Ding Dong

När jag väntade Karin, min andra flicka, blev jag som jag tidigare berättat, sängliggande större delen av graviditeten. Det fick följder. Sådana följder att den otålige barnafadern tittade lite för djupt ner i urringningen på en annan mamma. Hon bodde rätt långt ifrån oss men eftersom hon bodde på samma ort som den väntande fadern spelade fotboll om kvällarna, blev det ju inte särksilt långt bort. Hon hade också små barn men tydligen ingen närvarande pappa till dom.
Jag visste inget förrän jag en kväll fick en varningsklocka som slog illa i bröstet och när barnafadern valde att titta hem en sen vardagskväll vid midnatt, stod hans andra träningsväska packad och klar. Jag var också färdig med honom.


Men med tårar och ilska och med ett par väl bevarade och ömt vårdade gamla halvmeterstora julstjärnor halshuggna i frustration för de just då stod ivägen, fann jag att det var bättre att vara bedragen och vänta barn sängliggande och med en knapp 1-åring, än att vara allt de där plus att bli ensam. Men ränderna bleknar sällan. Det svåraste man kan göra i ett liv är att förändra ett invant livsmönster.
Efter en misslyckad semester många år senare fick jag till sist nog. Den semestern var ett minne i sig.
Vi hade planerat att tillsammans med goda vänner och tillika uppfödare av våra två Rottweilers, som jag för övrigt hade betalt med pengar jag jobbade svart för som städerska till både åklagare, sjusköterskor och andra väldigt viktiga personer i toppen av samhället, göra en bilsemester med hela familjen inklusive de två stora hundarna, till Öland, där ett helt sällskap av många hundmänniskor hade slagit läger i fasta husvagnar. En camping där årligen hundutställningar föll av stapeln. Maken fick uppdraget den semestern att hålla i trådarna och boka vagn, utställning med mera. Han var ivrig och entusiastisk.
Sagt och gjort. Vi packade in allt vi kunde tänkas behöva ha med oss med två barn och två hundar. Vi skulle stanna några dagar. Det var ju midsommarhelg. Varmt så det snurrade.
En stor svart volvo, utan solfilm på rutorna, utan AC, två rutor som inte gick att veva ner, två små barn som började undra när vi var framme kort efter avstampen hemifrån och efter att första limpsmörgåsen var testsmakad och uppäten av en av hundarna, hade vi 30 mils resa framför oss. Men vi kom fram till Öland efter 376 stopp längst vägen. Var det inte kisspaus av ungar så var det kisspaus av hundar eller svalka av benen som fastnat i galonet av svett och smält samman med huden till en otrolig häftmassa.
Ölandsbron i sikte och jubel i bilen. Över bron och land i sikte. Så slog jag en blick på maken i sätet bredvid mig och undrade lite spänt om vägbeskrivningen till den där campingen, vad den nu hette, som vi skulle bo på.
-"Vägbeskrivning?"
Utan mobiltelefon, utan vägbeskrivning eller telefonnummer till campingen. Inget namn på campingen. Min make hade inte tänkt på just den lilla detaljen.
En liten speceriaffär blev närmsta stopp och jag försökte med tillkämpat lugn att sansat berätta att vi inte hittade just den där campingen som hade fasta vagnar och tillät hundar..och hundutställning kanske? Då klack det till i den lilla speceriaffärens ägarinna och hon berättade glatt vägen dit.
Ingen i bilen hade någon talförmåga då vi rullade in på nämda camping, gud vet namnet på den, och förvånade vänner tog emot oss lite bekymrade över det stora svarta moln som hela tiden låg över huvudet på mig. Fortsättningen på helgen blev inte ett dugg bättre. Det var iskallt i vagnen och fönstrena dröp av fukt fram på småtimmarna och hundarna vann inte ens ett litet snöre på utställningen. Hemfärden blev inte heller bättre och ett halvår senare var skilsmässan ett faktum. Några dagar efter Lucia, flyttade barnafadern till Malmö.
Jämmer och elände. Jag la mig platt i sängen så fort barnen hade gått till skolan och grinade så ögonen svullande och rösten svek mig. Där hade jag försökt lappa ihop det jävla äktenskapet i 8 och ett halv år och där låg jag, dumpad för andra kvinnor, urless på att leva tillsammans med ett stort barn, 32 år gammal, utan den jävla svarta volvon och 2 mil till jobbet som bara erbjöd skifttjänst, två små flickor utan sin pappa och två stora hundar i ett radhus. Min far kom varje dag och drog samma visa.
-"Här kan du för faen inte ligga och lipa dagen i ända. Res på dig annars får du väl åka in till psyket ( då var man illa ute) och lägga in dig. Du är ju skvatt tokig där du ligger!"
Min mor vägrade besöka mig. Hon visste inte hur hennes liv skulle bli då hennes dotter hade separerat. Det kunde ju innebära mycket förändringar. Kanske skulle inte hennes dotter kunna städa till henne heller, eller handla mat varje vecka och baka veckans brödranson. Ja nya tider skulle det bli. Det visste väl alla. Men psyket blev det inte, även om jag kanske vid den tidpunkten hade mått bra av lite omvårdnad och omtanke, utan det blev annat.
Jag träffade min blilvande man 3 månader senare. Han flyttade in hos mig och flickorna och samtliga i omgivningen åjade och beklagade sig.  Grannarna sa upp bekantskapen och kollegorna skrek okvädningsord mot oss och hotade med att spöa upp min nya sambo, som givetvis också var polis, om han inte slutade upp att stjäla andras fruar.
Flickornas pappa köpte ett hus några kvarter bort och lovade guld och gröna skogar om min nye sambo flyttade och till barnen bedyrade han att så fort den där ...flyttat igen, så flyttade pappa hem. Olyckskorpar kraxade när bröllop bokades och jag fick ringa till skatteverket och påskynda skilsmässan mellan mig och barnafadern.
-"Jaha?! sa kvinnan på skatteverket -" Å varför vill du påskynda den? Det är alltid lång väntetid på sommaren eftersom de flesta handläggarna har semester och det lär kanske dröja någon månad till innan det blir en lagakraftvunnen dom. Går det bra?"
-"Ja bara jag är skild till den 4 september för då ska jag gifta mig!"

 
Allmänt | | Kommentera |

Glasklart!!

Jag klarade inte av att arbeta på denna lilla arbetsplats i Lomma, trots det var både förmånligt i tidsaspekt och bra för familjens livspussel. Det var som att försöka få frisk luft med en plastpåse över huvudet. Jag fick in barnen på det som då var allmän förskola, trots att min minsta bara var 5 år, men bättre det än att deras mor fick ett neurotiskt sammanbrott.
Jag sökte mig tillbaka till vaktdistrikt 2 och till utsättning A.
I utsättningen fanns flera kvinnliga kollegor och jag smalt in rätt så fort i gemenskapen. Ingenting hade förändrats sen jag sist jobbade där, förutom att det nu fanns fler kvinnor.


Det hade varit otaliga inbrott på bensinmacken på Segevång, vid motellet. Vi brukade äta frukost där mellan varven då tid fanns och ägarna av macken, var förtvivlade och uppgivna. De fick glasrutan i entredörren ständigt och jämt inslagen och alla cigaretter på macken länsades från hyllorna. Snart fick de slå igen macken om inget hände från polisens sida. Vi tog detta på blodigt allvar så klart, och la upp strategi och planer för hur vi skulle gripa inbrottstjuvarna. Macken låg i en sänka bredvid inre Ringvägen i Malmös utkant. Vid södra delen av området fanns en liten gräsbeklädd kulle och efter den var det en golfbana. Vi planerade att smyga upp på den där kullen, strax innan midnatt, med släckta strålkastare och med lågt motorvarv på bilarna. Släcka ner allt då vi nådde höjden och bara invänta de presumtiva inbrottstjuvarna. Vi körde in på baksidan av området på de grusbelagda cykelvägarna som gick paralellt mellan Inre Ringvägen och golfbanan, fram till gräskullen. Dit rullade vi på frihjul med avslagna motorer och nersläckta strålkastare. Tre polisbilar på bredden. I absolut tystnad. Vi satt alla i bilarna med nervevade rutor, tysta som små möss och med fokus på bensinstationen nedanför oss.
Det tog väl 5 minuter så smällde glasrutan på entredörren till bensinmackens affär. Is i magen. Ett två tre, på det fjärde ska det ske, på det femte smäller det. Alla 3 polisbilarna startades upp, helljus med riktining ner på macken och gaspedalerna i botten. 3 poliser sprang jämte bilarna ner, ifall det skulle vara någon som låg och tryckte i buskagen.
Det tog väl 30 sekunder så var vi nere på macken och med 3 helljus från bilarna lystes hela macken upp som mitt på dagen. Inne i bensinmackens affär, smög en mörk skugga runt. Den nedre glasrutan i entredörren var krossad och glasbitar satt som ett taggigt mönster kvar fästade runt alluminiumramen . Den mörka skuggan inne i affären blev stilla. Inte en endaste rörelse kunde ses. En av oss, vrålade genom den krossade rutan att den som befann sig inne på macken kunde masa sig ut igen, annars släppte vi in polishunden (där ljög ordningsmakten - någon hund hade vi inte med oss). Från ett hörn inne i affären smög sig en svart skugga fram mot det krossade glaset. En annan polis, uppmanade bryskt att -"Du kan krypa ut genom det hål du kröp in genom! Du har 3 sekunder på dig, sen öppnar vi dörren (där ljög ordningsmakten igen) och vi kunde alla se hur den svartklädde inbrottstjuven först sticka försiktigt ut ett ben genom det lilla hålet med glassplitter. Längre än så kom han inte förän 3 poliser med omilt och med en knyckande rörelse, formligen slet ut inbrottstjuven så det glasspitter som fanns kvar sen hans entre, flög som konfetti runt honom. Med skärsår och blodvite, knycklades han ihop med händerna i handbojor bakpåryggen, rätt in i en av bilarna. -"Om du gör om detta, låter vi hunden käka upp dig!"
Inbrotten på macken tog abrupt slut. Inte för att han fick skaka galler - Han blev utsläppt från arresten efter förhöret, i princip innan vi hade skrivit färdigt rapporten, men livrädd att bli hundmat.

 
Allmänt | | Kommentera |

Springande punkten!

Skillnaden mellan att arbeta i en storstad som Malmö i uttryckningsverksamheten och i en liten arbetarkommun som Lomma var väldigt stor. Om man arbetar på samma ort som man bor, och orten är liten, är sannolikheten att få förbli anonym ganska liten. Men även det har sina för och nackdelar.
På polisstationen fanns både poliser som arbetade inne på kontoret med utredningar men även uniformerade utryckningspoliser i skifttjänst. De senare hade arbetat på samma arbetsplats sen tidigt 70-tal. Åtminstone när jag var 15 år och de jagade mig då jag lånat en flakmoppe utanför Icas varulager i Bjärred och på flaket satt mina 3 kompisar. Jag körde eftersom jag var den ende som var 15 år och straffmyndig. Polisen från Lomma hann ifatt oss trots att jag körde vad den stackars trötte mopeden orkade och jag fick böter för paråkning . De på flaket slapp undan.
Dessa utryckningspoliser arbetade kvar där på stationen med samma arbetsuppgifter och på samma arbetsplats, fast i nya lokaler.
En av de äldre poliserna, kallad vid många namn, "Äggapär" och "Ponny". Det första smeknamnet var för att han sålde ägg och det andra var för att hans 11-åriga dotter fick en ponny av sin pappa, oaktat att de bodde i ett inklämd litet kedjehus i ett bostadsområde med knapp tomt och absolut ingen plats för häst. Men hästen stod i garaget då den inte var på rymmen och halva orten letade efter den. ÄggaPär hette Bertil Persson och på den tiden jag arbetade där, tillhörde han det gäng som jobbade skift och som körde vid utryckningen. Men han hade även en egen golvfirma vid sidan om . Så den tid han inte var polis i tjänst, la han golv.
Vid ett tillfälle kom han 3 timmar försent till jobbet och pustade ut och tyckte det var så skönt att ha slutat jobbet som han ansåg att golvläggningen var - inte polisen.
En påskhelg berättade han vid fikan och med munnen full av kakor, att vi kunde köpa billigt påskris. En kollega följde med honom hem och där det förut stått en ponny, satt 3 äldre polska kvinnor med huckle på huvudet och band ris och satte i fjädrar.
kollegerna tröttnade mellan varven på honom. Inte sällan somnade han det första han gjorde då han han satte sig i en polisbil
En kväll då passet startade vid 17-tiden och de var 3 uniformerade poliser som skulle arbeta tillsammans kom ÄggaPär sent till kvällspasset och satte han sig i baksätet på polisbilen och de hade väl knappt kört ut från polisstationen, förän han snarkade så högt från baksätet att det var svårt att höra polisradion. ÄggaPär var rätt stor och det fanns en viss likhet med Edvard Persson, den skånska skådespelaren med stor mage och väldigt vidd i midjan.
ÄggaPär sov gott i baksätet. Kollegorna körde ut i den största rondellen i kommunen. De körde runt runt runt i högre och högre hastighet tills ÄggaPär skrek från baksätet att de måste stanna bilen för han måste spy.

Populärt lunchställe för personalen var nere i centrumhuset. Ett serviceboende med restaurang. De flesta av kollegorna gick ner och åt dagens. En sen förmiddag kom Äggapär till jobbet. Han var hungrig eftersom han varit uppe tidigt på morgonen och hämtat stora mattor som han skulle lägga efter att han slutat för dagen på polisen. I köket i lunchrummet fanns kyl och en liten frys. I kylen hade personalen var sin hylla att ha sin medhavda mat på. Oftast var det ett mjölkpaket, filpaket, något pålägg och smör. På Äggapärs hylla fanns två korvar rotmos och två korvar kokt fläskkorv. Han gick med distinkta steg mot kylen, öppnade dörren till kylen och tog fram sina rotmoskorvar och fläskkorvar. Med ett litet snabbt snitt med en vass kniv i plasten fick han snabbt upp rotmoskorven och tryckte en stor klump kall rotmos rätt in i munnen för att därefter upprepa snittet i fläskkorvens plastförpackning och trycka lika mycket korv in i munnen. Han stod vid köksbänken och tuggade och proceduren upprepades tills både rotmosen och fläskkorven var slut. Ingen sa något. Alla som satt runt bordet studerade denna lite unika måltid med förundrade blickar. När han var färdig, Äggapär, reste sig en kollega upp och sa högt. -"Nu ska jag gå och käka lunch nere i centrum. Det är raggmunkar och fläsk idag. Ska ni med?"
-"För helvete", skrek Äggpär. Vänta på mig och sen sprang han och hämtade sin jacka.


Varje söndag, ungefär vid samma klockslag, gjorde jag mig i ordning och sprang min löprunda hemifrån. Samma runda som alltid. Runt hela samhället, ner mot havet , mellan husen och till sist hem efter ca 1 mil. Jag sprang 6 dagar i veckan.
Att springa blir ett gift och till sist blir man inne i ett nästan hypnosliknande tillstånd. Omvärlden försvinner lite och vissa gånger mindes jag inte vissa delar av sträckan jag sprungit. Lite märkligt. Ännu märkligare blev det när jag denna söndag sprang ut på den större vägen som går genom samhället och en bil smög sig upp bakom mig. Den hade nog kört där en god stund, ungefär i samma hastighet som jag sprang. En snabb blick bakåt, konstaterade jag att det var en mindre bil med en ensam man i. Han log brett och ett tu tre så gasade han iväg och jag hann notera att bilen var blå.
Efter att ha sprungit ytterligare några kilometer, upptäckte jag återigen att en bil brummade bakom mig. En snabb blick över axeln och samme man, i samme bil, grinade lika brett mot mig, för att sen gasa iväg. Därmed var min hypnos bruten och varningsklockorna slog ojämt.
Jag hade sprungit ytterligare några kilometer och i höjd med vägen längst med stranden, upptäckte jag att den lilla blå bilen stod parkerad längst med vägkanten. Bakifrån såg jag in i bilen och där satt mannen, som tidigare grinat upp sig, med rutan nervevad. Jag sprang över på motsatt sida av vägen och försökte se ut som jag var inne i min löpning.
Det var tyst från bilen och motorn är avstängd. Jag fortsatte att springa men hade lagt både signalementet på mannen men även registreringsnumret på minnet. Det där med siffror och bokstäver är svårt att memorera när man springer. Precis som hjärnan inte kan göra räkning och löpning samtidigt. Dåligt tycker jag.
Efter ytterligare kilometer och nära hemmet, körde mannen i bilen återigen upp bakom mig. Denna gången var jag beredd. Om han skulle stanna så skulle jag...
Han stannade inte. Han lät bilen rulla sakta sakta. Däremot stannade jag. Tvärt. Jag böjde mig framåt för att få bättre sikt in i bilen. Något förvånad, släppte mannen på gasen. Han hade en hand på ratten och den andra handen i skrevet. Där var det full fart. Han onanerade hej vilt. Han var klädd endast i en t-shirt som räckte halvvägs så hela underlivet och benen var nakna.
Jag har inte stora fötter. Men jag sparkade allt jag orkade in i bildörren så det tjongade högt i plåten och hoppades att det skulle bli en rejäl buckla. Hela akten inne i bilen kom plötsligt av sig och bilen gasade iväg i högsta hastighet. Jag hade bara 300 meter hem. Den sträckan gick undan.
In genom dörren och kastade mig på telefonen till polisens ledningscentral. Signalementet kablades ut och en patrull från Lomma körde mot Bjärred. Den lilla blå bilen ägdes enligt bilregistret av en kvinna i Löddeköpinge och patrullen körde dit. Jo där stod bilen snyggt parkerad på uppfarten med en buckla i förardörren. Då patrullen ringde på dörren, var det tyst och tomt inne i huset. Inte ett ljud.

Men mannen i huset i Löddeköpinge blev kallad till förhör till polisstationen i Lomma. Det visade sig att han pysslat med mer snusk och otidigheter än att köra efter mig. Han hade smygit på skolan i Bjärred och kikat in i flickornas omklädningsrum och blottat sig både här och där i byn. Under förhöret passade jag på att kika in och se honom påklädd. Jag minns att utredningsmannen hotade honom med stryk om han visade sig söder om Löddeköpinge utan kalsonger och i närheten av flickor eller joggande kvinnor. Vad hans fru ansåg om hans utflykter med hennes bil, fick vi aldrig höra. Några fler anmälningar om sexuellt ofredande kom dock inte in.


Vid ett annat tillfälle, något år senare, då jag löptränade från Bjärred till Lomma tur och retur, uppmärksammade jag och min rottishane Trix, att en bil stod märkligt uppställd vid ett hus som låg sist på den gatan och skog och grönområde gränsade till tomten. Det var ingen bil jag kände igen. Två män smög runt om huset och altandörren ut till uteplatsen stod öppen. Mobiltelefon hade varit bra. Men det ägde jag så klart inte då. Lite längre ner i gatan gick en gubbe och påtade i sin trädgård så jag haffade honom och hojtade att han skulle springa in i huset och ringa polisen. Det är inbrott på gång längre ner i gatan. Det blev fart på gubben. Jag hörde hur han ropade till sin fru att nu var det bråttom. Jag ställde mig på rätt bra avstånd och höll utkik med Trix.

Det tog inte många minuter förän kollegorna anlände till platsen och visst var det skarpt. Tjuvarna hade tömt de mesta av värde i huset och baxat in det i bilen de ställt vid sidan av huset. Familjen fick behålla allt och inbrottstjuvarna fick straff. Denna löprunda fortsatte jag med i några år till och jag tror inte en enda människa i det bostadsområdet inte visste vem jag var. Glada tillrop och godis till Trix.

 
Allmänt | | Kommentera |
Upp