Rättvisan som inte fanns.

Efter något års tid på trafikavdelningen blev det aktuellt att anmäla sig till MC-kursen. Givetvis tackade jag ja bums. Det var ju liksom det som drog för mig. Det visade sig att innan man blev uttagen till kursen, skulle man gå igenom en sk motorcykeltest. Det innebar att alla de som var intresserade av att vilja gå kursen, fick testas OM de var så pass duktiga att de höll för kraven. Helt rimligt tyckte jag. Med på den testkursen fanns trafikpolisens avdelningschefs son. Han liksom jag själv, saknade behörighet för MC men som med allt inom polisen så finns det dispens för att framföra alla fordon oavsett om man hade behörighet eller inte. Så det fanns dispens att köra på de allmänna vägarna för honom och för mig under ledning av testledarna och förman.
Vi kallades till en dag på sensommaren. Utrustning stod så klart polisen för. Vi fick oss tilldelas varsin gammal polismotorcykel och varsin skinoverall, hjälm, handskar, boots och allt det som krävdes för att köra motorcykel. Åh nä..De hade ju givetvis inte storlekar som var anpassade efter en kvinnokropp. Nu hade jag ju turen att inte vara så värst kurvig och kvinnlig i min kropp och vid den tiden var jag så vältränad att de skjortor som var uppsydda för kvinnor inte alls passade min kropp. Jag hade bredare hals, grövre axlar och armarnas omfång var på tok för stort. Jag hade herrstorlek 39. Så det gick rätt fint med skinnoverallen. Det var bara armarna och benen som var lite för långa. Men så är det ju - män har ju längre armar för att kunna sträcka sig och öppna dörrar, dra ut stolar och bära matkassar. Eller hur?


Vi samlades klockan 0600 i polisgaraget under Lärkträdets polisstation. Där fanns motorcyklarna uppställda på rad. Det var 9 manliga kollegor som anmält sig och så jag. Två kursledare mötte upp oss. Allt var klart.
Vi skulle köra i gemensam trupp ut till Björka flygfält som var nerlagt sen länge och bara fick tas i anspråk just under sådana här övningar och tester. Björka ligger i närheten av Sjöbo. Från Malmö är det ca 5 mil.
Solen gassade lite blekt och det var fint och torrt på vägen. Vi skulle köra till fältet och där testas på olika moment för hanteringen av motorcykeln. Det var inte givet att bara för att man körde omkull eller välte med motorcykeln, skulle man bli kuggad. Det var helt okej att göra en massa fel, det var HUR vi löste omkullåkningar och incidenter som var intressant. Vi skulle både köra fort, svänga mycket, köra ner i diket och helst upp igen, köra körgård med olika former av hinder och snitslar. På hemvägen skulle vi köra på grusväg för att se hur vi klarade av att hantera motorcykeln på rullgrus. En polismotorcykel är tyngre än vanliga motorcyklar. De är dels mer utrustade med allsköns polisutrustning men även stabilare och mer krockvänliga, än vanliga. Men tung, det var den motorcykel jag blev tilldelad.


Jag var svettig redan innan vi lämnade garaget. Nervös och en lätt oro fanns i hela kroppen. Köra av vägen och upp igen. Välta med ett halvt ton cykel. Inte var jag jättesugen på det inte. Men har man satt båten i sjön. Det var bara att "hoppa" upp och följa efter den lilla parad av motorcyklar som ringlade sig upp ur källaren från polisgaraget. Jag hade inga solglasögon med mig. Det var en klar miss. Visiret på den hjälm jag fått låna, kändes som jag hade stoppat ner huvudet i en glaskupa med uppäten glass. Det gick helt enkelt inte att ha det nerfällt om jag inte skulle köra av vägen i närmsta korsning.


Jag är ingen tävlingsmänniska alls. Åtminstone inte vad gäller att tävla mot andra. Det tycker jag är så himla meningslöst. Har alltid kännt så. Den enda tävling jag gillar är den mot mig själv. Hur andra gör, är inte viktigt heller. Därför har jag aldrig tävlat i någon sport, även om jag säkert kunnat vinna mycket. Jag har heller aldrig klarat av att vara föreningsmänniska inom någon sport. Inte bra på det alls. Men här gällde det att klara av att hänga med i farten mot Björka flygfält. Alla vet väl att män tävlar sinsemellan. Är det sen en kvinna med i gänget, så blir det inte mindre tävling. Då måste ju männen dels slå ut varandra men även imponera på kvinnorna, eller som i detta fallet, imponera på mig. Köra slalom, stå upp helst på tårna, sitta ner på sadeln och sträcka ut benen rätt ut och göra krumbukter. Det gick ju en liten stund tills kursledaren tittade i sin backspegel. Då var den stajlingen över.


Jag körde sist i ledet. Det kändes bäst. När vi kom till Björka skulle vi samlas på en större asfalterad öppen plan. Motorcyklarna skulle radas upp med 1.5 meters mellanrum och alla skulle stå på rak linje med framhjulet på samma håll och motorcykeln skulle ställas upp på mittstödet. Sen skulle vi ställa oss framför vår motorcykel, ta av hjälmarna och lyssna till instruktionerna, för de skulle bara framföras en gång.
Det var mycket information. Fram till lunch skulle vi ha avklarat raksträckor med uppkomna hinder att väja för, svänga runt på smal väg, svänga långa svängar i hög hastighet och då det var avklarat, skulle trafikavdelningens operativa chef, Ingemar LIndblad, komma till Björka Flygfält på sin mc och köra bakom var och en av oss och för att göra en bedömning hur vi klarade av att hantera motorcykeln. Innan lunch kom också hela trafikavdelningens långa kommissarie Jönsson, med egen chaufför, i en stor svartmålad bil. Där fanns också med några andra kursledare och instruktörer som skulle se på oss då vi körde på körgården.
Så var det min tur i körgården. Att köra slalom, köra upp på en liten planka, stå upp och svänga runt en stolpe. Stanna och parkera och sätta mc på mittstället. Det gick bra en stund, sen stöp både jag och motorcykeln rätt ner i asfalten som en död svan som blivit skjuten. Det var bara att kliva upp igen, ta tag i motorcykeln som fortfarande hade motorn igång, med rätt teknik ta upp den från backen. hoppa upp och fortsätta. Någonstans där kände jag att jag skulle vilja ta motorcykeln och köra förbi hela klungan med gubbar uppradade med sina fina uniformer, sprätta grus i ögonen och sträcka ut tungan mot dom och dra hemåt.
Alla hade ju bara fokus på mig. Inget annat var intressant.


Så var det dags för att den store mannen och experten på bilar och motorer, Ingemar LIndblad (han som pratade i radion om trafiken på 90 talet och rapporeterade olyckor på olika vägsträckor. Utpräglad småländsk dialekt. Jag gillar smålänningar men jag tyckte inte om honom.)
Han uppmanade mig att köra framför honom och vi hade en egen kanal på radion där vi kunde kommunicera med varandra. Han instruerade mig om hur jag skulle köra inne där på flygfältet och jag gjorde precis som han beordrade. Efter 5 minuter fräste han förbi mig med sin spitternya blänkande polismotorcykel, så att det lilla gruset på asfalten stod åt alla håll och motorn skrek till. Den jazzade kaxigt till med bakändan innan han svängde tvärt in framför mig och sa att jag kunde stanna till där.
Det gjorde jag. Han stannade och vi stängde motorerna. Han lyfte upp sitt visir. Hans visir var blankt med mörk film så man såg inte in i hjälmen men han såg ut.
Då sa han följande.
-" Jag kommer inte att godkänna dig som blivande MC-polis! För det första ska vi inte ha kärringar på vår avdelning. Halvfigurer som jobbar halva dagar och som måste passa barn titt och tätt, sen vill jag inte personligen ha kvinnor på vår avdelning och så länge jag är chef här, så kommer jag inte att godkänna någon kvinna för någon kurs eller utbildning."
Sen snäppte han till sitt visir så det klickade ner och in i hjälmen och det blev svart. Svart visir och svart i mitt huvud. På ett kick var han borta. Jag hörde bara hur hans motorcykel tjöt lite i avgasröret iväg mot uppsamlingsplatsen därifrån vi startade.


På eftermiddagen körde vi i samlad trupp tillbaka. Färden gick över böljande landskap med stora härliga svängar, utsikt från höga kullar och vida fält, täta skogar och öppna bokskogar. Jag såg knappt något. Jag grät hela vägen hem. Jag var så arg så jag skakade.
Då motorcyklarna avrustats och vi med dom, blev vi uppkallad en och en till de intruktörer och kursledare som deltagit med oss hela dagen. Det var två kollegor. Jag kände de väl. Jobbat i olika konstallationer tillsammans med båda två.
En satt vid skrivbordet och en stod och tittade ut genom fönstret. Kontorsrummet var på 5 våningen så där var säkert fin utsikt.
Kollegan bakom skrivbordet tittade ner i bordet och deklarerade med rätt tunn röst att de hade beslutat att jag inte var antagen till motorcykelkursen på grund av att jag var för klen och svag. Han tittade inte upp ur papprena. Inte heller han som fastnat med blicken på utsikten. Det blev knäpptyst i rummet.
-"Jag är en av Sveriges starkaste kvinnliga poliser och en av de starkaste poliserna i de skiftlag jag hitintills arbetat tillsammans med - Det måste finnas en annan anledning än att jag anses svag. Vad som helst men inte svag!!"
Inget svar och inget ögonkast mot mig. Det förblev tyst.


Jag gick ut ur rummet ner till det omklädningsrum som tillhörde kvinnorna, det vill säga ett skåp med en toalett, bytte om och gick mot herrarnas omklädningsrum eftersom jag visste att mitt turlag skulle påbörja dagens arbete. Vi hade kommit överens om att jag skulle gå dit och berätta för dom om hur och vad som hänt under dagen.
Herrarnas omklädningsrum var en bit bort. Längst bort i korridoren i källaren. Jag klev över tröskeln in i omklädningsrummet. Där stod mitt jobbgäng, vissa iklädda bara kalsonger, andra underställ, någon som stod naken i duschen. Allas ögon landade på mig. Alla hade glada förväntasfulla ögon och ingen sa något utan väntade på mitt ord - att allt gått bra!
-"Jag blev inte godkänd på grund av att jag är för klen och svag" sa jag helt apatiskt.
Det var som att kasta in en brandfackla i en bensindränkt vedhög. Det blev lynchstäming och alla skrek i munnen på varandra. DETTA..DETTA skulle de gå vidare med. Allt från facket till diskrimineringsombudsmannen och JämO. DE skulle skriva. DE skulle riva upp himmel och jord och avsätta Ingemar LIndblad. Jag kunde luta mig tillbaka. De skulle kräva upprättelse.
Kollegorna gjorde verkligen allt för mig. Skrivelserna haglade över mig. Jag kunde bara godkänna dess innehåll. Varma kramar, hejade peppande prat.
Men denna tävlingen hade jag ju aldrig anmält mig till. Jag ville arbeta - inte kriga för min rätt. Jag förklarade för kollegorna att jag inte vill fortsätta och jag fick heller inga kurser. Jag slutade självmant efter en tid och återgick till vaktdistrikt 2, tvärs över gatan, och började återigen bilpatrullera på Malmös gator. Kurschefens son gick däremot MC-kursen.

 
Allmänt | |
Upp