behagligt ut.


Det här ärendet tog hela detta passet till anspråk och någon fysisk träning för oss blev det inte. Känslan när man jobbat många timmar i sträck, svettats och torkat och svettats och torkat igen, pratat med massor av människor, varit hungrig så länge att det blivit ett hål i magen, druckit alldeles för mycket kaffe och stoppat i sig en massa skräpgodis som man knappt vet ens hur det smakade, försökt snyta ut den äckliga doften ur näsan utan resultat och glömt både tid och rum om inte klockslag varit så himla viktigt i alla polisiära sammanhang. Men nöjd. Passet slutade klockan 21.15 och då var det bara att cykla hem, äta något som fyllde ut hålet i magen, duscha och gå och lägga sig så fort som möjligt för att stiga upp klockan 05.00. När klockan slog 05.45 startade nämligen morgonpasset. Återigen i piketen på sin plats och tomglo lite genom fönstret över ett ganska tomt och ödsligt Malmö - en av alla de söndagsmorgnar som jag skulle få arbeta.

 
Allmänt | | Kommentera |

Chefen

När jag hade jobbat mig igenom alla tvångskommenderingar, fick jag tjänst på vaktdistrikt 1 nere på väster i Malmö. Det var skönt att slippa vara inomhus och arbeta. Jag hade längtat så efter att få komma ut och patrullera, arbeta som polis och få göra det jag från början tänkt att polisyrket skulle bli. Nere på VD 1 fanns piketen placerad och jag ville gärna tillbaka till den. Chefen för hela piketenheten, Gunnar Johnsson, var en man med pondus och ingen man tjabbade emot. Han var rak och tydlig men inte alltid rättvis. Jag envisades och ville bestämt arbeta på piketen. Nu gick de ju efter ålder och därefter tjänsteålder, så jag var ganska rökt på den biten, knappt 22 år och nykläckt polis. Men kvinnor på denna avdelning var ingen dussinvara. Där fanns bara en kvinnlig polis som var placerad på piketen och jag fick till slut efter mycket tjat och gnat, också börja tjänstgöra där. Så var vi två tjejer då men i olika turlag. Jag lovade att han inte skulle bli besviken på mig.


Piketenheten fick utökade arbetsuppgifter, samt att det beslutades att avdelningen skulle bemannas dygnet runt. Det skulle bli 6 utsättningar istället för 4 som innan. Hela avdelningen flyttade upp till Davidhallstorg och det införskaffades mycket utrustning och vi fick nya utbildningar. Nya bussar köptes in. Stora tyska fordbilar. Nu blev piketen en avdelning som inte uteslutande skulle övervaka och hålla Malmös gator fria från fyllor och stökrövar , nu skulle piketen användas som en insatstsstyrka vid större händelser och även vid större angelägenheter. Vi fick personlig skyddsutrusning för inbrytning. Vi fick krav på oss att vi skulle kunna prestera vissa styrkemoment och de fysiska kraven höjdes.
Vid denna tiden fanns kärnkratsverket Barsebäck i drift. Vi fick gå en utbildning på en veckas tid där vi övade att inta Barsebäcksverket från terrängen utanför staketet, in på anläggningen och in i byggnaden. En fysiskt jobbig utbildning. Ute var det kallt, mörkt och blött och inne på verket var det tropisk värme. Det var mycket förberedelser och tungt att ta sig fram med all den enormt tunga utrusning som krävdes. Hjälmen var en stor stålkruka med ett litet smalt brevlådeinkast så man kunde se och kunna röra sig. Skyddsvästen var så otymplig att det var svårt att både bocka sig ner men lika svårt att resa sig upp. Den gick långt ner på låren.
Övningsledarna hade minerat terrängen med små sprängsnören i olika höjder och hinder som skulle försvåra vår frammarsch. Ingen var särskilt road av påfresningarna och framåt natten blev det ganska tyst bland oss poliser som tog oss runt ålande och hasande i taggsnår och på sumpmark.


Eftersom jag sällan kan hålla mig för skratt och ser oftast de komiska i livets småprövningar, kom jag ständigt med dråpliga kommentarer och tillrop där i mörkret. Vi som skulle vara knäpptysta och detta som skulle vara dödligt allvar. Män tar krig på djupaste allvar. Det ska man. Men leka krig kan aldrig bli allvarligt. Så mellan varven fick vi avbryta övningen för vi gapskrattade så högt att vi blev avslöjade . Har man en gång börjat skratta när man är trött, är det svårt att sluta.Jag kan inte. Övningsledaren som var en äldre fd militär var en man med en skarp framtoning. Det var inget som roade honom av de fniss och tjut som jag åstadkom där ute i mörkret. Jag kände att jag troligvis hade ett innestående möte hos chefen att avklara efter övningens avslut.


Vi tog oss in i Barsebäcks kärnkraftverk och Brandkåren och Ambulans var även med i denna slutövning och allt gick väl och som planerat. En av oss fick panikångest då vi fick krypa i så små utrymmen att alla kunde inte ta sig helt igenom plåtrören och de olika små gångarna som vi skulle passera. Det var oerhört varmt och en fick också känning av vätskebrist. Jag har dock aldrig haft så mycket funderingar över små utrymmen så för mig gick det bra.
Efter övningen och slutfört uppdrag fick vi godkänt samtliga. Chefen höll tal och harklade sig ljudligt innan han spände ögonen i mig . Han hade genomfört många militära övningar och även polisiära men aldrig haft en sån glad påhejare och glädjespridare när det var riktigt surt och påfrestande och när det var som värst då man gav upp, kom jag med dråpliga hejarrop och kommentarer och tjut, så att vi fick avbryta övningen på grund av skratt. Jag var stämningshöjaren.


Men vardagen kom och de övningar vi fått lära oss, blev realiserade genom verkliga uppdrag. Att bryta sig in i olika byggnader, lägenheter och bostäder för att gripa farlig person. Vid ett tillfälle blev självaste chefen Johnsson så exalterad att han av bara farten, följde med ut på ett uppdrag i Malmö där vi skulle ta oss in i en lägenhet på 4e våningen och gripa en farlig person med misstänkt vapen. Vi uniformerade poliskonstaplar utrustade oss enligt konstens alla regler och med de skydd vi hade att anstå, han kommisarie Johnsson, glömde allt som hette säkerhet och endast iklädd uniformsbyxor, en polisjacka och en båtmössa rusade han före oss alla uppgrupperade och väl inarbetade arbetspositioner, rakt förbi oss och rätt in genom den insprängda lägenhetsdörren. Där irrade han omkring och någonstans i något rum kom han väl på sig själv...


Nu var det inte så allvarligt att den person som vi skulle gripa befann sig i ursinne. Men det visste vi ju först efteråt. Han satt i en fåtölj och sov med sitt avsågade hagelgevär och med minst en hela vodka innaför västen. Vi kallade herr Johnsson för "fort farlig fel" efter den fadäsen.


Piketen fick även uppdrag som att spärra av större områden. Det gick ju utmärkt då vi var så gott om folk på ett och samma bräde. Det hände att vi fick stå i timmatal och vakta avspärrningar och föremål. Inget jag tyckte var så himla kul. Var det sommar kändes det helt okej för då slapp jag frysa. Vintertid gick det 5 minuter så hade jag frusit vad jag orkade med.


Vid ett tillfälle vid en avspärrning av Möllevångstorget i Malmö, stod jag och vaktade en av gatorna för inpassage. Torget var bombhotat och ingen skulle passera in dit. Jag hade sett att ett gäng grabbar suttit på en trappa till ett hus och studerat mig en stund, när de klev fram och frågade om jag kunde ta av mig båtmössan? De hade nämligen slagit vad. Två av dom där killarna trodde att jag hade hår på huvudet, medan en, var säker på att jag inte hade det. Nu täckte ju den lilla båtmössan jag hade på mig, allt mitt kortsnaggade svarta hår och det var bara att ta av sig mössan och bevisa att hår fanns det, om än lite. Det blev applåder - även från flera fönster uppe i husen. Fler hade nog slagit vad om mitt hår.


Den där båtmössan var en smal mössa som man tryckte ner över skallen. Den gick från pannan och till nacken och såg verkligen ut som en uppånervänd båt. En sen kväll körde en patrull in på Davidhallstorg, på dess innergård. De ropade upp ledningscentralen och bad en av de äldre gamla gubbarna som satt där, Egon, att komma ut på balkongen, för de hade hittat hans båtmössa. Egon intet ont anande, klev ut på balkongen som vette ut mot gårdspanen. På gården låg en stor gammal eka som patrullen hittat i kanalen. Egon hade ett stort huvud.
Chefen i den piket jag var placerad i,var ganska kvinnofientlig. Han roade sig oftast med att skämta förnedrande om kvinnor och inte sällan ur ett perspektiv där kvinnor var både värdelösa och svaga. Han var gift och hade två pojkar. Familjen bodde i Perstorp där de hade byggt en ny villa. Han såg sig själv som manligheten personifierad. De hade unnat sig lite lyx i utrustningen i sin villa genom att hans fru fortfarande lämnade bröstmjölk som hon pumpade ur , förvarade i små kannor i kylen för att sen lämna in till BB och få betalt rejält av landstinget.
Men efter en tid veknade hans kvinnofientlighet mot mig. Jag blev respekterad av honom. Kanske var det för jag alltid nonchalerade honom så fort han skröt eller pratade illa om kvinnor, eller så var det för jag skämtade hej vilt om hans lysande vita flint som var lika fräknig som pippilångstrumps näsa.


En dag på hösten då vi hade fridagar och han varit och jagat kanin, kom han spontant hem till mig i bostaden och överlämnade stolt två flådda kaniner som han enligt bästa kocktips, lagt i mjölk. Den där kaninen blev aldrig tillagad hos oss. Ingen var så värst sugen. Hur skulle vi veta om det var mjölk eller ...mjölk?

 
 
Allmänt | | Kommentera |
Upp