Snickarglädje och buskul

Det lilla kedjehuset vi flyttat till blev fint efter lite målning och tapetsering. Köket var väldigt nedslitet så efter en kort tid, beslutade vi oss för att byta ut vissa delar. Vi hittade fina vita luckor, knackade ner kaklet, till min mors stora förfäran, då detta kakel var från Höganäs och minsann var ett ytterst exklusivt kakel. Hon hade ju samma i sitt kedjehus. Men det var så fult att man blev deprimerad. En överbyggd serveringsdisk skruvade jag ner och istället satte vi ett skåp på kortsidan av väggen. Nya bänkskivor i vitt, vilket ju var 90-talets mode och det riktigt lyste om vårt nya kök. Vi hade en snickare som skruvade upp köket, givetvis utan F-skattebevis och vita papper, vilket gjorde att vi inte kunde säga så mycket när han kom varje dag och stank gammal bakfylla. Vi bad honom även lägga ett parkettgolv i kök och matplats. Vi kom över ett tjockt massivt trägolv som skulle kosta en förmögenhet men med de rätta kontakterna fick vi det till ett bra pris. Det skulle läggas på hakar för att ge golvet svikt. Det var ett ljust bokgolv. Snickaren la golvet. Allt var frid och fröjd. Tills vi vaknade upp dagen efter. Då var det en hög träbro utanför vårt sovrum. En ännu större träbro invid köket. Golvet hade svällt och träet hade rest sig som i en pik. Snickaren hade lagt golvet dikt an väggen utan distansklossar. Det gick inte att gå där. Det såg ut som en bergochdalbana i hela köket.


Eftersom det inte var jag som hade hittat den där fyllebulten till snickare, fick maken försöka få tag på honom igen. Inga mobiltelefoner vid denna tid. Efter mycket om och men lyckades han få tag på honom men då mindes han inte ens att han lagt något golv, än mindre vem vi var...
Så det var bara för mig att sätta mig och slå i den gula telefonkatalogen efter en golvläggare som kunde komma hem och dra upp golvet. Hur många var intresserade av det? Ingen.


Till slut hittade jag "Sköna Golv" i Löddeköpinge. En jättestor golvfirma med gott rykte. Jag åkte dit. Presenterade mig och mitt ärende och pratade med ägaren. En lång, snygg man men med en kroppshydda som fick mig att framstå som anorektisk dvärg. Jag bjöd hem honom på kaffe och nybakade bullar. Han kom. Åt halva satsen med bullar och drack en kanna kaffe och bäst av allt. Han tyckte synd om mig. Han skulle genast skicka en golvläggare som sågade upp golvet. Om det kunde räddas, skulle de göra allt. Det gick att rädda golvet men vissa bitar fick helt läggas om. Vi kunde äntligen gå rakt fram och inte på lister och väggar.
Då inte alla golvlister fanns på plats, ville maken färdigställa allt. Att ha bitar som saknas av golvlist skämde det fina golvet, som han uttryckte det. Så han fick fram spik och hammare och spikade fast de vitlackade breda spröjsade golvlisterna. Tjusigt. Allt klart.


Ett halvår senare då jag kom upp på morgonen och skulle koka kaffe, upptäckte jag en svart märklig fläck på golvet. Den hade inte synts till innan. Golvet var ju så ljust. Det kändes konstigt då jag tryckte på golvet. Lite mer sviktande än vanligt. Jag ringde golvläggaren. Han kom mycket väl ihåg mig. Även han hade fått äta mina kanelbullar. En timme senare kom han och tittade på fläcken och skakade illavarslande på huvudet. Vi måste nog bryta upp golvet. Sagt och gjort. Golvet åkte upp och när det lyftes upp, uppdagades en mindre svimmingpool på betonggolvet. Maken hade spikat en spik genom diskmaskinens avloppsslang så den hade stått och sprutat ut vatten i över ett halvår. Eftersom golvet låg på hakar och var så tjockt tog det tid innan betongen var mättad av vatten. Först då kom fläcken.


Istället fick vi en enorm fläkt med långa tjocka mjuka kondomliknande plaströr där varmluft blåstes ut. Nu kunde vi inte heller gå på golvet utan fick lägga små broar av plankor mellan bordet, köket, badrummet och till sovrummet. Barnen lekte -"inte nudda golvet" och var överförtjusta. Råkade de trampa på golvet blev strumporna genast dyngsura.


Det tog ytterligare ett halvår innan betonggolvet var torrt för att kunna lägga ett nytt golv. Vad lärde man sig av det. Köp inte gymnastikgolv till köket, använd en golvläggare, inte en full snickare till att lägga golv, låt aldrig en entusiastisk make med tummen mitt i näven, spika en endaste spik.


Jag arbetade inte full tid när jag började på VD 2. Eftersom barnen var små och jag ville slippa ha dom på dagis, arbetade vi skift båda och om jag gick ner lite i tid, kunde vi pussla med scheman så att vi fick lediga dagar tillsammans men avlöste varandra under arbetspassen. Ibland kom min mamma och passade barnen då vi skiftade om på vårt arbete och ibland hade jag min grannfru som gick över till oss. Det handlade oftast bara om någon timmes tid då barnen sov. Jag hade även en grannflicka som ville ha lite extra pengar under sin studietid och som kom och passade till flickorna. Efter nattpasset som slutade klockan 06.00 fick jag inte möjlighet alltid att sova, men då barnen började i förskolan, vid 5 års ålder, kunde jag sova några timmar. Vi hade bara en bil, vilket gjorde att vissa av arbetspassen cyklade vi till jobbet. Det var 2 mil dit. I ur och i skur. Några gånger kombinerade jag det med att springa till jobbet. När passet var slut, bad jag de kolleger som påbörjade nattpasset kl 21, att skjutsa mig hem. -Hur har du tagit dig hit? - Sprungit! - Då kan du fantamej springa hem! Men de skjutsade mig alltid och tyckte jag var galen som orkade springa 2 mil, sen träna styrketräning på den fysiska timmen innan arbetspasset och sen arbeta 10 timmar. Och det var det ju faktiskt. Men så fortsatte jag hela mitt aktiva polisliv. Att springa toklångt, träna styrketräning, cykla och simma. Det medförde inte bara god kondition, det medförde att mitt självförtroende alltid var bra och att kolleger alltid räknade med att jag var stark och klarade av att släpa tunga fyllor men även ta för mig och hugga i, då det gällde. Att räknas som en "hel" polis var viktig för mig. Det var nog det som var drivkraften just då.


Nu hade det hunnit bli fler kvinnliga kollegor och i den utsättning jag hamnade i, fanns flertalet kvinnor. Korta, långa, tjocka och smala. Alla med olika förutsättningar. Man skulle väl kunna tänka sig att vi kvinnor skulle hålla "ihop" men jag upplevde det nog mer som att konkurrensen blev hårdare. Det var lugnare då vi var färre även om det inte var lättare.


Att två kvinnor arbetade tillsammans i en patrull, hände ju också mellan varven. Då fick vi smeknamnet "Pärlhönorna" och det var inte ovanligt att det skämtades hej vilt.
Ett nattpass fick jag och en kvinnlig kollega, uppdrag att köra till Lundavägen i Arlöv. Där skulle det vara en bil som hamnat hupponer med taket neråt och hjulen upp. En enligt polisspråket, bil på taket. Så var det också, men bilen på taket var en reklambil som var upphissad på ett hustak som en reklampelare för företaget. Kollegerna skrattade så de kved inne på ledningscentralen, när vi letade och letade efter bilen som skulle kört av vägen. Tills någon hördes i andra änden av polisradion och undrade lite förnedrande om vi verkligen inte hittat bilen än.
Kollegan och jag, gick in i ett rum på polishuset och ringde in på ledningscentralen och trixade med telefonnummer, så att de blev uppringda av en kvinna på ett betalnummer och hon började stöna och med djup sexig röst berätta vad hon tänkte att hon kunde utföra för sexuella tjänster per telefon. Skratta bäst som skratta sist!


Vi fick, samma kvinnliga kollega och jag, uppdraget att köra till Lomma polisstation som låg på Kaptensgatan och var ett gammalt fallfärdigt gult hus men en pytteliten smal halvtrappa upp till entredörren. Där skulle vi biträda Lommapolisen med en transport av en känd gripen våldsman. Han skulle intransporteras till Davidhallstorg för att låsas in i arresten. Lommapatrullen hade inte möjlighet själva, att ombesörja den färden, varför kan man ju undra, men vi fick den arbetsuppgiften. Mannen hade en våldsam historia bakom sig med många övergrepp och dömda misshandelärenden och hade tillbringat en del år bakom galler.
Där kom vi, jag och kollegan, hon väldigt kortväxt och pipinett och jag då, som jag var. Pärlhönorna. Då vi mötte kollegorna i den trånga entren fick vi svepande skeptiska blickar uppifrån och ner. Inte så att kollegorna inte visste vem vi var, tvärtom, men hur kunde ledningscentalen skicka två kvinnor att transportera en jättelik våldsman med historik som fick den tappraste konstapeln att tänka efter före...?


Vi blev invisade till polisstationens lilla kontorsrum där denna beryktade mannen satt på en väggbänk av trä, med händerna knäppta med handfängsel bakom ryggen. Han var nästan lika lång som min kollega fast att han satt ner och hon stod upp. Kollegorna på polisstationen höjde flera gånger på ögonbrynen och vi kunde ana både skadeglädje och skepsis, blandat med lite förakt. Förakt för att vi egentligen vågade.


Med lite svårigheter fick vi baxat ut den gripne våldsmannen till vårt baksäte i polisbilen. Han fick nästan inte plats. Men med händerna bakom ryggen och sätet framför tillbakaskjutet så långt mot mannens ben att han inte fick möjlighet till någon som helst röreslsefrihet, satte jag mig vid ratten och den kvinnliga kollegan satte sig bredvid mannen. I backspegeln såg jag nästan inte kollegan. Busen fyllde både baksätet och spegeln.


Men vi kände ju varandra. Jag och kollegan. Vi visste hur vi skulle göra. Jag var en fena på bilkörning och hon hade svart bälte i att prata. Hon pratade med mannen så jag kände att energin blev positiv. Småpratade om ditten och datten och undrade artigt hur mannen hade det och vad han "råkat" ut för i sitt tuffa liv.


Det brukade ta ca 20 minuter att köra från polisstationen i Lomma till polishuset på Davidhallstorg, men denna turen, tog mindre än 10 minuter. Kanske snarare 8 minuter. Ju närmare vi kom Malmö ju tystare blev mannen.
När vi rullade in på gården på Davishallstorg och in i intaget och baxade ut den tilltuffsade och omtöcknade jätten, mötte vi personalen i dörröppningen. De hade blivit varslade att vi körde en sk "farlig person" och de skulle möta upp.
Mannen stönade ljudligt och dunsade ner på den bänk i intaget som han blev anvisad. Han var blek om nosen och en av vaktkonstaplarna undrade lite diskret hur han mådde?
-"Jag har aldrig i hela mitt liv åkt bil så jävla fort, helt sjukt, fy faen va jag var rädd och aldrig har jag nånsin mött en kärring med sån jävla svada. Jag hann jävlar i det inte ens bli förbannad!"

 
Allmänt | |
Upp