Rättvisan som inte fanns.

Efter något års tid på trafikavdelningen blev det aktuellt att anmäla sig till MC-kursen. Givetvis tackade jag ja bums. Det var ju liksom det som drog för mig. Det visade sig att innan man blev uttagen till kursen, skulle man gå igenom en sk motorcykeltest. Det innebar att alla de som var intresserade av att vilja gå kursen, fick testas OM de var så pass duktiga att de höll för kraven. Helt rimligt tyckte jag. Med på den testkursen fanns trafikpolisens avdelningschefs son. Han liksom jag själv, saknade behörighet för MC men som med allt inom polisen så finns det dispens för att framföra alla fordon oavsett om man hade behörighet eller inte. Så det fanns dispens att köra på de allmänna vägarna för honom och för mig under ledning av testledarna och förman.
Vi kallades till en dag på sensommaren. Utrustning stod så klart polisen för. Vi fick oss tilldelas varsin gammal polismotorcykel och varsin skinoverall, hjälm, handskar, boots och allt det som krävdes för att köra motorcykel. Åh nä..De hade ju givetvis inte storlekar som var anpassade efter en kvinnokropp. Nu hade jag ju turen att inte vara så värst kurvig och kvinnlig i min kropp och vid den tiden var jag så vältränad att de skjortor som var uppsydda för kvinnor inte alls passade min kropp. Jag hade bredare hals, grövre axlar och armarnas omfång var på tok för stort. Jag hade herrstorlek 39. Så det gick rätt fint med skinnoverallen. Det var bara armarna och benen som var lite för långa. Men så är det ju - män har ju längre armar för att kunna sträcka sig och öppna dörrar, dra ut stolar och bära matkassar. Eller hur?


Vi samlades klockan 0600 i polisgaraget under Lärkträdets polisstation. Där fanns motorcyklarna uppställda på rad. Det var 9 manliga kollegor som anmält sig och så jag. Två kursledare mötte upp oss. Allt var klart.
Vi skulle köra i gemensam trupp ut till Björka flygfält som var nerlagt sen länge och bara fick tas i anspråk just under sådana här övningar och tester. Björka ligger i närheten av Sjöbo. Från Malmö är det ca 5 mil.
Solen gassade lite blekt och det var fint och torrt på vägen. Vi skulle köra till fältet och där testas på olika moment för hanteringen av motorcykeln. Det var inte givet att bara för att man körde omkull eller välte med motorcykeln, skulle man bli kuggad. Det var helt okej att göra en massa fel, det var HUR vi löste omkullåkningar och incidenter som var intressant. Vi skulle både köra fort, svänga mycket, köra ner i diket och helst upp igen, köra körgård med olika former av hinder och snitslar. På hemvägen skulle vi köra på grusväg för att se hur vi klarade av att hantera motorcykeln på rullgrus. En polismotorcykel är tyngre än vanliga motorcyklar. De är dels mer utrustade med allsköns polisutrustning men även stabilare och mer krockvänliga, än vanliga. Men tung, det var den motorcykel jag blev tilldelad.


Jag var svettig redan innan vi lämnade garaget. Nervös och en lätt oro fanns i hela kroppen. Köra av vägen och upp igen. Välta med ett halvt ton cykel. Inte var jag jättesugen på det inte. Men har man satt båten i sjön. Det var bara att "hoppa" upp och följa efter den lilla parad av motorcyklar som ringlade sig upp ur källaren från polisgaraget. Jag hade inga solglasögon med mig. Det var en klar miss. Visiret på den hjälm jag fått låna, kändes som jag hade stoppat ner huvudet i en glaskupa med uppäten glass. Det gick helt enkelt inte att ha det nerfällt om jag inte skulle köra av vägen i närmsta korsning.


Jag är ingen tävlingsmänniska alls. Åtminstone inte vad gäller att tävla mot andra. Det tycker jag är så himla meningslöst. Har alltid kännt så. Den enda tävling jag gillar är den mot mig själv. Hur andra gör, är inte viktigt heller. Därför har jag aldrig tävlat i någon sport, även om jag säkert kunnat vinna mycket. Jag har heller aldrig klarat av att vara föreningsmänniska inom någon sport. Inte bra på det alls. Men här gällde det att klara av att hänga med i farten mot Björka flygfält. Alla vet väl att män tävlar sinsemellan. Är det sen en kvinna med i gänget, så blir det inte mindre tävling. Då måste ju männen dels slå ut varandra men även imponera på kvinnorna, eller som i detta fallet, imponera på mig. Köra slalom, stå upp helst på tårna, sitta ner på sadeln och sträcka ut benen rätt ut och göra krumbukter. Det gick ju en liten stund tills kursledaren tittade i sin backspegel. Då var den stajlingen över.


Jag körde sist i ledet. Det kändes bäst. När vi kom till Björka skulle vi samlas på en större asfalterad öppen plan. Motorcyklarna skulle radas upp med 1.5 meters mellanrum och alla skulle stå på rak linje med framhjulet på samma håll och motorcykeln skulle ställas upp på mittstödet. Sen skulle vi ställa oss framför vår motorcykel, ta av hjälmarna och lyssna till instruktionerna, för de skulle bara framföras en gång.
Det var mycket information. Fram till lunch skulle vi ha avklarat raksträckor med uppkomna hinder att väja för, svänga runt på smal väg, svänga långa svängar i hög hastighet och då det var avklarat, skulle trafikavdelningens operativa chef, Ingemar LIndblad, komma till Björka Flygfält på sin mc och köra bakom var och en av oss och för att göra en bedömning hur vi klarade av att hantera motorcykeln. Innan lunch kom också hela trafikavdelningens långa kommissarie Jönsson, med egen chaufför, i en stor svartmålad bil. Där fanns också med några andra kursledare och instruktörer som skulle se på oss då vi körde på körgården.
Så var det min tur i körgården. Att köra slalom, köra upp på en liten planka, stå upp och svänga runt en stolpe. Stanna och parkera och sätta mc på mittstället. Det gick bra en stund, sen stöp både jag och motorcykeln rätt ner i asfalten som en död svan som blivit skjuten. Det var bara att kliva upp igen, ta tag i motorcykeln som fortfarande hade motorn igång, med rätt teknik ta upp den från backen. hoppa upp och fortsätta. Någonstans där kände jag att jag skulle vilja ta motorcykeln och köra förbi hela klungan med gubbar uppradade med sina fina uniformer, sprätta grus i ögonen och sträcka ut tungan mot dom och dra hemåt.
Alla hade ju bara fokus på mig. Inget annat var intressant.


Så var det dags för att den store mannen och experten på bilar och motorer, Ingemar LIndblad (han som pratade i radion om trafiken på 90 talet och rapporeterade olyckor på olika vägsträckor. Utpräglad småländsk dialekt. Jag gillar smålänningar men jag tyckte inte om honom.)
Han uppmanade mig att köra framför honom och vi hade en egen kanal på radion där vi kunde kommunicera med varandra. Han instruerade mig om hur jag skulle köra inne där på flygfältet och jag gjorde precis som han beordrade. Efter 5 minuter fräste han förbi mig med sin spitternya blänkande polismotorcykel, så att det lilla gruset på asfalten stod åt alla håll och motorn skrek till. Den jazzade kaxigt till med bakändan innan han svängde tvärt in framför mig och sa att jag kunde stanna till där.
Det gjorde jag. Han stannade och vi stängde motorerna. Han lyfte upp sitt visir. Hans visir var blankt med mörk film så man såg inte in i hjälmen men han såg ut.
Då sa han följande.
-" Jag kommer inte att godkänna dig som blivande MC-polis! För det första ska vi inte ha kärringar på vår avdelning. Halvfigurer som jobbar halva dagar och som måste passa barn titt och tätt, sen vill jag inte personligen ha kvinnor på vår avdelning och så länge jag är chef här, så kommer jag inte att godkänna någon kvinna för någon kurs eller utbildning."
Sen snäppte han till sitt visir så det klickade ner och in i hjälmen och det blev svart. Svart visir och svart i mitt huvud. På ett kick var han borta. Jag hörde bara hur hans motorcykel tjöt lite i avgasröret iväg mot uppsamlingsplatsen därifrån vi startade.


På eftermiddagen körde vi i samlad trupp tillbaka. Färden gick över böljande landskap med stora härliga svängar, utsikt från höga kullar och vida fält, täta skogar och öppna bokskogar. Jag såg knappt något. Jag grät hela vägen hem. Jag var så arg så jag skakade.
Då motorcyklarna avrustats och vi med dom, blev vi uppkallad en och en till de intruktörer och kursledare som deltagit med oss hela dagen. Det var två kollegor. Jag kände de väl. Jobbat i olika konstallationer tillsammans med båda två.
En satt vid skrivbordet och en stod och tittade ut genom fönstret. Kontorsrummet var på 5 våningen så där var säkert fin utsikt.
Kollegan bakom skrivbordet tittade ner i bordet och deklarerade med rätt tunn röst att de hade beslutat att jag inte var antagen till motorcykelkursen på grund av att jag var för klen och svag. Han tittade inte upp ur papprena. Inte heller han som fastnat med blicken på utsikten. Det blev knäpptyst i rummet.
-"Jag är en av Sveriges starkaste kvinnliga poliser och en av de starkaste poliserna i de skiftlag jag hitintills arbetat tillsammans med - Det måste finnas en annan anledning än att jag anses svag. Vad som helst men inte svag!!"
Inget svar och inget ögonkast mot mig. Det förblev tyst.


Jag gick ut ur rummet ner till det omklädningsrum som tillhörde kvinnorna, det vill säga ett skåp med en toalett, bytte om och gick mot herrarnas omklädningsrum eftersom jag visste att mitt turlag skulle påbörja dagens arbete. Vi hade kommit överens om att jag skulle gå dit och berätta för dom om hur och vad som hänt under dagen.
Herrarnas omklädningsrum var en bit bort. Längst bort i korridoren i källaren. Jag klev över tröskeln in i omklädningsrummet. Där stod mitt jobbgäng, vissa iklädda bara kalsonger, andra underställ, någon som stod naken i duschen. Allas ögon landade på mig. Alla hade glada förväntasfulla ögon och ingen sa något utan väntade på mitt ord - att allt gått bra!
-"Jag blev inte godkänd på grund av att jag är för klen och svag" sa jag helt apatiskt.
Det var som att kasta in en brandfackla i en bensindränkt vedhög. Det blev lynchstäming och alla skrek i munnen på varandra. DETTA..DETTA skulle de gå vidare med. Allt från facket till diskrimineringsombudsmannen och JämO. DE skulle skriva. DE skulle riva upp himmel och jord och avsätta Ingemar LIndblad. Jag kunde luta mig tillbaka. De skulle kräva upprättelse.
Kollegorna gjorde verkligen allt för mig. Skrivelserna haglade över mig. Jag kunde bara godkänna dess innehåll. Varma kramar, hejade peppande prat.
Men denna tävlingen hade jag ju aldrig anmält mig till. Jag ville arbeta - inte kriga för min rätt. Jag förklarade för kollegorna att jag inte vill fortsätta och jag fick heller inga kurser. Jag slutade självmant efter en tid och återgick till vaktdistrikt 2, tvärs över gatan, och började återigen bilpatrullera på Malmös gator. Kurschefens son gick däremot MC-kursen.

 
Allmänt | | Kommentera |

Stopp i lagens namn!

När perioden för rekryteringen var avklarad och de polisskolesökande godkänts och fått meddelande att de blivit antagna och de som inte klarade testerna, fått besked att de får gärna återkomma då deras förutsättningarna förändrats, var det dags för mig att börja på Trafikavdelningen. Det var en liten dröm som gick i uppfyllelse där. Mitt mål var att bli lika duktig trafikpolis som de gamla uvarna som varit där i många år. Jag ville gå alla kurser och utbildningar som kunde erbjudas. Höjden av det, var att få bli mc-polis. Då vid den tiden, hade det ännu inte rekryterats någon kvinna till varken trafikavdelningen och än mindre till mc-förareutbildningen. Jag hade ambitionen att bli den första.


Gänget jag hamnade i, var i princip samma gäng som jag var hos under min alterneringstjänstgöring , 6 år tidigare och jag blev väldigt varmt mottagen. De tyckte det var väldigt roligt att jag valde att komma tillbaka som ordinarie polis. Under de åren jag varit på ordningspolisen hade viss utrustning på Trafikavdelningen tillkommit. Jag ville gå utbildningen för trafikövervakning, kallades TRÖ 1 och därefter TRÖ 2. Jag ville lära mig radarn och mätintrument för bilen, Trafipaxen, som den hette då.


Tiden där var rolig. Vårt övervakningsområde var stort och arbetspassen var alltid 10 timmar. Två uppehåll under passet. En kaffepaus och en matpaus. Många gånger anpassades matuppehållen till närheten av kontrollerna vi hade. Inte sällan Gästgivaregårdar som tacksamt tog emot ett polisgäng om 20 man. Det blev mycket mat. Ett sånt ställe var Gästgivaregården i Staffanstorp. Vi parkerade hela vår arme av polisbilar på gårdspanen och då man klev av bilen, nådde stekt smör och matosen oss innan vi ens klivit inom dörrarna i restaurangen. Som på alla ställen där det tillagas mat, är det mesta av interiören insvept i matos men jag tror Gästgivaregårdar ligger i topp där. Mycket fet mat och mycket smör. Stora tillredningar och stora dignande bord av maträtter på skånskt vis. Inget som jag tilltalades av. Jag har alltid varit en svår matgäst och än idag, har jag lite sparsam matkultur. På den tiden hade jag med mig min matlåda och fick på nåder sitta med på en hörna av det långbord som dukats upp inför vår entre. Oftast hade jag en liter yogurt och musli med mig, bananer och brödskivor. Utan pålägg och smör. Gästgivaren vande sig med tiden att det inte var lönt att erbjuda mig varken stekta isterband med stuvade potatis och morötter eller smörstekt sill.. Kaffe drack jag gärna. Jag hade jobbigt nog att sitta i all den kraftiga matosen. På en annan Gästgivaregård på Österlen, var det så stort dingnande bord att rätterna på buffen knappt fick plats. Cigarröken låg som en tät dimma över hela stället och en mer skånsk atmosfär än just den, är nog än idag svårt att uppnå. Alla hade bänkat sig vid borden, hängt av sina koppel och mössor och slagit sig ner vid långbordet då jag kom in från damtoaletten. Att gå på toa är en hel procedur när man är iklädd hel overall med lång dragkedja framtill och över det koppel och jacka. Det tar sin tid.
När jag kom in i restaurangen där alla satt, ropade en kollega som satt längst bort..-"för faen stäng nu fönstret så inte Fias fröblandning blåser bort!"


Kan väl tillägga att ingen i mitt gäng var särskilt klent byggda. Nära nog ingen var nikotinfri. Var det inte så att läppen stod rätt ut för att en halv dosa snus var intryckt, så rökte de cigarrcigariller eller cigaretter utan filter. Få var nog heller inte nykterister. Fast i dessa sammanhang, skulle de hellre skjuta sig i foten än att dricka brännvin och sätta sig bakom ratten. Det var en dödssynd att köra rattonyktert. De bilister vi stoppade som var berusade var i trafikpolisens ögon, de allra värsta syndarna.


Det blev mer tydligt en söndagseftermiddag då vårt uppehåll förlades hos en krögare som även hade uteservering i sin trädgård. En härlig sommardag då luften är klar, lagom varm och svaga vindar fläktade mellan fruktträden och björkarna i krögarens trädgård. Där stod runda bord med parasoller i glada färger och det var ganska fullsatt med matgäster. Men inte mer än att vi också fick plats. Det beställdes in smörstekt vändstekt sill med persilja och potatis och lättöl. Dagens söndagsrätt. Det tog alla, utom jag. Jag hade min standardmeny med mig. Det gick fort att äta upp och alla var mätta och belåtna. Någon beställde in en extra lättöl. Sillen var väl kanske lite salt. Kaffe och kaka på det och hela gänget var mätta i magen. En hungrig polis är ingen bra polis, så gick ramsan.
Då råkade jag titta nogrannare på det där ölet som de hade blivit serverade. Det var inte lättöl utan starköl. Så var det arbetspasset slut. Vi fick en skön eftermiddag i en solig luftig trädgård, tills vi var säkra på att alla var nyktra igen.


Vid en trafikkontroll kunde det gå till så att man ställde upp den stora grön plåtsburken, radarn, strategiskt invid eller nästan i en häck, för att dölja den så gott det gick. Där stod en polis och mätte alla bilars hastighet. Lagom avstånd efter radarn var det plats för att kunna vinka in de fordon med förare som skulle bli rapporterade för fortkörning eller annat trafikbrott. Det hände att radarpolisen upptäckte att något annat var fel eller hade brist på fordonet som gjorde att ekipaget skulle vinkas in.
LIte efter kontrollplatsen hade vi en "Iller" ställd vid vägkanten. Det kunde vara en MC-Polis eller en snabb civil trafikpax. Syftet var att jaga ifatt de som inte stannade på polismans tecken utan tryckte gasen i botten för att undkomma lagens långa arm. Det behövde ju inte bara vara att föraren kört för fort eller bilen hade fel och brister. Inte sällan smet förare pga andra brott. Allt från narkotika, stöldbrott eller avsaknad av körkort eller rattfylleri. Då blev det polisjakt. Inte helt tråkigt ...utan väldigt roligt! Vem gillar inte tjuv och polisjakt? Tjuven möjligvis...


Det medför ganska stor risk att stå vi en kontrollplats och vinka in en förare. Oavsett om de har rent mjöl i påsen eller ej. Alla som kört en bil och sett en polisbil börjar fundera över hastigheten, bilbältet och annat, trots man kanske inte gjort något olagligt. Det gällde att synas ordentligt och att få ögonkontakt med föraren så han förstod att han skulle svänga av vägen och in på den uppställningsplats vi upprättat.
Sen fanns det de som drog som en avlöning. När de insett att de skulle köra in i en poliskontroll, tryckte de gasen i botten. Då gällde det att kasta sig undan.


Vid en kontroll utanför Höör en sen vinterdag, stod vi uppställda längst med väg 23. Det är 90 km vid det mätstället och kan ju tyckas att stå och mäta vid 90 km inte finns så stor anledning eftersom det oftast inte finns så mycket bebygglese och därmed inte så viktigt att man håller hastigheten exakt 90 km. Men denna sträcka har under många år trafikerats av tyskar och danskar som är på väg till eller från sina sommarstugor. Trafiken är oftast tät och bilarna framförs med alldeles för korta avstånd. Mycket olycksdrabbad väg med många dödsolyckor. Jag stod på kontrollplatsen, som i detta fallet var en stor gruslagd parkeringsplats vid sidan av vägen, för att kunna rapportera de förare som vinkades in. Vi hade radarn längre söderut och mätte mest de bilar som körde norröver. Vi hade inte MC denna dag eftersom det var vinter, utan istället hade vi parkerat en snabb iller, (polisbil )så det bara var att hoppa in och köra efter om någon drog iväg från stoppern vid vägkanten.
Så kom bilen som inte stannade. Istället hörde jag hur motorn rusade och föraren tryckte gasen i botten. Det var inte snö på vägbanan men om vintern är det ju oftast halt ändå på vissa partier av vägen. Men han satsade verkligen på att undkomma.
Stoppern som stod vid vägkanten vrålade i högan sky -"DEN STICKER!!"
På det kommandot sprang jag och en kollega till mot illern och jag kastade mig in på förarsätet, hittade nycklarna på solskyddet ovanför och startade bilen, slängde i D i växellådan och hörde samtidigt hur kollegan stängde dörren om sig på passagerarsätet bredvid mig. Bilens hjul spinner loss. På den tiden var det mest bakhjulsdrivna volvo. Vi river loss i grusen och bilen jazzade till lite innan vi kom upp på asfaltsvägen. Nu gällde det att inte släppa fokus på bilen som drog. Kollegan tryckyr in knappen till ledningscentralen. Viktigt att vi fick kontakt med basen. Eftersom bilen vi jagade redan hade hög fart och vi startade från noll, blev det en rätt lång glipa mellan oss. Den som sitter bredvid har till uppgift att inte släppa blicken och samtidigt rapportera till ledningscentralen var vi är och vad som händer. Ge eventuella uppgifter vi kunde se och fortlöpande rapportera in läget. Den som kör ska se till att köra säkert men helt hinna ikapp. Det är altid svårt att veta hastigheten på en bil som kör framför men ser man att avståndet blir större och man själv kör i 180, kan man räkna ut att den nog framförs fortare...


Bilen framför, en grön personbil med en ensam förare, sladdade till framför oss. Trots det var kall körbana rök det om hjulen. I en sväng ca 200 meter framför oss, miste vi tillfälligt kontakten med honom då han försvann bakom kurvan. Men då vi var i kurvan såg vi honom igen. Han hade ökat hastigheten och nu körde vi så fort vår bil kunde köras, vilket nog är ganska fort. Som vi sa - Plattan i mattan! Att jaga en annan bil, med sirener och blåljus, kräver lite skärpa. Märkligt för det perifera synfältet krymper men man ser ändå rörelser om det skulle komma något ..i vägen.
Vi körde lite ikapp bilen framför och då vi kunde läsa hela registreringsskylten rapporterade vi in till ledningscentralen. Den visade sig tillhöra en äldre herre född i början av förra seklet. Bilen såg proper och välhållen ut. Den var stulen.


Efter ytterligare några kilometer kom det en skarp kurva och att bromsa i så höga hastigheter fungerar inte. Man får helt enkelt anpassa bilen efter vägen om man så säger. Efter kurvan såg vi hur föraren tappade kontrollen över sin körning och bilen började jazza rejält över körbanan. Den svängde helt runt ett varv och sen for den som en projektil rätt av vägen och mot en gammal pil som stod en meter från vägkanten. Bilen åkte rätt in i trädet och det blev tvärstopp med ett fasansfullt kraschljud av trädbitar som krossades och bilplåt och glas som fullständigt mosats. Det blev en gråaktig rök kring bilen. Därefter hördes bara högspelande musik inifrån kupen på den krockade bilen. Jag stannade vår polisbil en bit ifrån . Fortfarande med sirener och blåljus på. Fort av bilen och fram mot den kraschade bilen i trädet. Om inte föraren kört in i ett träd, hade jag dragit vapen. Men sannolikheten att denna skulle vara pigg nog att gå till attack efter en sådan krock, var rätt liten. Jag sprang mot bilen med handen på pisolen ifall...ifall.


Då slås den tillbucklade dörren upp på vid gavel och ut kom föraren, en smal lång, mörkklädd yngling som satsade allt han hade och sprang för full kraft bort ut på den upplöjda åker som var täckt med snö och is.
Eftersom mitt adrenalinpåslag var lika stort som förarens och jag hade ångan uppe, tog det inte många meter förän jag hann upp honom. Trots han krockat och borde varit så omtöcknad att han inte skulle kunna göra något motstånd, började han veva med armarna mot mig och skrika. Han försökte sparka mig i magen. Men två rejäla smockor mitt i plytet, en på ögat och en på snoken, bevekade den unge mannens fortsatta protester. Han fick näsblod. Två snabba klick och handfängseln satt på plats på hans handleder, bakom hans rygg. Då är det extra bra att bara lyfta i själva handfängseln så slipper man extra protester.....


Han hade under natten innan, stulit bilen då den stod parkerad på ägarens uppfart till sitt hus, inne i ett litet samhälle utanför Lund. Därefter hade han kört runt med bilen och gjort ett antal bilinbrott där han tillgripit bilstereoapparater och tillhörande högtalaer. Det fanns en hel plastpåse med verktyg förmodligen tillhörande någon byggfirma på en byggarbetsplats. Vid visiteringen av honom hittade vi några påsar med vitt pulver nerstoppat i ena stumpan. I kalsongerna låg en hoprullad sedelbunte med olika valörer.
Den enda skada han lidit av krocken med trädet, var de två snytingar som han fick av mig. Han hade även ont i sina axlar efter att ha blivit släpad i åkern bort till polisbilen som stod några hundra meter längre bort vid vägkanten.


Vid inskrivningen, på arrestintaget där skador skulle dokumenteras skrev arrestvakten; höger öga svullet och en början till blå färg vid ögonbrynet. Näsan något sned och kraftigt näsblod. Överläppen svullen. Den intagne xx har smärtor i sina axlar. Skadorna troligtvis uppkommit i samband med kollisionen med det stulna fordonet.

 
Allmänt | | En kommentar |

Elev som elev

Assistenkursen var ingen kioskvältare beträffande ny kunskap eller nya tillförda ämnen, men det var bra att få repetera allt jag hade lärt mig på grundkursen. Man kan säga att det blev en repetionskurs. Eftersom polisyrket kräver mycket kunskap i lagtext som ska förvandlas till praktiskt kunnande, borde man oftare faktiskt ha repettionskurser. Fast denna kursen kallades för äktenskapskursen, för många äktenskap gick åt skogen efter de avslutade 10 veckorna . Att komma till Stockholm, fri som fågeln och ingen att ta hänsyn till och sen träffa en massa likasinnade, medförde att många hoppade över skaklarna. Sorgligt. Minns att det var en 34-årig kollega som kom från landsbygden och nyligen blivit far för 4:e gången. Han hann både träffa ny ung kollega, flytta in till henne i hennes lilla lya i en Stockholmsförort och överge sina 4 barn och fru. Min gamla före detta svärmor, en bestämd storväxt före detta bondmora, som aldrig var särskilt munter till sinnet, hade själv fått genomgå en skilsmässa i sina unga dagar och blivit lämnad med 4 barn, fnös högljutt när jag kom hem efter kursen och berättade för henne om min kollegans bravader.
-"Trodde han att han skulle få det roligare där då?" och det var väl lite så alla tänkte. Man kan undra hur historian slutade.


Det var så skönt att komma hem igen och få träffa barnen varje dag och återgå till det vanliga livet med jobbet. Jag tror jag tappade 5 kilo på den där kursen. Plugga, sova, träna och ibland en chokladbulle med kaffe. Minns att jag sprang 1 mil om dagen och det var en smällkall vinter med massor av snö. Jag var inkvarterad tillsammans med en kollega och kompis, Eva, vars rika moster hade en stor kåk i Enebyberg. Mosterns son, Evas kusin, hade konverterat till någon religion och rakat av sig allt håret, gett bort alla sina tillhörigheter och gick tyst omkring som en vålnad i ankellånga färgsprakande klänningar och vi vågade knappt titta på honom trots han var jämngammal med oss. Man kan ju även undra hur det gick för den kusinen.


Jag började åter arbeta på VD 2 Östervärn, men bara efter en kort tid, blev jag tillfrågad om jag kunde biträda rekryteringsavdelningen som var beläget i Kronprinsen i Malmö. Samtidigt hade det uppstått en ledig tjänst på Trafikavdelningen. Jag hade tidigare innan assistenskursen, satt upp mig som intresserad på den sk "Årslistan" och nu hade turen kom till mig. Jag tackade bums ja men ville inte missa rekryteringsarbetet. Det varade bara 3 månader och det behövdes alltid personal som kunde biträda rekryteringskonsulenten. På den tiden sökte lika många till polisen som idag men då anställde man många fler poliser per omgång. Jag tackade ja till rekryteringen och då jag blev uppkallad till Trafikavdelningens chef, Kommisarie Jönsson, skakade han på huvudet när jag sa att jag bara först skulle göra rekryteringen och sen kom jag. DET gick inte för sig. Var det så att jag ville ha en tjänst på Trafikavdelningen, så fick jag börja där NU - inte om 3 månader. Han var sur som ett äppelskrutt och betraktade mig lite med avsky och med små kisande ögon. Det lyste misstro och skepsis lång väg om karln. Men han fick bita i gräset den gubben för chefen för personalavdelning, pekade med hela handen och jag fick börja på rekryteringen och samtidigt fick jag tjänsten som polisassisten på Trafikavdelning. Att påbörja när jag hade rekryteringsarbetet klart! Jag kunde ha fått en bättre start men nu blev det som det blev. Jag var själaglad.


Högsta chefen för personalavdelningen tilltalades vid titel, Personaldirektören, och folk hukade sig och stod givakt vid hans närvaro.En mossig gammal gubbe med tjocka svartbågade glasögon som förstorade hans ögon 5 gånger så mycket och fyllde ut hela ytan i glasögonen och det fick mig att tänka på skämtmasker man förr som man kunde köpa på partyaffären "Buttricks" på gågatan i Malmö. Det spåg ut som han hade satt coca colabottnar i sina glasögon. Stora tvinnade mustacher i svagt rött, pekade ner i golvet och han pratade med en mycket märkvärdig utpräglad skånskstockholmsk dialekt. Som om han en gång var en skitunge med bred skånska och sen fick lära sig att prata ordentligt. Nä, den gubben var inte omtyckt av någon.
Men han uppskattade att jag hade tackat ja till arbetet och jag fick mig tilldelat ett litet krypin i en oändligt lång korridor i kontorslandskapet i det grå låghuset bredvid höga Kronprinsen. En annan kollega hade också tackat ja, Christina, och hon hade varit där på rekryteringen ganska många gånger och vi fann varandra ganska snabbt. Arbetet bestod i att vi fick varsin halvmeter hög stapel med tjocka mappar innehållande de olika polisskolesökandes alla ansökningshandlingar. Det rörde sig om ca 40 stycken var. Grovgallringen var redan gjord och de som fanns kvar, skulle bli synade, testade, granskade och intervjuade. Ett rätt digert arbete.
Först skulle vi gå igenom handlingarna, därefter få tag på minst 3 referenser till var och en som kunde berätta om den sökandes meriter och förehavanden, därefter blev det fysiska tester såsom simning/livräddning, testcykel, styrkeprov, personlig intervju, uppsatskrivning, svenskprov och till sist avgöra om sökanden klarat av alla delmoment och själv lämna en bedöminng längst bak i mappen i ett igenklistrat kuvert. Till sist närvara vid den stora intervjun tillsammans med rekryteringkonsulenten, fackliga företrädare och en polis, för att slutligen då besluta om vederbörande hade klarat av allt och kunde komma att få gå polishögskolan och med det faktiskt få en anställning.


Jag hade ju två små barn hemma och tidspusslet som alla småbarnsföräldrar har, blev lite svårlagt. Flickornas pappa arbetade skift och jag skulle arbeta 8-17 och med bara en bil och ingen barnpassning eller dagis, blev det lite...komplicerat. Men jag sa en dag till den där mossiga gubben, när vi råkade ha lunchtid samtidigt, att jag inte hade någon barnpassning och att det kunde bli svårt för mig att arbeta heltid. DET tyckte han inte var så konstigt och föreslog att jag skulle anställa en barnflicka som kunde ta hand om mina barn under tiden jag sysslade med rekryteringen.
Nu fanns det ju fler underchefter på stället och jag kom överens med en av dom, att jag skulle arbeta full tid men kunde göra visst arbete hemifrån. T ex att ringa till referenser och att utföra allt skrivarbete. Jag fick 9 kronor i telefonersättning, lånade med mig en gammal Facit skrivmaskin med rostiga armar och det gick faktiskt alldeles utmärkt. Jo jag fick även hoppa över lunchen, eftersom jag hellre sprang en mil då, än att sitta av tiden i lunchrummet med alla stolliga gubbar. Det fanns ett litet duschutrymme i ett omklädningsrum på 2:a våningen i byggnaden. Duschen var inte större än att man gick rätt in över en hög tröskel och man nätt och jämt kunde vända sig om och dra för ett sliskigt tunnt draperi. Låsa dörren gick inte men det gick att låsa de två dörrarna in till kapprummet vilket jag gjorde så klart. Att duscha i ett ytrymme på en sammanlagd golvyta på ca 50 x 50, utan frånluftsfläkt, dyngsvettig, samtidigt som folk tvunget måste hämta prylar i sina kappor i kapprumet och bankade på dörren, krävde viss planering. Duschen fick ta max 3,5 min. Annars tog hela omklädningsprocessen med dusch för lång tid. Personalvård tror jag inte ens var påkommet vid den här tiden. Åtminstone var det inget som framgick. Jag blev utskälld av en manlig kollega som brukade hämta sin ytterrock just vid den tidpunkten som jag råkade finnas där i duschen i omklädningsrummet. Han hade fått vänta 3 hela långa minuter innan jag kom ut och då var han så fruktansvärt upprörd att hans mun fradgades som en hungrig varg som fått lukt på sitt byte. Skulle jag komma där, en jävla sprätta och okupera omklädningsrummet och duschen vareviga dag och dessutom lämna en duschånga av både tvål och parfym som sipprade ut i korridoren, och medförde både att han fick vänta, hans tidsplan förskjutas och att han blev irriterad och upprörd. Jag kunde fara åt helvete med min jävla träning - vem trodde jag att jag VAR?


Han fick be om ursäkt efter att jag berättat för chefen om hans otrevliga uppträdande. Men han menade inte ett endaste ord av vad han sa. Han liksom spottade ut en ursäkt och klarade inte av ens att se mig i ögonen. Jag förlade löpstunden lite senare på dagen men då var det en liten kortväxt rultig dam med mycket läppstift, som behövde hämta sina cigaretter och tändare som låg i hennes handväska som hängde i kapprummet och hon var väääldigt röksugen. Tror hon rökte i det där omklädningsrummet. Tydligen var det bättre doft än duschtvål. Men efter den andra korrigeringen av löptid, kunde jag få vara i fred.


Rekryteringsarbetet var roligt. Så många glada entusiastiska positiva unga människor som ville bli poliser. Men ack så många som stavade fel, som inte kunde simma, som inte ens orkade cykla utan att svimma. En storväxt kille med stort svart burrigt hår och matchande mustach och en tjock bred guldkedja runt halsen, hårigt bröst och minimala tangabadbyxor, stod på tur att utföra simprovet inklusive livräddningövningen. De flesta fysiska prover utfördes på Kockums Fritid i gamla hamnen i Malmö. En fritidsanläggning som polisen hade tillgång till för sin egna personal. Denna man, en kopia av Mark Spitz 1972 på Olympiska Spelen i Munchen, sträckte på sig där på pallen, rättade till sina minimala badbyxor som men näppe dolde det lilla han hade, tittade på oss, mig och Christina och tog sats och studsade upp i luften med ett språng och rätt ner i bassängen. Jag anande oråd innan han ens dök upp över ytan och då han gjorde det, skvalade blodet ner över hans ögon från ett stort sår i pannan. Han simmade på som om inget hänt men då han kom till andra kortändan kollapsade han och vi fick utföra den livräddning han själv skulle gjort under simprovet. Då jag fiskade upp honom, fick jag nästan slåss för att övertyga honom om att han måste avsluta och följa med ambulansen till sjukhuset för med det brevlådeinkastet i pannan han åsamkat sig i sitt störtdyk ner i bassängbotten, kunde han inte fortsätta provsimningen.
Han fördes bort till ambulansen och ombads söka igen till polisen...efter att ha tillfrisknat.


Flera stycken av de sökande, hade sökt under många år och då de mapparna dök upp, ögnade vi bara igenom papprena som hastigast, suckade och kunde konstatera att det som vid förra sökningen saknades för att kunna komma att bli antagen, saknades åter denna gången.
Kvar fanns en hög om kanske 20 ansökningar var som skulle arbetas igenom. En sen söndagskväll, klockan var säkert närmare halv 9 på kvällen, satte jag mig för att ringa till några referenser från det militära. Militärer är alltid svåra att nå. Är de inte ute i fält så hittar de på något annat som gör att de inte kunde nås per telefon på sitt tjänsterum. Det där med mobiltelefon hade ju varit så mycket enklare. En högt uppsatt militär som skulle lämna referens till en av de sökande jag hade, var så svår att få tag på så jag hade nära nog gett upp. Jag hade pratat både med hans hustru och med hans överordnad men varje gång jag sökte honom, tutade signalerna ut och telefonsvarare var ju heller knappt uppfunnen. Till slut fick jag honom på tråden men då kunde han inte lämna några referenser eftersom han inte hade papper framför sig med den militär som jag eftersökte referens ifrån. Den här kaptenen var väldigt korrekt, vältalig och synnerligen noggrann över vilka ordval och omdömen han skulle lämna beträffande den grabb som nu sökte till polisen. Nåväl, vi kom överens om en söndag och nu ringde jag.
Hans fru svarade i deras hemtelefon i Ystad. Jodå, ett litet ögonblick så skulle hon meddela Kapten att rekryteringskvinnan från polisen sökte honom...
Det knastrade i andra änden och långt borta i periferin hörde jag hur kvinnan gick några steg på ett parkettgolv bort från luren och avlägsna röster mellan en man och en kvinna hördes svagt genom luren. Det tog en liten stund så sprakade det till igen och en mörk mansröst presenterade sig som Kapten. Jag presenterade mig och mitt ärenden och refererade till vårt senaste samtal att jag trots den sena timmen på söndagskvällen, ville nu ha den samlade referens som Kapten kunde lämna om polissökanden.
Kapten harklade sig, snorade till och försökte nog samla ihop både armar och ben men det gick inte särkilt bra. Han var så berusad att han inte kunde prata sammanhängande och efter några sluddrande ord löst tagna i luften, undrade han om inte jag och han kunde träffas lite på tu man hand och växla denna informationen istället. Han kunde bjuda på en middag och han ville hemskt gärna veta vad som krävdes för att kunna bli polis..DEEET hade han alltid velat bli, sluddrade han fram. Jag minns inte vem som la på luren först, jag eller hans fru.


En storväxt kraftig robust tjej i 25 års åldern, var otroligt samlad inför cykeltestet. Hon hade klarat svenskprovet och simprovet och nu var det konditionstestet som skulle avklaras. Hon bar grå ordinära mjukisbyxor med resår vid anklarna och knytsnören i midjan. Stora rejäla fötter med färgglada löpskor väl snörda. En luvtröja från Gul&Blå i svagt gult och med 50-tals tryck av Betty Boop framtill på bröstet, ett cendréfärgat lockigt otvättat hår uppsatt i en liten minimal hästsvans i nacken. Hon var svettig redan innan hon satte sig upp på testcykeln. Sadeln fick höjas. Styret fick justeras sen kunde hon börja cykla. Jag minns inte hur länge man skulle cykla, inte heller hur fort, men det hann inte gå många minuter förän hennes ansiktsfärg förbyttes från blek till högröd och vi fick be henne stiga av från cykeln för hennes puls skenade. Vi kom överens om att hon troligtvis hade en infektion i kroppen. Det såg nästan ut så på kurvan som visade pulsens arbete. Arma tös. Det blev ingen polis av henne heller. Åtminstone inte den gången. Eller så berodde det på att hon rökte som en skorsten. Vad visste vi?
Att flagga för att en polissökande matchar kraven och kunna konstatera att det nog håller hela vägen fram, var så roligt! Som om jag själv hade åstadkommit resultaten. Att presentera och lägga fram alla klara papper och reslutat inför "stora" intervjun och klistra igen kuvertet med...Honom/Henne ska vi HAAA!
Ännu roligare var det efter några år att möta vederbörande och till och med få arbeta tillsammans i patrull.

 
Allmänt | | Kommentera |
Upp