Elev som elev

Assistenkursen var ingen kioskvältare beträffande ny kunskap eller nya tillförda ämnen, men det var bra att få repetera allt jag hade lärt mig på grundkursen. Man kan säga att det blev en repetionskurs. Eftersom polisyrket kräver mycket kunskap i lagtext som ska förvandlas till praktiskt kunnande, borde man oftare faktiskt ha repettionskurser. Fast denna kursen kallades för äktenskapskursen, för många äktenskap gick åt skogen efter de avslutade 10 veckorna . Att komma till Stockholm, fri som fågeln och ingen att ta hänsyn till och sen träffa en massa likasinnade, medförde att många hoppade över skaklarna. Sorgligt. Minns att det var en 34-årig kollega som kom från landsbygden och nyligen blivit far för 4:e gången. Han hann både träffa ny ung kollega, flytta in till henne i hennes lilla lya i en Stockholmsförort och överge sina 4 barn och fru. Min gamla före detta svärmor, en bestämd storväxt före detta bondmora, som aldrig var särskilt munter till sinnet, hade själv fått genomgå en skilsmässa i sina unga dagar och blivit lämnad med 4 barn, fnös högljutt när jag kom hem efter kursen och berättade för henne om min kollegans bravader.
-"Trodde han att han skulle få det roligare där då?" och det var väl lite så alla tänkte. Man kan undra hur historian slutade.


Det var så skönt att komma hem igen och få träffa barnen varje dag och återgå till det vanliga livet med jobbet. Jag tror jag tappade 5 kilo på den där kursen. Plugga, sova, träna och ibland en chokladbulle med kaffe. Minns att jag sprang 1 mil om dagen och det var en smällkall vinter med massor av snö. Jag var inkvarterad tillsammans med en kollega och kompis, Eva, vars rika moster hade en stor kåk i Enebyberg. Mosterns son, Evas kusin, hade konverterat till någon religion och rakat av sig allt håret, gett bort alla sina tillhörigheter och gick tyst omkring som en vålnad i ankellånga färgsprakande klänningar och vi vågade knappt titta på honom trots han var jämngammal med oss. Man kan ju även undra hur det gick för den kusinen.


Jag började åter arbeta på VD 2 Östervärn, men bara efter en kort tid, blev jag tillfrågad om jag kunde biträda rekryteringsavdelningen som var beläget i Kronprinsen i Malmö. Samtidigt hade det uppstått en ledig tjänst på Trafikavdelningen. Jag hade tidigare innan assistenskursen, satt upp mig som intresserad på den sk "Årslistan" och nu hade turen kom till mig. Jag tackade bums ja men ville inte missa rekryteringsarbetet. Det varade bara 3 månader och det behövdes alltid personal som kunde biträda rekryteringskonsulenten. På den tiden sökte lika många till polisen som idag men då anställde man många fler poliser per omgång. Jag tackade ja till rekryteringen och då jag blev uppkallad till Trafikavdelningens chef, Kommisarie Jönsson, skakade han på huvudet när jag sa att jag bara först skulle göra rekryteringen och sen kom jag. DET gick inte för sig. Var det så att jag ville ha en tjänst på Trafikavdelningen, så fick jag börja där NU - inte om 3 månader. Han var sur som ett äppelskrutt och betraktade mig lite med avsky och med små kisande ögon. Det lyste misstro och skepsis lång väg om karln. Men han fick bita i gräset den gubben för chefen för personalavdelning, pekade med hela handen och jag fick börja på rekryteringen och samtidigt fick jag tjänsten som polisassisten på Trafikavdelning. Att påbörja när jag hade rekryteringsarbetet klart! Jag kunde ha fått en bättre start men nu blev det som det blev. Jag var själaglad.


Högsta chefen för personalavdelningen tilltalades vid titel, Personaldirektören, och folk hukade sig och stod givakt vid hans närvaro.En mossig gammal gubbe med tjocka svartbågade glasögon som förstorade hans ögon 5 gånger så mycket och fyllde ut hela ytan i glasögonen och det fick mig att tänka på skämtmasker man förr som man kunde köpa på partyaffären "Buttricks" på gågatan i Malmö. Det spåg ut som han hade satt coca colabottnar i sina glasögon. Stora tvinnade mustacher i svagt rött, pekade ner i golvet och han pratade med en mycket märkvärdig utpräglad skånskstockholmsk dialekt. Som om han en gång var en skitunge med bred skånska och sen fick lära sig att prata ordentligt. Nä, den gubben var inte omtyckt av någon.
Men han uppskattade att jag hade tackat ja till arbetet och jag fick mig tilldelat ett litet krypin i en oändligt lång korridor i kontorslandskapet i det grå låghuset bredvid höga Kronprinsen. En annan kollega hade också tackat ja, Christina, och hon hade varit där på rekryteringen ganska många gånger och vi fann varandra ganska snabbt. Arbetet bestod i att vi fick varsin halvmeter hög stapel med tjocka mappar innehållande de olika polisskolesökandes alla ansökningshandlingar. Det rörde sig om ca 40 stycken var. Grovgallringen var redan gjord och de som fanns kvar, skulle bli synade, testade, granskade och intervjuade. Ett rätt digert arbete.
Först skulle vi gå igenom handlingarna, därefter få tag på minst 3 referenser till var och en som kunde berätta om den sökandes meriter och förehavanden, därefter blev det fysiska tester såsom simning/livräddning, testcykel, styrkeprov, personlig intervju, uppsatskrivning, svenskprov och till sist avgöra om sökanden klarat av alla delmoment och själv lämna en bedöminng längst bak i mappen i ett igenklistrat kuvert. Till sist närvara vid den stora intervjun tillsammans med rekryteringkonsulenten, fackliga företrädare och en polis, för att slutligen då besluta om vederbörande hade klarat av allt och kunde komma att få gå polishögskolan och med det faktiskt få en anställning.


Jag hade ju två små barn hemma och tidspusslet som alla småbarnsföräldrar har, blev lite svårlagt. Flickornas pappa arbetade skift och jag skulle arbeta 8-17 och med bara en bil och ingen barnpassning eller dagis, blev det lite...komplicerat. Men jag sa en dag till den där mossiga gubben, när vi råkade ha lunchtid samtidigt, att jag inte hade någon barnpassning och att det kunde bli svårt för mig att arbeta heltid. DET tyckte han inte var så konstigt och föreslog att jag skulle anställa en barnflicka som kunde ta hand om mina barn under tiden jag sysslade med rekryteringen.
Nu fanns det ju fler underchefter på stället och jag kom överens med en av dom, att jag skulle arbeta full tid men kunde göra visst arbete hemifrån. T ex att ringa till referenser och att utföra allt skrivarbete. Jag fick 9 kronor i telefonersättning, lånade med mig en gammal Facit skrivmaskin med rostiga armar och det gick faktiskt alldeles utmärkt. Jo jag fick även hoppa över lunchen, eftersom jag hellre sprang en mil då, än att sitta av tiden i lunchrummet med alla stolliga gubbar. Det fanns ett litet duschutrymme i ett omklädningsrum på 2:a våningen i byggnaden. Duschen var inte större än att man gick rätt in över en hög tröskel och man nätt och jämt kunde vända sig om och dra för ett sliskigt tunnt draperi. Låsa dörren gick inte men det gick att låsa de två dörrarna in till kapprummet vilket jag gjorde så klart. Att duscha i ett ytrymme på en sammanlagd golvyta på ca 50 x 50, utan frånluftsfläkt, dyngsvettig, samtidigt som folk tvunget måste hämta prylar i sina kappor i kapprumet och bankade på dörren, krävde viss planering. Duschen fick ta max 3,5 min. Annars tog hela omklädningsprocessen med dusch för lång tid. Personalvård tror jag inte ens var påkommet vid den här tiden. Åtminstone var det inget som framgick. Jag blev utskälld av en manlig kollega som brukade hämta sin ytterrock just vid den tidpunkten som jag råkade finnas där i duschen i omklädningsrummet. Han hade fått vänta 3 hela långa minuter innan jag kom ut och då var han så fruktansvärt upprörd att hans mun fradgades som en hungrig varg som fått lukt på sitt byte. Skulle jag komma där, en jävla sprätta och okupera omklädningsrummet och duschen vareviga dag och dessutom lämna en duschånga av både tvål och parfym som sipprade ut i korridoren, och medförde både att han fick vänta, hans tidsplan förskjutas och att han blev irriterad och upprörd. Jag kunde fara åt helvete med min jävla träning - vem trodde jag att jag VAR?


Han fick be om ursäkt efter att jag berättat för chefen om hans otrevliga uppträdande. Men han menade inte ett endaste ord av vad han sa. Han liksom spottade ut en ursäkt och klarade inte av ens att se mig i ögonen. Jag förlade löpstunden lite senare på dagen men då var det en liten kortväxt rultig dam med mycket läppstift, som behövde hämta sina cigaretter och tändare som låg i hennes handväska som hängde i kapprummet och hon var väääldigt röksugen. Tror hon rökte i det där omklädningsrummet. Tydligen var det bättre doft än duschtvål. Men efter den andra korrigeringen av löptid, kunde jag få vara i fred.


Rekryteringsarbetet var roligt. Så många glada entusiastiska positiva unga människor som ville bli poliser. Men ack så många som stavade fel, som inte kunde simma, som inte ens orkade cykla utan att svimma. En storväxt kille med stort svart burrigt hår och matchande mustach och en tjock bred guldkedja runt halsen, hårigt bröst och minimala tangabadbyxor, stod på tur att utföra simprovet inklusive livräddningövningen. De flesta fysiska prover utfördes på Kockums Fritid i gamla hamnen i Malmö. En fritidsanläggning som polisen hade tillgång till för sin egna personal. Denna man, en kopia av Mark Spitz 1972 på Olympiska Spelen i Munchen, sträckte på sig där på pallen, rättade till sina minimala badbyxor som men näppe dolde det lilla han hade, tittade på oss, mig och Christina och tog sats och studsade upp i luften med ett språng och rätt ner i bassängen. Jag anande oråd innan han ens dök upp över ytan och då han gjorde det, skvalade blodet ner över hans ögon från ett stort sår i pannan. Han simmade på som om inget hänt men då han kom till andra kortändan kollapsade han och vi fick utföra den livräddning han själv skulle gjort under simprovet. Då jag fiskade upp honom, fick jag nästan slåss för att övertyga honom om att han måste avsluta och följa med ambulansen till sjukhuset för med det brevlådeinkastet i pannan han åsamkat sig i sitt störtdyk ner i bassängbotten, kunde han inte fortsätta provsimningen.
Han fördes bort till ambulansen och ombads söka igen till polisen...efter att ha tillfrisknat.


Flera stycken av de sökande, hade sökt under många år och då de mapparna dök upp, ögnade vi bara igenom papprena som hastigast, suckade och kunde konstatera att det som vid förra sökningen saknades för att kunna komma att bli antagen, saknades åter denna gången.
Kvar fanns en hög om kanske 20 ansökningar var som skulle arbetas igenom. En sen söndagskväll, klockan var säkert närmare halv 9 på kvällen, satte jag mig för att ringa till några referenser från det militära. Militärer är alltid svåra att nå. Är de inte ute i fält så hittar de på något annat som gör att de inte kunde nås per telefon på sitt tjänsterum. Det där med mobiltelefon hade ju varit så mycket enklare. En högt uppsatt militär som skulle lämna referens till en av de sökande jag hade, var så svår att få tag på så jag hade nära nog gett upp. Jag hade pratat både med hans hustru och med hans överordnad men varje gång jag sökte honom, tutade signalerna ut och telefonsvarare var ju heller knappt uppfunnen. Till slut fick jag honom på tråden men då kunde han inte lämna några referenser eftersom han inte hade papper framför sig med den militär som jag eftersökte referens ifrån. Den här kaptenen var väldigt korrekt, vältalig och synnerligen noggrann över vilka ordval och omdömen han skulle lämna beträffande den grabb som nu sökte till polisen. Nåväl, vi kom överens om en söndag och nu ringde jag.
Hans fru svarade i deras hemtelefon i Ystad. Jodå, ett litet ögonblick så skulle hon meddela Kapten att rekryteringskvinnan från polisen sökte honom...
Det knastrade i andra änden och långt borta i periferin hörde jag hur kvinnan gick några steg på ett parkettgolv bort från luren och avlägsna röster mellan en man och en kvinna hördes svagt genom luren. Det tog en liten stund så sprakade det till igen och en mörk mansröst presenterade sig som Kapten. Jag presenterade mig och mitt ärenden och refererade till vårt senaste samtal att jag trots den sena timmen på söndagskvällen, ville nu ha den samlade referens som Kapten kunde lämna om polissökanden.
Kapten harklade sig, snorade till och försökte nog samla ihop både armar och ben men det gick inte särkilt bra. Han var så berusad att han inte kunde prata sammanhängande och efter några sluddrande ord löst tagna i luften, undrade han om inte jag och han kunde träffas lite på tu man hand och växla denna informationen istället. Han kunde bjuda på en middag och han ville hemskt gärna veta vad som krävdes för att kunna bli polis..DEEET hade han alltid velat bli, sluddrade han fram. Jag minns inte vem som la på luren först, jag eller hans fru.


En storväxt kraftig robust tjej i 25 års åldern, var otroligt samlad inför cykeltestet. Hon hade klarat svenskprovet och simprovet och nu var det konditionstestet som skulle avklaras. Hon bar grå ordinära mjukisbyxor med resår vid anklarna och knytsnören i midjan. Stora rejäla fötter med färgglada löpskor väl snörda. En luvtröja från Gul&Blå i svagt gult och med 50-tals tryck av Betty Boop framtill på bröstet, ett cendréfärgat lockigt otvättat hår uppsatt i en liten minimal hästsvans i nacken. Hon var svettig redan innan hon satte sig upp på testcykeln. Sadeln fick höjas. Styret fick justeras sen kunde hon börja cykla. Jag minns inte hur länge man skulle cykla, inte heller hur fort, men det hann inte gå många minuter förän hennes ansiktsfärg förbyttes från blek till högröd och vi fick be henne stiga av från cykeln för hennes puls skenade. Vi kom överens om att hon troligtvis hade en infektion i kroppen. Det såg nästan ut så på kurvan som visade pulsens arbete. Arma tös. Det blev ingen polis av henne heller. Åtminstone inte den gången. Eller så berodde det på att hon rökte som en skorsten. Vad visste vi?
Att flagga för att en polissökande matchar kraven och kunna konstatera att det nog håller hela vägen fram, var så roligt! Som om jag själv hade åstadkommit resultaten. Att presentera och lägga fram alla klara papper och reslutat inför "stora" intervjun och klistra igen kuvertet med...Honom/Henne ska vi HAAA!
Ännu roligare var det efter några år att möta vederbörande och till och med få arbeta tillsammans i patrull.

 
Allmänt | |
Upp