Blöt fest

I slutet av 1980-talet fick jag frågan om jag ville arbeta som utredare på polisen i Lomma. Det skulle invigas en ny polisstaion också. Den gamla på Kaptensgatan var undermålig på alla sätt och vis, och nu var man i färd med att iordningsställa lokaler på Slättängsgatan i Lomma. Där skulle finnas nya fina uppehållsrum, utredningsrum, separata omklädningsrum samt garaget för två målade polisbilar. Högsta chefen där, Kommissarie Hult, undrade om jag inte då samtidigt kunde vara värdinna på invigningsdagen, då många representater från såväl kommunen och allmänheten men framförallt alla representanter från olika avdelningar inom polisen, skulle närvara. Det skulle vara öppet hus. Man väntade en massa intresserade människor och man skulle bjuda på kaffe och kakor. Om inte jag kunde hjälpa till att koka kaffe och servera kakor mest hela dagen. Givetvis skulle det finnas annan personal också som skulle hjälpa till men de var ju civilanställda och nu ville Komissarie Hult ha en kvinnlig polis som bar uniformskjol och skjorta. Precis så korrekt och kvinnligt som en just kvinnlig polis kunde vara. Lite grann kändes det som ett spel för galleriet och med facit i handen, så inser jag ju att det var inte specifikt mig han var ute efter i det hänseendet att jag skulle bli en bra utredare hos honom, mer att jag kunde bära upp den mörkblå yllebyxkjolen, servera kaffe och spela kvinnlig polis på hans nya fina polisstation.
Eftersom jag aldrig sett förändringar som omöjliga och svåra, tackade jag ja utan att fundera så mycket mer på saken. Det var ju rätt praktiskt att få arbeta i Lomma då det bara blev 8 km hemifrån och mindre än halva vägen till jobbet än som i Malmö. Att klara av att arbeta dagtid med lite utredningar skulle väl säkert gå bra. Att jag sen fick stå i receptionen och göra pass på kvällstid, nämndes inte just då.


Jag blev inkallad till Komissarie Hult stora luftiga tjänsterum med fönster som vette ut mot gatan och med full kontroll på polishusets entre för allmänheten. Jag skulle få information om kommande invigning. Hult var en kortväxt, rödmosig, ganska uppsvullen fetknopp i 55 -års åldern som spände livremmen i sista hålet. Han körde med en polismålad bil hem till frugan klockan 11 varje arbetsdag och åt hemlagad lunch i lugn och ro. Kom sist in efter lunchen och på morgonen och gick först på eftermiddagen. Läste Aftonbladet, Kvällsposten, Sydsvenskan, Arbetet och Skånska Dagbladet varje dag och det tog ju sin lilla tid. Helst tillsammans med några koppar kaffe med vispgrädde i och med dopp därtill.
Jo, om jag kunde vara värdinna på den stora dagen vore ju trevligt. Då är det byxkjolen som gäller, sa Komissarie B. Hult och smackade med läpparna. Hans kaffe var uppdrucket men ytan på hans skrivbord var oklanderligt fri från både ringar efter koppen och efter smulorna av kakan.
Kan jag få ta med mig barnen hit då, undrade jag eftersom det var en lördag och maken arbetade ju skift i Malmö och någon barnvakt hade vi inte om helgen just då? Jo det gick väl an, sa Hult. Bara jag kunde sköta serveringen och viktigast var ju att se till att de som kom från Kommunen fick kaffe och kaka så kunde nog mina två små flickor följa med.


Dagen kom och mina döttrar som då var i 4-5 års åldern och ingen av dom särskilt svårhanterade, fick klä sig fint och följa med mamma till polisstationen.
Rytteriet anlände vid 9 -tiden med ett stort hästsläp och två fina hästar. Hundenheten kom och där fanns både narkotikahund och skyddshund. En svart retriver och en schäfer tillsammans med sina hussar. Trafikavdelningen men mitt gamla gäng dök upp och 2 stora polismotorcyklar parkerades precis utanför entren. Polisens musikkår och kör radades upp med alla instrumenten och de blänkande medaljerna på nystärkta uniformer. Ballonger prydde både entren och lokalerna inne på själva polisstationen. De båda stora garageplatserna var väl synliga med uppfällda portar och polisbilarna var parkerade utanför med halvt nervevade rutor. Polisbilarna var helt nya, komna direkt från fabriken och utrustade med allt som krävdes för att fullgöra arbetsuppgifter i ordninghållning och säkerhet. De blänkte i solen och en doft av läder kunde anas då man passerade förbi polisbilarna.
Jag hade klätt mig i den där förfärliga mörkblå yllebyxkjolen som räckte precis över knäna. Ofärgade nylonstrumpor och lågklackskor utan mönster i svart skinn. En nystruken polisskjorta och blå slips. Inget tingeltangel eller nagellack eller annat som kunde anas eller tyckas vara särskilt åt det kvinnliga hållet. Strikt som man sig bör då man bär uniform. Jag serverade kaffe och kakor till kommunfolket och till kollegorna. Ingen visade annat än uppskattning och glädje. Den som var mest glad var Kommisarie Hult. Han sken ikapp med solen. Fattades bara annat. Allt gick ju enligt planerna som han bestämt.


MIna döttrar fick fritt spelrum. Det vill säga att de fick titta på hästarna, på hundarna och på de fordon som var uppställda. Där var ju fler barn. Många nyfikna småpojkar i samma ålder och äldre, som ville klänga på motorcyklarna och kika in i de nya polisbilarna. Klappa hästarna.
Ett illjut från min dotter fick mig att rusa ut. I hästtransportens främre del stod min minsta dotter med sin lilla hand tillhälften

 
 

inne i en av polishästarna mun. Hur det gick till att få ut handen därifrån minns jag inte men ena fingret var lite plattare än det var innan. Men i samma stund som jag konstaterade det, var dottern på väg till nästa attraktion. Poisbilarna.


Då jag var i färd med att åter koka fler kannor kaffe inne i polishusets kök och uppehållsrum, hörde jag genom det öppna fönstret, hur mina barn pratade med de andra barnen . En pojke frågade en av mina flickor om det verkligen var sant att hennes mamma var polis? DET kunde man väl inte ha? En mamma som är polis. Nä det trodde han inte på.


Då tittade jag lite snett ut genom fönstret och såg att båda mina flickor hade satt sig i polisbilen. En vid ratten och den andra bredvid. De lekte poliser. Bilrutorna var helt nervevade och de andra barnen hängde som bärklasar på bilen, någon med halva överkroppen in genom en ruta baktill. Min ena dotter hojtade högt.
-"Johodå, min mamma är visst polis. Hon är där inne. Hon kommer snart ut!"


Alla mödrar mer eller eller mindre, anar när något börjar dra ihop sig till något annat än bara prat och jag tänkte att bäst att gå ut för att se till både mina barn men även kolla vad som skedde med de andra barnen. Då jag kom ut genom entredörren såg jag alla barnens ansikten vändes mot mig och min dotter tjöt glatt och pekade med sitt lilla pekfinger mot mig bakom vindrutan. Hon nådde inte ens upp till rattens övre kant.
-"DÄR är vår mamma!" tjoade hon med ett segervisst rop.

Det blev tyst bland barnen. En liten pojke sprang fram till mig och undrade om inte han också fick lova att sitta i polisbilen. Inte bara mina barn. De andra ville ju också prova.
Med risk för att bilen skulle fyllas med alla ungarna på en minut, sa jag lugnt att det får bli en i taget i så fall.
Lydigt ställde sig barnen i en liten kö och förväntansfulla och tålmodiga väntade de på sin tur. Den första pojken som stod främst var ganska lång. Han kunde se in genom bilens öppna fönster.
Någon ropade mitt namn och jag fick lämna barnen och gå därifrån och in i köket där någon ville ha hjälp med serveringen.
Då hörde jag bakom mig, min dotters rop.
-"Mamma, Mamma! Kom hit - jag har kissat jättemycket i bilen!"

 
Allmänt | | Kommentera |

Snickarglädje och buskul

Det lilla kedjehuset vi flyttat till blev fint efter lite målning och tapetsering. Köket var väldigt nedslitet så efter en kort tid, beslutade vi oss för att byta ut vissa delar. Vi hittade fina vita luckor, knackade ner kaklet, till min mors stora förfäran, då detta kakel var från Höganäs och minsann var ett ytterst exklusivt kakel. Hon hade ju samma i sitt kedjehus. Men det var så fult att man blev deprimerad. En överbyggd serveringsdisk skruvade jag ner och istället satte vi ett skåp på kortsidan av väggen. Nya bänkskivor i vitt, vilket ju var 90-talets mode och det riktigt lyste om vårt nya kök. Vi hade en snickare som skruvade upp köket, givetvis utan F-skattebevis och vita papper, vilket gjorde att vi inte kunde säga så mycket när han kom varje dag och stank gammal bakfylla. Vi bad honom även lägga ett parkettgolv i kök och matplats. Vi kom över ett tjockt massivt trägolv som skulle kosta en förmögenhet men med de rätta kontakterna fick vi det till ett bra pris. Det skulle läggas på hakar för att ge golvet svikt. Det var ett ljust bokgolv. Snickaren la golvet. Allt var frid och fröjd. Tills vi vaknade upp dagen efter. Då var det en hög träbro utanför vårt sovrum. En ännu större träbro invid köket. Golvet hade svällt och träet hade rest sig som i en pik. Snickaren hade lagt golvet dikt an väggen utan distansklossar. Det gick inte att gå där. Det såg ut som en bergochdalbana i hela köket.


Eftersom det inte var jag som hade hittat den där fyllebulten till snickare, fick maken försöka få tag på honom igen. Inga mobiltelefoner vid denna tid. Efter mycket om och men lyckades han få tag på honom men då mindes han inte ens att han lagt något golv, än mindre vem vi var...
Så det var bara för mig att sätta mig och slå i den gula telefonkatalogen efter en golvläggare som kunde komma hem och dra upp golvet. Hur många var intresserade av det? Ingen.


Till slut hittade jag "Sköna Golv" i Löddeköpinge. En jättestor golvfirma med gott rykte. Jag åkte dit. Presenterade mig och mitt ärende och pratade med ägaren. En lång, snygg man men med en kroppshydda som fick mig att framstå som anorektisk dvärg. Jag bjöd hem honom på kaffe och nybakade bullar. Han kom. Åt halva satsen med bullar och drack en kanna kaffe och bäst av allt. Han tyckte synd om mig. Han skulle genast skicka en golvläggare som sågade upp golvet. Om det kunde räddas, skulle de göra allt. Det gick att rädda golvet men vissa bitar fick helt läggas om. Vi kunde äntligen gå rakt fram och inte på lister och väggar.
Då inte alla golvlister fanns på plats, ville maken färdigställa allt. Att ha bitar som saknas av golvlist skämde det fina golvet, som han uttryckte det. Så han fick fram spik och hammare och spikade fast de vitlackade breda spröjsade golvlisterna. Tjusigt. Allt klart.


Ett halvår senare då jag kom upp på morgonen och skulle koka kaffe, upptäckte jag en svart märklig fläck på golvet. Den hade inte synts till innan. Golvet var ju så ljust. Det kändes konstigt då jag tryckte på golvet. Lite mer sviktande än vanligt. Jag ringde golvläggaren. Han kom mycket väl ihåg mig. Även han hade fått äta mina kanelbullar. En timme senare kom han och tittade på fläcken och skakade illavarslande på huvudet. Vi måste nog bryta upp golvet. Sagt och gjort. Golvet åkte upp och när det lyftes upp, uppdagades en mindre svimmingpool på betonggolvet. Maken hade spikat en spik genom diskmaskinens avloppsslang så den hade stått och sprutat ut vatten i över ett halvår. Eftersom golvet låg på hakar och var så tjockt tog det tid innan betongen var mättad av vatten. Först då kom fläcken.


Istället fick vi en enorm fläkt med långa tjocka mjuka kondomliknande plaströr där varmluft blåstes ut. Nu kunde vi inte heller gå på golvet utan fick lägga små broar av plankor mellan bordet, köket, badrummet och till sovrummet. Barnen lekte -"inte nudda golvet" och var överförtjusta. Råkade de trampa på golvet blev strumporna genast dyngsura.


Det tog ytterligare ett halvår innan betonggolvet var torrt för att kunna lägga ett nytt golv. Vad lärde man sig av det. Köp inte gymnastikgolv till köket, använd en golvläggare, inte en full snickare till att lägga golv, låt aldrig en entusiastisk make med tummen mitt i näven, spika en endaste spik.


Jag arbetade inte full tid när jag började på VD 2. Eftersom barnen var små och jag ville slippa ha dom på dagis, arbetade vi skift båda och om jag gick ner lite i tid, kunde vi pussla med scheman så att vi fick lediga dagar tillsammans men avlöste varandra under arbetspassen. Ibland kom min mamma och passade barnen då vi skiftade om på vårt arbete och ibland hade jag min grannfru som gick över till oss. Det handlade oftast bara om någon timmes tid då barnen sov. Jag hade även en grannflicka som ville ha lite extra pengar under sin studietid och som kom och passade till flickorna. Efter nattpasset som slutade klockan 06.00 fick jag inte möjlighet alltid att sova, men då barnen började i förskolan, vid 5 års ålder, kunde jag sova några timmar. Vi hade bara en bil, vilket gjorde att vissa av arbetspassen cyklade vi till jobbet. Det var 2 mil dit. I ur och i skur. Några gånger kombinerade jag det med att springa till jobbet. När passet var slut, bad jag de kolleger som påbörjade nattpasset kl 21, att skjutsa mig hem. -Hur har du tagit dig hit? - Sprungit! - Då kan du fantamej springa hem! Men de skjutsade mig alltid och tyckte jag var galen som orkade springa 2 mil, sen träna styrketräning på den fysiska timmen innan arbetspasset och sen arbeta 10 timmar. Och det var det ju faktiskt. Men så fortsatte jag hela mitt aktiva polisliv. Att springa toklångt, träna styrketräning, cykla och simma. Det medförde inte bara god kondition, det medförde att mitt självförtroende alltid var bra och att kolleger alltid räknade med att jag var stark och klarade av att släpa tunga fyllor men även ta för mig och hugga i, då det gällde. Att räknas som en "hel" polis var viktig för mig. Det var nog det som var drivkraften just då.


Nu hade det hunnit bli fler kvinnliga kollegor och i den utsättning jag hamnade i, fanns flertalet kvinnor. Korta, långa, tjocka och smala. Alla med olika förutsättningar. Man skulle väl kunna tänka sig att vi kvinnor skulle hålla "ihop" men jag upplevde det nog mer som att konkurrensen blev hårdare. Det var lugnare då vi var färre även om det inte var lättare.


Att två kvinnor arbetade tillsammans i en patrull, hände ju också mellan varven. Då fick vi smeknamnet "Pärlhönorna" och det var inte ovanligt att det skämtades hej vilt.
Ett nattpass fick jag och en kvinnlig kollega, uppdrag att köra till Lundavägen i Arlöv. Där skulle det vara en bil som hamnat hupponer med taket neråt och hjulen upp. En enligt polisspråket, bil på taket. Så var det också, men bilen på taket var en reklambil som var upphissad på ett hustak som en reklampelare för företaget. Kollegerna skrattade så de kved inne på ledningscentralen, när vi letade och letade efter bilen som skulle kört av vägen. Tills någon hördes i andra änden av polisradion och undrade lite förnedrande om vi verkligen inte hittat bilen än.
Kollegan och jag, gick in i ett rum på polishuset och ringde in på ledningscentralen och trixade med telefonnummer, så att de blev uppringda av en kvinna på ett betalnummer och hon började stöna och med djup sexig röst berätta vad hon tänkte att hon kunde utföra för sexuella tjänster per telefon. Skratta bäst som skratta sist!


Vi fick, samma kvinnliga kollega och jag, uppdraget att köra till Lomma polisstation som låg på Kaptensgatan och var ett gammalt fallfärdigt gult hus men en pytteliten smal halvtrappa upp till entredörren. Där skulle vi biträda Lommapolisen med en transport av en känd gripen våldsman. Han skulle intransporteras till Davidhallstorg för att låsas in i arresten. Lommapatrullen hade inte möjlighet själva, att ombesörja den färden, varför kan man ju undra, men vi fick den arbetsuppgiften. Mannen hade en våldsam historia bakom sig med många övergrepp och dömda misshandelärenden och hade tillbringat en del år bakom galler.
Där kom vi, jag och kollegan, hon väldigt kortväxt och pipinett och jag då, som jag var. Pärlhönorna. Då vi mötte kollegorna i den trånga entren fick vi svepande skeptiska blickar uppifrån och ner. Inte så att kollegorna inte visste vem vi var, tvärtom, men hur kunde ledningscentalen skicka två kvinnor att transportera en jättelik våldsman med historik som fick den tappraste konstapeln att tänka efter före...?


Vi blev invisade till polisstationens lilla kontorsrum där denna beryktade mannen satt på en väggbänk av trä, med händerna knäppta med handfängsel bakom ryggen. Han var nästan lika lång som min kollega fast att han satt ner och hon stod upp. Kollegorna på polisstationen höjde flera gånger på ögonbrynen och vi kunde ana både skadeglädje och skepsis, blandat med lite förakt. Förakt för att vi egentligen vågade.


Med lite svårigheter fick vi baxat ut den gripne våldsmannen till vårt baksäte i polisbilen. Han fick nästan inte plats. Men med händerna bakom ryggen och sätet framför tillbakaskjutet så långt mot mannens ben att han inte fick möjlighet till någon som helst röreslsefrihet, satte jag mig vid ratten och den kvinnliga kollegan satte sig bredvid mannen. I backspegeln såg jag nästan inte kollegan. Busen fyllde både baksätet och spegeln.


Men vi kände ju varandra. Jag och kollegan. Vi visste hur vi skulle göra. Jag var en fena på bilkörning och hon hade svart bälte i att prata. Hon pratade med mannen så jag kände att energin blev positiv. Småpratade om ditten och datten och undrade artigt hur mannen hade det och vad han "råkat" ut för i sitt tuffa liv.


Det brukade ta ca 20 minuter att köra från polisstationen i Lomma till polishuset på Davidhallstorg, men denna turen, tog mindre än 10 minuter. Kanske snarare 8 minuter. Ju närmare vi kom Malmö ju tystare blev mannen.
När vi rullade in på gården på Davishallstorg och in i intaget och baxade ut den tilltuffsade och omtöcknade jätten, mötte vi personalen i dörröppningen. De hade blivit varslade att vi körde en sk "farlig person" och de skulle möta upp.
Mannen stönade ljudligt och dunsade ner på den bänk i intaget som han blev anvisad. Han var blek om nosen och en av vaktkonstaplarna undrade lite diskret hur han mådde?
-"Jag har aldrig i hela mitt liv åkt bil så jävla fort, helt sjukt, fy faen va jag var rädd och aldrig har jag nånsin mött en kärring med sån jävla svada. Jag hann jävlar i det inte ens bli förbannad!"

 
Allmänt | | Kommentera |

Rättvisan som inte fanns.

Efter något års tid på trafikavdelningen blev det aktuellt att anmäla sig till MC-kursen. Givetvis tackade jag ja bums. Det var ju liksom det som drog för mig. Det visade sig att innan man blev uttagen till kursen, skulle man gå igenom en sk motorcykeltest. Det innebar att alla de som var intresserade av att vilja gå kursen, fick testas OM de var så pass duktiga att de höll för kraven. Helt rimligt tyckte jag. Med på den testkursen fanns trafikpolisens avdelningschefs son. Han liksom jag själv, saknade behörighet för MC men som med allt inom polisen så finns det dispens för att framföra alla fordon oavsett om man hade behörighet eller inte. Så det fanns dispens att köra på de allmänna vägarna för honom och för mig under ledning av testledarna och förman.
Vi kallades till en dag på sensommaren. Utrustning stod så klart polisen för. Vi fick oss tilldelas varsin gammal polismotorcykel och varsin skinoverall, hjälm, handskar, boots och allt det som krävdes för att köra motorcykel. Åh nä..De hade ju givetvis inte storlekar som var anpassade efter en kvinnokropp. Nu hade jag ju turen att inte vara så värst kurvig och kvinnlig i min kropp och vid den tiden var jag så vältränad att de skjortor som var uppsydda för kvinnor inte alls passade min kropp. Jag hade bredare hals, grövre axlar och armarnas omfång var på tok för stort. Jag hade herrstorlek 39. Så det gick rätt fint med skinnoverallen. Det var bara armarna och benen som var lite för långa. Men så är det ju - män har ju längre armar för att kunna sträcka sig och öppna dörrar, dra ut stolar och bära matkassar. Eller hur?


Vi samlades klockan 0600 i polisgaraget under Lärkträdets polisstation. Där fanns motorcyklarna uppställda på rad. Det var 9 manliga kollegor som anmält sig och så jag. Två kursledare mötte upp oss. Allt var klart.
Vi skulle köra i gemensam trupp ut till Björka flygfält som var nerlagt sen länge och bara fick tas i anspråk just under sådana här övningar och tester. Björka ligger i närheten av Sjöbo. Från Malmö är det ca 5 mil.
Solen gassade lite blekt och det var fint och torrt på vägen. Vi skulle köra till fältet och där testas på olika moment för hanteringen av motorcykeln. Det var inte givet att bara för att man körde omkull eller välte med motorcykeln, skulle man bli kuggad. Det var helt okej att göra en massa fel, det var HUR vi löste omkullåkningar och incidenter som var intressant. Vi skulle både köra fort, svänga mycket, köra ner i diket och helst upp igen, köra körgård med olika former av hinder och snitslar. På hemvägen skulle vi köra på grusväg för att se hur vi klarade av att hantera motorcykeln på rullgrus. En polismotorcykel är tyngre än vanliga motorcyklar. De är dels mer utrustade med allsköns polisutrustning men även stabilare och mer krockvänliga, än vanliga. Men tung, det var den motorcykel jag blev tilldelad.


Jag var svettig redan innan vi lämnade garaget. Nervös och en lätt oro fanns i hela kroppen. Köra av vägen och upp igen. Välta med ett halvt ton cykel. Inte var jag jättesugen på det inte. Men har man satt båten i sjön. Det var bara att "hoppa" upp och följa efter den lilla parad av motorcyklar som ringlade sig upp ur källaren från polisgaraget. Jag hade inga solglasögon med mig. Det var en klar miss. Visiret på den hjälm jag fått låna, kändes som jag hade stoppat ner huvudet i en glaskupa med uppäten glass. Det gick helt enkelt inte att ha det nerfällt om jag inte skulle köra av vägen i närmsta korsning.


Jag är ingen tävlingsmänniska alls. Åtminstone inte vad gäller att tävla mot andra. Det tycker jag är så himla meningslöst. Har alltid kännt så. Den enda tävling jag gillar är den mot mig själv. Hur andra gör, är inte viktigt heller. Därför har jag aldrig tävlat i någon sport, även om jag säkert kunnat vinna mycket. Jag har heller aldrig klarat av att vara föreningsmänniska inom någon sport. Inte bra på det alls. Men här gällde det att klara av att hänga med i farten mot Björka flygfält. Alla vet väl att män tävlar sinsemellan. Är det sen en kvinna med i gänget, så blir det inte mindre tävling. Då måste ju männen dels slå ut varandra men även imponera på kvinnorna, eller som i detta fallet, imponera på mig. Köra slalom, stå upp helst på tårna, sitta ner på sadeln och sträcka ut benen rätt ut och göra krumbukter. Det gick ju en liten stund tills kursledaren tittade i sin backspegel. Då var den stajlingen över.


Jag körde sist i ledet. Det kändes bäst. När vi kom till Björka skulle vi samlas på en större asfalterad öppen plan. Motorcyklarna skulle radas upp med 1.5 meters mellanrum och alla skulle stå på rak linje med framhjulet på samma håll och motorcykeln skulle ställas upp på mittstödet. Sen skulle vi ställa oss framför vår motorcykel, ta av hjälmarna och lyssna till instruktionerna, för de skulle bara framföras en gång.
Det var mycket information. Fram till lunch skulle vi ha avklarat raksträckor med uppkomna hinder att väja för, svänga runt på smal väg, svänga långa svängar i hög hastighet och då det var avklarat, skulle trafikavdelningens operativa chef, Ingemar LIndblad, komma till Björka Flygfält på sin mc och köra bakom var och en av oss och för att göra en bedömning hur vi klarade av att hantera motorcykeln. Innan lunch kom också hela trafikavdelningens långa kommissarie Jönsson, med egen chaufför, i en stor svartmålad bil. Där fanns också med några andra kursledare och instruktörer som skulle se på oss då vi körde på körgården.
Så var det min tur i körgården. Att köra slalom, köra upp på en liten planka, stå upp och svänga runt en stolpe. Stanna och parkera och sätta mc på mittstället. Det gick bra en stund, sen stöp både jag och motorcykeln rätt ner i asfalten som en död svan som blivit skjuten. Det var bara att kliva upp igen, ta tag i motorcykeln som fortfarande hade motorn igång, med rätt teknik ta upp den från backen. hoppa upp och fortsätta. Någonstans där kände jag att jag skulle vilja ta motorcykeln och köra förbi hela klungan med gubbar uppradade med sina fina uniformer, sprätta grus i ögonen och sträcka ut tungan mot dom och dra hemåt.
Alla hade ju bara fokus på mig. Inget annat var intressant.


Så var det dags för att den store mannen och experten på bilar och motorer, Ingemar LIndblad (han som pratade i radion om trafiken på 90 talet och rapporeterade olyckor på olika vägsträckor. Utpräglad småländsk dialekt. Jag gillar smålänningar men jag tyckte inte om honom.)
Han uppmanade mig att köra framför honom och vi hade en egen kanal på radion där vi kunde kommunicera med varandra. Han instruerade mig om hur jag skulle köra inne där på flygfältet och jag gjorde precis som han beordrade. Efter 5 minuter fräste han förbi mig med sin spitternya blänkande polismotorcykel, så att det lilla gruset på asfalten stod åt alla håll och motorn skrek till. Den jazzade kaxigt till med bakändan innan han svängde tvärt in framför mig och sa att jag kunde stanna till där.
Det gjorde jag. Han stannade och vi stängde motorerna. Han lyfte upp sitt visir. Hans visir var blankt med mörk film så man såg inte in i hjälmen men han såg ut.
Då sa han följande.
-" Jag kommer inte att godkänna dig som blivande MC-polis! För det första ska vi inte ha kärringar på vår avdelning. Halvfigurer som jobbar halva dagar och som måste passa barn titt och tätt, sen vill jag inte personligen ha kvinnor på vår avdelning och så länge jag är chef här, så kommer jag inte att godkänna någon kvinna för någon kurs eller utbildning."
Sen snäppte han till sitt visir så det klickade ner och in i hjälmen och det blev svart. Svart visir och svart i mitt huvud. På ett kick var han borta. Jag hörde bara hur hans motorcykel tjöt lite i avgasröret iväg mot uppsamlingsplatsen därifrån vi startade.


På eftermiddagen körde vi i samlad trupp tillbaka. Färden gick över böljande landskap med stora härliga svängar, utsikt från höga kullar och vida fält, täta skogar och öppna bokskogar. Jag såg knappt något. Jag grät hela vägen hem. Jag var så arg så jag skakade.
Då motorcyklarna avrustats och vi med dom, blev vi uppkallad en och en till de intruktörer och kursledare som deltagit med oss hela dagen. Det var två kollegor. Jag kände de väl. Jobbat i olika konstallationer tillsammans med båda två.
En satt vid skrivbordet och en stod och tittade ut genom fönstret. Kontorsrummet var på 5 våningen så där var säkert fin utsikt.
Kollegan bakom skrivbordet tittade ner i bordet och deklarerade med rätt tunn röst att de hade beslutat att jag inte var antagen till motorcykelkursen på grund av att jag var för klen och svag. Han tittade inte upp ur papprena. Inte heller han som fastnat med blicken på utsikten. Det blev knäpptyst i rummet.
-"Jag är en av Sveriges starkaste kvinnliga poliser och en av de starkaste poliserna i de skiftlag jag hitintills arbetat tillsammans med - Det måste finnas en annan anledning än att jag anses svag. Vad som helst men inte svag!!"
Inget svar och inget ögonkast mot mig. Det förblev tyst.


Jag gick ut ur rummet ner till det omklädningsrum som tillhörde kvinnorna, det vill säga ett skåp med en toalett, bytte om och gick mot herrarnas omklädningsrum eftersom jag visste att mitt turlag skulle påbörja dagens arbete. Vi hade kommit överens om att jag skulle gå dit och berätta för dom om hur och vad som hänt under dagen.
Herrarnas omklädningsrum var en bit bort. Längst bort i korridoren i källaren. Jag klev över tröskeln in i omklädningsrummet. Där stod mitt jobbgäng, vissa iklädda bara kalsonger, andra underställ, någon som stod naken i duschen. Allas ögon landade på mig. Alla hade glada förväntasfulla ögon och ingen sa något utan väntade på mitt ord - att allt gått bra!
-"Jag blev inte godkänd på grund av att jag är för klen och svag" sa jag helt apatiskt.
Det var som att kasta in en brandfackla i en bensindränkt vedhög. Det blev lynchstäming och alla skrek i munnen på varandra. DETTA..DETTA skulle de gå vidare med. Allt från facket till diskrimineringsombudsmannen och JämO. DE skulle skriva. DE skulle riva upp himmel och jord och avsätta Ingemar LIndblad. Jag kunde luta mig tillbaka. De skulle kräva upprättelse.
Kollegorna gjorde verkligen allt för mig. Skrivelserna haglade över mig. Jag kunde bara godkänna dess innehåll. Varma kramar, hejade peppande prat.
Men denna tävlingen hade jag ju aldrig anmält mig till. Jag ville arbeta - inte kriga för min rätt. Jag förklarade för kollegorna att jag inte vill fortsätta och jag fick heller inga kurser. Jag slutade självmant efter en tid och återgick till vaktdistrikt 2, tvärs över gatan, och började återigen bilpatrullera på Malmös gator. Kurschefens son gick däremot MC-kursen.

 
Allmänt | | Kommentera |
Upp